Strejken på Tesla – en uppdatering från solidaritetsarbetet

Strejken på Tesla i Sverige är inne på sin andra månad. Det är en strejk som nu dragit in stora delar av de fackliga organisationerna och som spritt sig över de nordiska gränserna, och en strejk som väckt internationell uppmärksamhet. Samtidigt har vänstern i hög grad varit frånvarande. Det här är en uppdatering om vad som hänt sedan vi skrev ett upprop om strejken vid dess start. Vår förhoppning är att orientera kamrater att förstå ungefär var vi är och för att underlätta ert deltagande i kampen.
Först några meningar om vad som skett mellan fackförbunden och Tesla. Ryktet säger att Elon Musk gett order till företaget att de inte får skriva under avtal oavsett vad. Det innebär att Tesla har försökt runda alla stridsåtgärder. De har tagit in strejkbrytare från framförallt Norge och Danmark. De har ansökt om “audiens” hos regeringen för att diskutera strejken, något som nekades till på grundval av att det skulle hota den svenska modellen men som också vittnar om hur lite Tesla förstår (eller vill vara en del av) den svenska samförståndspolitiken. IF Metall meddelade tidigt att de hade nog med pengar i strejkkassan för att strejka i hundratals år. Dock så är det endast kanske 50% av de anställda mekanikerna som strejkar, och flera riskerar uteslutning då de är fackligt anslutna men inte deltar. IF Metall har också höjt strejkersättningen till över lönenivån för att försöka få fler att ansluta sig, men vår upplevelse är att det inte finns en stark förankring på golvet. Det är såklart också ett resultat såväl av repression från Tesla, men det är också ett led i hur toppstyrt svensk fackföreningsrörelse är.
Nu till solidaritetsarbetet. Vi har besökt strejkvakter i Malmö 3-4 gånger. Nu senast skickade vi en något större delegation till Teslaverkstaden ute på Jägersro. Först och främst: stort tack till de som deltog! Vi har alltid fått ett varmt välkomnande av de lokala strejkvakterna. Även om IF Metall nationellt har, och är, ett av de mest liberala förbunden som exempelvis var en av våra huvudfiender i strejkrättskampen, så är gräsrötterna välvilliga och glada över solidariteten. När vi var där senast så hade de också besökts två gånger tidigare under dagen, först av en Hotell- och restaurangaktiv som gett kaffe på morgonen, och därefter av en privatperson som gett dem korv. Med andra ord, det finns en hel del bra stöd. 
Däremot så är vårt intryck att den lokala vänstern i Malmö/Skåne är något frånvarande från detta. Vi hoppas det ska förändras. Strejkvakterna är på plats under vardagar utanför Teslas verkstad på Boplatsgatan 2. Åk dit och uppvakta strejkvakterna. Gör aktioner. Visa solidaritet. Elon Musks Teslaföretag är en symbol för den moderna, högteknologiska kapitalismen, styrt av en allt mer fascistoid galning som försöker öka exploateringen av arbetarklassen världen över. Tesla är en del av den gröna kapitalismen som hävdar sig vara ren men bygger på exploatering av Lithium i t.ex. Bolivia  och därmed också kräver imperialistisk kontroll över denna resurs (något som fick Musk att skriva att “we’ll coup whoever we want!” på Twitter när USA:s inblandning i att störta regeringar i Bolivia uppmärksammades). Denna kamp drar också in nationella frågor, Almega, den värsta av arbetsköparföreningarna, har föreslagit att det är tvunget att förstöra strejkrätten än mer på grund av denna strejk. 
Det är värt att notera att vi är motståndare till samförståndspolitiken. Vi tillhör inte de som fetisherar LO, eller menar att kamper ägs av de som gjort sig till representanter för kamperna i fråga. Arbetarklassens gemensamma kamp hämmas av fackförbunden och socialdemokratins hegemoni. Men Teslastrejken öppnar dörren lite för att utvidga kampen, precis som Almega försöker göra från sitt håll. Strejken öppnar för att visa den makt som arbetare har: att de kan få hamnarna att stanna, verkstädernas maskiner att tystna och bilarna att sluta rulla. Det är där vi som revolutionärer måste verka. Bygga relationer, skapa motmakt och agera på de platser där facken inte vill eller kan agera för att försöka radikalisera, bryta upp samförståndet och angripa klassfienden. Därmed uppmanar vi alla kamrater att solidarisera sig med de strejkande arbetarna och delta i kampen. Är du osäker på hur du eller ditt sammanhang kan göra det eller vill göra det ihop med oss? Kontakta oss på autonomorganisering [at] riseup.net
Posted in Aktuellt | Comments closed

För Tesla-arbetarnas seger!

