Utsugning och motstånd
Vårdkrisen har inneburit nedskärningar som gjort att arbetare har fått ta fler pass än de vill (då få eller inga nyanställningar sker), att avdelningar stängts eller slagits samman och att mer arbete måste ske på mindre tid. Att arbeta mer på mindre tid är alltid kapitalisternas mål då det innebär att exploateringen ökar, alltså att de får ut mer arbete på kortare tid ur en människa. Dock så går det som vi skrivit om ovan inte bara att jämföra taktförändringar från en fabrik till ett sjukhus. Nedskärningarna har inneburit elimineringen av mycket av omsorgsarbetet som helt enkelt inte utförs.
Många sjuksköterskor och annan vårdpersonal rapporterar att de dels inte går på toa under arbetstid då detta inte hinns. Inte heller finns det möjlighet för mikropauser som att sätta sig ner eller ta en cigarett. Lunchpauser inskränks då ett arbetsmoment måste bli klart innan lunchen kan börja. Exempelvis kanske någon måste lägga om ett sår och sedan förflyttas. Det är svårt för arbetarna att bara hoppa över sådana moment och låta patienten ligga med ett öppet sår. Just ’det är svårt att…’ är en vanlig fras som återkommer i relation till hur ledningen påtvingar mer arbete. Många berättar om att övertidsarbete på 10-15 minuter är vardag, detta för att göra klart sitt arbete och inte bara lämna det till nästa skift eller lämna en patient när denne behöver något.
Selbergs huvudsakliga teoretiska begrepp är ”normativ femininitet” Med femininitet menas det genus (’kvinnlighet’) som skapas i vårdyrket. Det är en slags femininitet som grundar sig på borgerlig respektabilitet, vithet och heterosexualitet. Alltså att leva sitt genus på det sätt som passar och hyllas i det svenska samhället. Att vara uppoffrande, skapa en kärnfamilj, att vara vårdande och inte orsaka konflikter. Det är den normativa femininiteten som är grunden för att sjuksköterskor kan utnyttjas av sina arbetsköpare.
Även om den Francis Nightingale-inspirerade uppoffringsideologin sakta vittrar bort (akademin försöker medvetet skapa en ny ideologi som är mer tuff och självständig vilket förmedlas av föreläsare på sjuksköterskelinjen och i kurslitteratur) så är den fortfarande närvarande och det är inte heller säkert att den går stick i stäv med den normativa femininiteten. Det finns enstaka historier om de som fått nog på sina pass och som vägrat arbetsmoment eller som gått på klockslaget när de slutar eller har paus men dessa är ovanliga. När det sker hänger det ofta ihop med uppfattade övergrepp från ledningen eller en arbetsbörda som uppfattas som omöjlig. Oftast så sker dock inte motståndet mot ökad exploatering på själva arbetsplatsen eller i arbetsmomentet. Selberg skriver om hur hon beskriver industriarbetares maskningsaktioner och frågar om det är en möjlig kampmetod men hennes intervjupersoner förstår inte ens innebörden i maskningen. Det är alltså helt främmande för de hon intervjuar. Strejker har varit historiskt vanliga i sjuksköterskeyrket (jämfört med andra yrkesgrupper) även om det finns en utbredd uppfattning om motsatsen.
Möjligheterna till motstånd uttrycks snarare genom ideologin om att vara en profession och om att vilja vara vårdare. Ideologiskt motstånd gentemot vårdkrisen, sammanslagning av SUS, management, de härskande politikerna och kapitalismen sker genom dessa vårdideologier. Att inte kunna vårda ses som direkta övergrepp. De politiska kraven som det går att samla vårdpersonal kring är just dessa som bekräftar deras roll som vårdare. Detta verkar också stämma väl överrens med facklitteratur om vårdpersonals kamp från andra länder, det är när vård eller omsorg som begrepp radikaliseras som det är möjligt att samla vårdarbetare till gemensam kamp.