Idag har en historisk strejk utbrutit på alla Teslas verkstäder i Sverige med syfte att skriva kollektivavtal. Det är en strejk som sätter en av de ledande företagen i den moderna, högteknologiska kapitalismen mot arbetarklassen. Det är därför vi uppmanar alla kamrater att göra praktiskt solidaritetsarbete med strejken: uppvakta strejkvakter med kaffe och blommor, sprid information, ta stödbilder och framförallt hitta och omöjliggör de försök till strejkbryteri som tidningen Dagens Arbete visar att de försöker organisera. I tidigare strejker har t.ex  platsannonser spammats framgångsrikt och interna mejllistor för jobb publicerats. Dessutom försöker Tesla hota de strejkande: ju mer stöd vi ger dem desto bättre är det! 
I denna strejken verkar allting vi i Autonom Organisering praktiskt har kämpat kring de senaste åren komma samman. Från den mest avancerade, teknologiska delen av kapitalet och dess försök att utöka arbetarklassens utsugning, till den kamp mot grön kapitalism som vi deltagit i t.ex. i Take Concrete Action, mot nykolonial imperialism och i relation till den kamp för strejkrätt vi utkämpade i Strike Back-kampanjen. Alltså är Tesla som en manifestation av alla motsättningar i samhället och därmed en bra plats att intervenera, inte som en del av att upprätthålla den svenska modellens reformism, utan för att få konfliktlinjerna att explodera genom samhället i stort. 
Posted in Aktuellt | Comments closed

Call for international solidarity and action for the Tesla strike – For the Tesla workers victory!

Today a historical strike has erupted at Tesla’s factories in Sweden with the aim of signing a collective bargaining agreement. It is a strike that puts one of the leading companies of modern, high technological capitalism against the working class. That is why we call for all comrades internationally to make practical solidarity work with the strike! Please spread and disseminate information about the strike, protest at Tesla sites in your home cities, take solidarity pictures and attempt to identify pertinent information about scab work internationally. In Sweden, Tesla is attempting to organize wide-scale scabbing along with threats to workers. It is also not entirely unlikely that “contaminated work”, work which should be impossible due to striking, is one way or another routed to other places. 
In this strike everything that we, Autonom Organisering (translated to “Organising autonomously” or “Autonomous organization”) has struggled around the last few years seems to come together. From the most advanced, technological part of captal and its attempts to increase the explotation of workers, to the struggle against green capitalism we have participated in in for instance Take Concrete Action, against neocolonial imperialism and in relation to the struggle for the right to strike that we fought in the Strike Back campaign. That is to say, Tesla is a manifestation of all these contradictions in society and is therefore a good place to intervene, not as part of maintaining the reformism of the Swedish model but to make these lines of conflict explode throughout society. 
Posted in Aktuellt | Comments closed

Rapport: World Congress for Climate Justice

Dagarna 12-15 oktober reste vi till den första internationella upplagan av World Congress for Climate Justice i Milano.

Förutom medlemmar i Framåt kamrater och Autonom Organisering ingick ungdomsrörelsen Ta Tillbaka Framtiden i den svenska delegationen. Vi har fått tillfälle att fördjupa vår kontakt med det tyska nätverket …Ums Ganze och mött över 200 delegater från antikapitalistiska klimatgrupper och nätverk baserade i hela världen. Här följer en sammanfattning av vad vi sett och gjort!

Fredag

Defend Atlanta Forest and the Stop Cop City movement: ecological activism, repression and community mobilization in Georgia and the US

Vi fick höra direkt från två kamrater från Stop Cop City i Atlanta, ett fint sätt att inleda kongressen. Fokus låg på repression och dess utveckling. Även om det handlade om den Nordamerikanska kontexten så känndes lärdommarna obehagligt träffande även för oss i Europa och Sverige. En viktiga påminelse som skickades med oss var styrkan i nätverk av sjävlständiga grupper, en strategi som i Atlanta har gjort det möjligt att både mobilisera brett med olika metoder under samma paraoll men som även försvårat repressionen mot rörelsen tack vara dess flexiblitet, dyanmik och icke-hierarkiska strukturer.

Nothing is impossible – About Automotive Capitalism and Its End

Kamraterna från Antifa AK i Köln pratade om bilindustrin, maskulinitet och bilar, rörlighet och frihet. De har nyligen översatt sin broschyr till engelska och vi tog en bunt med oss hem till Sverige. Hör av dig om du vill ha ett ex, eller läs den online här: https://antifa-ak.org/wp-content/uploads/2023/10/On-the-imperial-dimension-of-automotive-capitalism.pdf

På kvällen deltog vi i en cirka 300 personer stark demonstration mot Milanos politikers önskan om att arrangera vinter-OS, ett destruktivt och klimatvidrigt projekt. Demonstrationen slutade i en kort blockad av huvudkontoret för projektets ledning.

Lördag

Social Ecology, Eco-Marxism, Green Anarchism Compared: Towards an Anticapitalist Synthesis

Paneldeltagaren från nätverket Common Ecologies hävdade att klimatrörelsen idag har en spontan ideologi, en slags “Kassandrism” (efter myten om Kassandra, som kan se in i framtiden, men ingen tror henne). En känsla av att se problemen och ha alla svaren, i opposition till ett sovande folk. Den här känslan måste vi bekämpa, hos oss själva och varandra, till förmån för en större och mer materialistisk förståelse för varför den stora majoriteten inte står på gatan och kräver klimaträttvisa. Panelisten från Ums Ganze i sin tur talade om “degrowth” och “kommunism” i samspel, om ett samhälle där (nerskalad) produktion och konsumtion är demokratiskt beslutad.

Agroecology and Food Sovereignty vs. Agribusiness and Deforestation: Farm Workers, Indigenous Peoples and Reactionary backlash. Intressanta perspektiv om jordbrukares roll lyftes under denna paroll. Här fanns även en mer direkt koppling till globala Syd än i de flesta andra programpunkterna, med aktivister från bland annat Mexico. För den oinsatte så var nog detta ett mycket upplysande samtal om matproduktion, ekologi och lantbrukets olika modeller. För den redan insatte så bjöds tyävrr inga nya insikter och kopplingen till resten av programmet försvann snabbt. Tyvärr, som så ofta när samtalet rör jordbruk, mark eller ursprungsbefolking så kryper essentialismen snabbt in. Med det sagt, bra intro till frågan samt bra att sätta detta tema på agendan.

Under rubriken Essential/Precarious Labor, Strike Wave, Great Resignation, Energy Inflation: The New Capital-Labor Force Field and Ecological Unionism talade fackliga aktivister från El Salvador och Polen om hur fackföreningar kan och måste driva klimatkamp. Översättningskomplikationer gjorde samtalet betydligt stolpigare och trögare än nödvändigt, båda panelisterna hade förmodligen fler och viktigare lärdomar än det lilla som lyckades kommuniceras.

Söndag

“PLENARY ASSEMBLY”

Fokusområden för assemblyt: “THE PLAN TO OVERTHROW FOSSIL CAPITALISM” och “CONSTITUTING THE RADICAL FACTION OF THE WORLD CLIMATE FRONT”.

Strukturen på plenary assemblyt bestod av en open mic som delegater kunde gå upp till och tala i max tre minuter under bevakning av en moderator. Moderatorn gjorde försök till att påminna om de två ovannämnda fokusen, men mer hade behövts än så för att hålla assemblyt på samma spår. En tavla där förslag antecknades hade kunnat hjälpa. Organsation av smågrupper inför assemblyt där redan föreslagna punkter kunde diskuteras hade säkert också underlättat. Förekomsten av någon sorts röstning på de förslagen som faktiskt togs upp kan antas va grundläggande, men här saknades det. Avsaknaden av tillräcklig struktur ledde till en förvirrad stämning och de som anlänt hoppfulla till assemblyt gick därifrån besvikna. Vi tror att bättre uppstyrning och förberedelser inför kommande assemblyn skulle leda till bättre förankrade beslut.