Välfärdsideologi
Kampen kring SUS har dock ofta inneburit en strävan efter mer välfärd då detta är den tydligaste orsaken till krisen. Detta har dock låst de politiska perspektiven in till den välfärdsideologi som behärskar såväl nedskärningsprotester som stora delar av den svenska vänstern. Med välfärdsideologi menar vi en uppfattning om att staten kan och bör lösa olika samhälleliga problem, att en stor offentlig sektor med mycket resurser alltid är bra och att denna bör finansieras genom höjda skatter. En sådan ideologi är logisk i en kamp som i mångt och mycket handlar om offentliga resurser, om att ha mer pengar så fler kan bli anställda och arbetstakten kan minska. Dock så innebär det också vissa problem. Diskussioner om kamp utanför representativa system, motmakt på arbetsplatsen, utomfacklig organisation eller dylikt saknas. Arbetarklassens gemensamma kamp, dess förtroende för sin egen styrka, minskar. Istället lägger man hoppet till vänsterpartier av olika slag. Dock så visar studier av sjukvård och vår konkreta erfarenhet i Region Skåne att den politiska färgen på regionen kvittar, sjukhus administreras enligt de managementprinciper vi diskuterat ovan oavsett vem som styr. Idag är det också massuppsägningarna som varit den mest framgångsrika kampmetoden snarare än parlamentarisk kamp. Även om socialdemokraterna skulle lyckas höja skatten i Region 
Vägran och massuppsägningar
Om de vanliga metoderna för arbetsplatskamp inte fungerar så finns det andra platser och praktiker som är enormt radikala. Dessa är kollektiv vägran att ta arbeten eller hot om kollektiv uppsägning från arbeten. Det första sådana var BIVA i Lund vars avtal skulle omförhandlas och bli sämre. Biva-arbetarna vägrade och hotade med kollektiv uppsägning. De vann till största del och andra avdelningar med liknande hot hängande över sig klarade sig. Den senaste utvecklingen är sjuksköterskorna i Helsingborg som kollektivt sa upp sig vilket har skapat den senaste kampvågen.
Detta är sammanfogat med “inte under 25 000” (vilket började som 24.000). Kampanjen kommer ur sjuksköterskestudenters organisering för att bojkotta alla arbeten under 25.000 i ingångslön. Sjuksköterskor är ett bristyrke i hela den nordiska regionen. För unga människor som är kapabla att flytta inom regionen innebär den danska och framförallt norska arbetsmarknaden mycket bättre villkor än i Sverige. Denna materiella situation av mycket låg arbetslöshet i en bransch är inte unik i Sverige men är ovanlig på arbetsmarknaden som helhet, och framförallt i relation till ungdomar. Även om sjukhusen försöker bilda egna karteller så bjuder kommunala vårdcentraler över dem och vissa sjukhus har redan gett med sig. Det är detta som ger möjligheten att bilda lönekarteller vilket såklart ger arbetarna en maktposition. Dessa kamper understöds inofficiellt av Vårdförbundet.
Det sker samtidigt en hel del individuellt vägrande vilket i sig skapar fler kriser för arbetsköparna. Många slutar helt enkelt för att de inte orkar, de flyr arbetsplatsen vilket också komplicerar arbetsplatskampen när så många försvinner. Ofta är det bara någon person som arbetat mer än ett år på en given avdelning. Vägran är alltså både en mottendens mot kristendensen men också en motsättning mellan arbetsplatsen och arbetsstyrkan i helhet.
Till skillnad från de individuella uppsägningarna vilka skapar en långsiktig krissituation så konfronterar massuppsägningarna inte bara åtstramningspolitiken och krisen på ett politiskt plan. Det ger också möjligheten att ifrågasätta hela det könade kapitalistiska arbetet: varför ska kvinnor ha sämre villkor och sämre lön? Varför ska omsorgsarbete värderas så mycket lägre än annat arbete?
Avslutning
I den italienska marxistiska operaistiska traditionen som vissa av oss är inspirerade av finns det en idé om att hat mot arbetet är det naturliga. Vårdkampen ifrågasätter detta. Snarare än ett hat mot arbetet ser vi här en kärlek till det. Snarare än viljan till att fly, sabotera och förstöra ser vi viljan till att vårda. För bilarbetarna i Italien på 60-talet, som de italienska marxisterna utgick från, innebar fabriken ett fängelse som plågade dem. För vårdarbetarna är sjukhusen och vårdcentralerna endast fängelser i den mån de hindrar dem att göra det de vill: att vårda. Det är tydligt att det finns en olika könad inställning till arbete i olika branscher, tider och sammansättningar av klass här. Vilka är
vi att säga vilken inställning som är bättre? Även om det är uppenbart att den normativa femininiteten är grunden för exploateringen av sjuksköterskorna så är det också den grund som kampen utgår ifrån. Att inse att klassens olika delar alltid också är könad (och såklart även berörd av etnicitet) är, tror vi, nyckeln till att förstå arbetarklassen i dess olika situationer. Det är dock inte möjligt för en enskild bransch att skapa ett heltäckande revolutionärt medvetande, det är bara klassen i sin helhet som är kapabel till det genom att generalisera sina konkreta erfarenheter. Det är ett skäl till att vi måste länka samman vårdkampen med andra kamper vilket vi tror oftast börjar med att vidga sjukhuskampen till allt vårdarbete, till patienter och till ”allmänheten.”
För att kunna skapa en vård utan hierarkier måste vi skapa ett annat samhälle, vi måste ha en feministisk och socialistisk revolution som tar bort de maktordningar som vi har beskrivit här. Vi ser idag viktiga och nyskapande steg som tas av arbetarna i vården.