Sammanfatting och framåtblick 

Vi reser hem med blandade intryck. Det är alltid inspirerande att åka iväg och träffa kamrater. Mycket var väldigt bra uppstyrt, mycket var väldigt dåligt uppstyrt. Tillgången till lokaler, kulturhus och ockuperade utrymmen i Milano var överväldigande. Universitetet helt klart en kokande kittel av progressiv politik. Samtidigt verkade arrangörsgruppen måttligt intresserad av att se till att programpunkter höll tiden, att publikens frågor höll sig innanför temats ramar eller att ordet fördelades på ett sätt som hade kunnat kompensera den skeva representationen i många rum. Somliga arrangörer mer intresserade av sin egen personlighet eller vänskapen med inbjudna gäster, än kritiska samtal.

Många bra föreläsningar. Också tydligt att de dominerande tendenserna, rent ideologiskt, var en allmän miljö-tendens (tänk typ XR) och en kommunistisk/marxistisk. För det mesta utan några konflikter dem emellan. Från vänster så var den dominerande tendensen alltså uttalat kommunistisk utan omskrivningar eller förmildrande terminologi, vilket mottogs förvånansvärt bra, vilket känns stärkande för oss.

Kongressen kom såklart inte fram till något, vilket var tråkigt men förväntat. Hade arrangörerna förhoppningen om att alla närvarande delegater skulle enas runt en paroll eller aktion så borde kommunikationen före dagarna i Milano ha varit mycket tydligare. Den stora behållningen låg i att knyta och förstärka kontakter, framförallt med våra tyska kamrater i nätverket …Ums Ganze! samt med klimataktivister från UK, Italien och våra svenska bekanta i Ta Tillbaka Framtiden. Vi spred ordet om klimatnätverket Take Concrete Action (TCA), men mest i sociala sammanhang då det var svårt att tränga igenom bruset i programmet. Flera närvarande personer och organisationer har lovat att komma till Sverige för framtida klimataktioner, eller berättade att de var på plats på Gotland för den första versionen av TCA.

Vill du hänga med på nästa klimatkonferens, eller vara en liten pusselbit i en stor svensk klimatrörelse? Kontakta oss!

Posted in Aktuellt | Comments closed

Vi Anger Inte-klistermärke till jobbet

Vi har tryckt klistermärken för kampanjen “Vi anger inte” för att distribueras framförallt till arbetare i välfärden som berörs av angiverilagen, dvs. för socionomer, lärare, vårdpersonal, bibliotekarier, universitetspersonal, mfl. De är gjorda för att ha på jobbdatorn, i kontoret, på anslagstavlan i fikarummet och såklart även på lykstolpen utanför. Klistermärkena har ingen organisationslogga eller dylikt.

Vi behöver nu er hjälp att distribuera dem. De finns att hämta på India Däck bokcafé och inom kort Amalthea i Malmö om ni vill hämta dem på plats. Mejla oss annars på autonomorganisering@riseup.net med postadress så skickar vi några till hem till er, eller till ert bokcafé, er fack-klubb eller annan organisation. Låt oss bygga en stark antirasistisk och antifascistisk arbetsplatsrörelse!

 

Posted in Aktuellt | Comments closed

Rapport från Vi Anger Inte-demonstration i Malmö 24/9

Malmö 24/9 2023
Som en reaktion på att regeringen valt att gå vidare med utredningen gällande  den såkallade angiverilagen så samlade ett antal organisationer i Malmö till demonstration på Stortorget idag. Uppslutningen till demonstrationen var stor, cirka 3000 deltog enligt diverse tidningar, vilket gör detta till den största demonstrationen i Malmö på länge! 
På plats fanns en del bokbord, grupper delade ut flygblad och flaggor vajades från en rad olika grupper och organisationer. En sambaorkester spelade, en göteborgsk artist bjöd på livemusik och tal hölls från diverse organisationer, politiska grupper samt  från olika arbetsgrupper inom socialt arbete, vård och omsorg, skola och bibliotek etc. 
Många av talen var bra och slagkraftiga, en del innehöll aningen långrandiga personliga anekdoter och en del var svåra att höra. Men framförallt var de väldigt många. Så tyvärr, men som  ofta vid stillastående demonstrationer som är planerade att pågå i två timmar och nästan enbart består av tal så tappar man glöden och fokuset efter en stund.
 Vi önskar att arrangörerna hade tagit till vara på det stora intresset och engagemanget och organiserat en gående demonstration. I den värld vi lever i just nu, där en lag som angiverilagen plötsligt ses som ett rumsrent förslag, så blir politisk organisering viktigare än någonsin. Nu räcker det mindre än någonsin med att bara vara medveten om den fascistiska och rasistiska politik som förs av regeringen och då och då gå på större manifestationer och demonstrationer. Medvetenhet utan organisering leder ingenstans och i en gående demonstration hade kampandan och glöden blivit starkare, och vi alla deltagare hade fått känna att vi gör den här demonstrationen tillsammans, att vi tillsammans rör oss framåt i kampen mot vår facistiska och rasistiska regering, vilket också förhoppningsvis hade kunnat inspirera fler till att organisera sig! 
Posted in Aktuellt | Comments closed

Rapport från global klimatstrejk 15/09/23

Som ett led i en nationell aktionsvecka för klimatet så samlade ett antal miljö- och civilsamhälleorganisationer i Lund till en demonstration för klimatet. Cirka 300 personer deltog, vilket gjorde detta till den största demonstrationen på minst sex månader i staden. Även vi var på plats och delade flygblad och våra klistermärken på temat “Kapitalismen förstör klimatet” vilket fick ett mycket bra mottagande, samt satte upp affischer inför Ende Gelände nästa helg i Tyskland.

På plats fanns olika bokbord, flygblad delades ut från olika grupper och musik spelades av den vänsterorienterade blåsorkestern Röda Kapellet. Diverse tal hölls där vi framförallt noterade med glädje sammanvävandet av miljörörelsen och iranska/kurdiska rörelser där aktivister från denna rörelse deltog under parollen “Kvinna – Liv – Frihet.”

Vi deltog för att den senaste tidens eskalerande klimatkatastrofer visar tydligt en sak, att kapitalism och en hållbar planet inte går att förena. Klimatpolitik förblir populärt, men problemet är att det parlamentariska systemet som delar av klimatrörelsen försöker appellera till i grunden representerar den härskande klassens kortsiktiga vinstintressen. Därmed är ett antistatligt och antikapitalistiskt perspektiv i klimatrörelsen så viktigt. Medan vi närmar oss en situation med en värld som inte går att leva i så är liberal politik bokstavligen livsfarligt då den binder oss vid legalism, parlamentarisk politik och till kapitalistiska pseudolösningar i form av ny teknologi eller mindre reformer.

Vi uppmanar också fler kamrater att delta i klimatprotester och rörelser såsom denna aktionsvecka för att sprida antikapitalistiska perspektiv och praktiker. Till syvende och sist så är valet mellan livet eller profiten, mellan ett klasslöst samhälle där vi kan omorganisera produktionen till att vara hållbar eller en död planet.

Posted in Aktuellt | Comments closed

Reserapport från Reclaim the Change

In English below.

Klimafældens läger, eller Reclaim the Change som lägret hette i år, hölls mellan den 22-29:e juni i Århus, Danmark med ca. 150 deltagare. Det var ett utmärkt tillfälle för aktivister i miljörörelsen att lära sig radikala strategier och metoder för hållbar aktivism såsom gedigen säkerhetskultur.  Genom workshops fyllda med kunskapsutbyte och diskussion eller skill sharing-tillfällen utforskades ämnen som förbereder deltagarna för att aktivt förändra samhället bort från kapitalismen och istället till ett av omsorg, gemenskap och rättvisa“. Även vi deltog med en programpunkt tillsammans med en kamrat från Revolutionare Antifascister som berörde strategi i miljörörelsen samt repression mot densamma. Vi betonde där behovet av antikapitalistiska perspektiv, massaktioner och förberedelse på en ökad repression mot miljöaktivister i hela Norden. 

Lägret var väl genomtänkt och organiserat, maten riktigt god och sällskapet också! Rent praktiskt så hölls lägret precis i utkanten av Århus på ett festivalområde vilket underlättade all logistik. Varje dag inleddes med ett morgonmöte där dagens arbete fördelades och organiserades och därefter följde ett antal punkter vilka var både förplanerade såväl som spontant utlysta. Dessa berörde allt från hur en bils motor fungerar till klättring för aktivister och större strategiska debatter. 

En av de stora temana för lägret var antikolonialism. Det fanns förståelse för vikten av att analysera miljöförstörelse i kombination med andra maktstrukturer. Intressant var samtalen om kolonialism och rasism då målet var att bättre förstå dessa strukturer vi alla utsätts för, hur de styr våra mellanmänskliga och sociala relationer samt hur detta leder till naturens exploatering. 

Dessa samtalen fördes utan att använda de analytiska verktyg och metoder som maktmedel för att dominera och för att istället lära oss att navigera i komplexiteten av våra betingelser. Samtalen, exempelvis om klass, skulle kunna ha utgått tydligare utifrån teoretiska grunder. På så vis skulle deltagarna enklare kunna fortsätta i läroprocessen och söka kunskap efter de intressanta men tillfälliga diskussionerna. För deltagarna som använde sig av det gemensamt skapade biblioteket möjliggjordes nog sådan inspiration. 

Vi var imponerade av lägrets (själv)organisering och tar med oss många lärdomar från det. Vi är också glada över att se att radikala perspektiv bortom liberalismen i miljörörelsen har blomstrat även i vårt grannland. Vi ser fram mot att bygga en gemensamt, revolutionär miljörörelse i Norden, mot kolonialism, kapitalism, stat och patriarkat.

Autonom  Organisering 

 

Klimafælden’s camp, or Reclaim the Change as the camp was called this year, was held between June 22-29 in Aarhus, Denmark with approx. 150 participants. It was an excellent opportunity for activists in the environmental movement to learn radical strategies and sustainable strategies such as solid security culture. We participated with a couple of program items. Through workshops filled with knowledge exchange and discussion or skill sharing opportunities, topics were explored that prepare participants to actively change society away from capitalism and instead into one of “care, community and justice”. 
 
The camp was well thought out and organized, the food really good as well as the company too! The camp was held just on the outskirts of Aarhus on a festival ground. Each day began with a morning plenary where the day’s work was distributed and organized and then followed a number of points which were both pre-planned as well as spontaneously organized and announced. These touched on everything from how a car’s engine works to climbing for activists and larger strategic debates. 
One of the major themes of the camp was anti-colonialism. There was an understanding of the importance of analysing environmental destruction in combination with other power structures. The conversations about colonialism and white supremacy culture were interesting as the aim was to better understand these structures, which we are all exposed to, how they govern our interpersonal and social relationships and how this leads to the exploitation of nature. 
 
These conversations were conducted without using the analytical tools and methods as means of power to dominate, and instead to learn to navigate the complexity of our conditions. The conversations, for example about class, could have been more clearly based on theoretical foundations. In this way the participants could more easily continue in the learning process and seek knowledge after the interesting but occasional discussions ended. For the participants who used the jointly created library, such inspiration was probably made possible. 
 
We ourselves, together with a comrade from Revolutionare Antifascist, arranged a program item that touched on strategy in the environmental movement and repression against it. We emphasized the need for anti-capitalist perspectives, mass actions and preparation for increased repression against environmental activists throughout the Nordic region. 
 
We were impressed by the (self)-organization of the camp and take many lessons from it. We are also happy to see that radical perspectives beyond liberalism in the environmental movement have flourished in our neighbouring country as well. We look forward to building a joint, revolutionary environmental movement in the Nordic region, against colonialism, capitalism, the state and patriarchy. 
 
 
Posted in Aktuellt | Comments closed

What is Identity Politics?

Introduction
We have recently encountered a tendency in our common spaces, in our activities and among comrades. We have chosen to embed this tendency in the controversial concept of identity politics. We believe that there is a common foundation in these politically problematic behaviors and positions stemming from the fetishization of identity, an argument we hope to make clear through this text.
 
There are many examples of this, the closest at the time of writing being the highly infected conflict at Småland’s Nation in Lund. Without going into this in detail, as it would require too much space, identity-political arguments are used excessively in the debates taking place there. For example, a group of identity-politically oriented persons believe that their perception of political issues such as the issue of prostitution must be accepted as their positionality as trans- and racialized allows them interpretative preference, a privileged position of knowledge, and not to agree with them is by definition transphobic and racist.
 
There already exist a plethora of critics of what is broadly called identity politics, most of them being reactionary. In addition to the criticism from various liberals or conservatives, there is also a criticism from a reactionary “left”. In the worst cases, as in the case of the Örebropartiet and the splits in the Communist Party, these have degenerated into completely leaving the left and becoming part of the growing wave of right-wing populism. Common to these groups is a desperate search for the perfect class-subject, the primordial worker. These loud critics of so-called identity politics are themselves some of the biggest culprits in perpetrating identity-based politics, as their critique and politics is fundamentally just to propagate a (distorted image of one) single subject position, what they call the “working class” but which is only part of the total working class, one that can rather be understood as a distortion of the white male working class.
 
What we seek to present here is, in contrast, a critique through feminism, a radical critique with the ambition to take us deeper in the struggle. Our critique is not against postcolonial or feminist theory, as is the case for the aforementioned reactionary critics of identity politics. We do not want to stop at the fixation with positions of these perspectives, but constantly develop these, their inherent contradictions and thus break free from them. We seek a radicalization of the positions that a feminist, queer, Marxist and postcolonial analysis enable. 
 
In order to disperse ambiguities, and for the sake of clarity, we would like to point out that we are not interested in individuals or their individual behaviors, but rather how the movements we are active in behaves. What we want to do is to raise a structural criticism of what may at a glance seem radical or left, but when misinterpreted and manipulated tends to collapse into essentialism and become reactionary. To do this, we have had to write an advanced text where we go through the historical basis for identity politics, especially in relation to questions about what is sometimes called “positionality”, a concept which is broadly and carelessly used by identity politicians. To make this text a bit more accessible, we have included a glossary at the end of the text as well as a list of relevant literature. The readers are also more than welcome to invite us to present this text. This text differs slightly from the Swedish version which links more frequently to other texts of ours that are in Swedish and which we left out in this post due to the language factor.
Frequently, discussion on this topic become incredibly caustic. We therefore believe that it is important to take a step back and think about what we actually say and mean. We can already hear the response and criticism that may meet this text; that it is written by white men and therefore is incorrect, illegitimate and potentially racist. We want to put the question directly to you, the reader: Does it make any difference if this text is written by a group of white cis-men or a group of racialized queers? Does the content, its meaning, points or relevance change? It is an open and honest question that we encourage the reader to carry with them throughout the text and which we ourselves try to present our view of in the conclusion.
 
Standpoint theory 
A fundamental part of our political understanding and analysis is standpoint theory, an analytical tool that unfortunately is also incorrectly used by the people against whom this text is directed. Standpoint theory originally comes from Marx and was developed by the Hungarian communist Lukács. A central concept for Lukács is specifically the standpoint of the proletariat. In short, Lukács argues that the position of the working class in relation to production, history and other classes gives it a unique perspective from which society can be viewed and understood. It is only through this position – the perspective of the working class – that society can be truly understood. It is a so-called privileged epistemic position, with potential for knowledge that is not available to bourgeois theorists or the bourgeois class as a whole. 
Patricia Hill Collins
 
This foundation has since been developed through a feminist critique of objectivity standards in science by thinkers such as Donna Haraway, Sandra Harding and Patricia Hill Collins. These pointed to how science, objectivity and rationality were used as a means of power to dominate and exploit, as well as to legitimize these same practices. This was an intervention with an emphasis on epistemology, i.e., how we gain knowledge. It was a response and reaction to the separation between reality and knowledge in philosophy, a dualistic thought that is the basis of modern science and which also separates both being and knowing from politics and ethics; a result of science as designed by men, bourgeois men specifically. 
 
At its fundamental level, this critique was constructed on the same master-slave dialectic which Hegel, and later Marx, used to point to the unique position of knowing available to the non-dominant. The argument is that the suppressed perspective, in this case women’s’, as a result of their position offers a more complete picture and understanding of reality in contrast to the dominant, in this case the male, perspective. From this basis in feminist critique of the male perspective, standpoint theory has been expanded to include other so-called subaltern perspectives, with the common and constant condition that all perspectives are incomplete.
 
This embrace of incompleteness runs contrary to the search for the fetishization projects, which can be seen in the left’s politics of purity and the longing for the perfect oppressed subject. This can be seen expressed in the search for the “real worker”, as in the case of reductionist Marxists, or the racialized woman from the Global South, where identity politicians are concerned.
 
As a result of this understanding of knowledge, standpoint theory seeks a type of knowledge that does not transform subjects into objects and thus divides knowledge between subjects and objects, but rather a way which preserves the agency of the studied subject; a science grounded in lived reality. Feminist thinkers sought a reflexive science, a science capable of understanding itself, which “sees the seer”, a science which understands what formed the perspective in order to better “know the knowing”. This was an attempt to see how systems of knowledge themselves had a certain gendered character. Feminists like Haraway could successfully demonstrate that when common science was held up against a feminist analysis, one could clearly see how science is shaped socially. From this perspective, knowledge is understood as an activity, emphasizing how the knowledge that we create, we create in relation. i.e., socially with others.
 
What distinguishes, and shields, standpoint theory from collapsing into postmodern relativism is, firstly, its dedication to an explicitly political and emancipatory political project. Secondly, unlike the postmodern perspective, standpoint theory advocates partial, localizable and embodied knowledge that can also exceed its own restrictions.
 
Because how do we handle a situation where two subjects from the same position disagree with each other? Or when purely reactionary politics is expressed by certain subjects, something which is done every day and all the time? When we talk about experience and position, we do not mean that we have direct access to the truth as an automatic consequence of our positionality. It is absurd that this is ignored, as if all racialized people agree with each other and do not have their own politics. For identity politicians, it becomes impossible to coherently explain dissident thinking within a group, as this undermines their legitimacy as representatives. A common response is setting and enforcing stronger boundaries; through more esoteric and obscure explanations, these people try to demonstrate how dissidents in some way or other do not actually belong to the identity group in question.
Gayatri Spivak
If we seek a truer understanding of reality, it is thus always of interest that we expand our understanding by seeing more perspectives as well as understanding how they interact with each other. As the post-colonial philosopher Gayatri Spivak explains: If we give up the struggle for knowledge by thinking that we have direct access to truth through our subjectivity, we naturalize power relations. Thus, positionality itself is not enough. The tools to make the subordinate perspective available are the ideological, critical and political practices they develop in relation to. 
 
Rather, to search for and creation of knowledge is something which has a political dimension, an act. This also links theory to practice, something which is fundamental to us. These two, theory and practice, constantly act upon each other in a dialectical relationship. Standpoint theory is thus an important theory. But, as we will see, in the transition from a structural critique to an individual one, it becomes a moralistic, individualistic criticism and consequently loses its political, radical potential.
 
Identity 
The basis of identity politics is, of course, identity, i.e., belonging to a particular group or category. The politics carried out in the names of these identities is usually based on real and deep structural oppression. For us, the difference lies in how we understand these oppressions – such as race, class, sexuality, gender. We argue that the proponents of identity politics do not understand identity categories as historically specific to a certain historical context, but instead as transcendent, outside time, applicable as categories in and of themselves.
 
This approach reduces people to observable social attributes and practices which are defined as if their existence was inherent and actual rather than the result of power. What is the end point of this way of understanding identity? Well, in absurdum, this delimiting and essentializing logic ends in racial biology; guarding the boundaries of identities and their expressions, assigning characteristics and rights based on predetermined innate properties. We’ve seen this, for example, in the case of the “dreads discussion” in the Copenhagen movement where white people who have dreadlocks are prohibited from entering the legalized squat Bumzen, as this is seen as “cultural appropriation”, and where a young person who can be perceived as white, but who has a racialized parent, was encouraged to prove his genetic heritage in order to enter.
 
We believe that identity politics deals with social categories, which is what identities really are, as static units. This only serves to further cement, reproduce and strengthen these categories. This makes identities and their equality with other “privileged” groups both the start and end point for political activity, rather than striving to free ourselves from identities as such.
 
In contrast we view these social positions as things we do or that others make us out as, not things we are. We argue that identities are reified social categories from which we should break free, not within which we should be kept. By this we mean that the static view of identity politics on social categories is the same as the process by which social actions, creations, characteristics and structures are perceived and treated as things and, vice versa; that dead things are understood and treated as if they were independent of human activity and agency. In the commodity form, this is expressed in, for example, alienation and commodity fetishism, where the social relations of production are made invisible. As the commodity form is the dominant form by which interpersonal relationships are regulated under capitalism, social relationships are also structured according to this form. In the case of identity politics, the effect is that the identity categories are allowed to appear as something existing above or outside of human relations, such that we humans must obey them. In this way we become objects, only following laws of nature. Here, we argue that the true relationship is of course the opposite; that is, identities are social, plastic and that we do not need to accept ourselves in any predetermined structures. We believe that this approach lets us see behind and beyond the structures forming identity, and consequently dismantle and go beyond them.
 
As the focus of identity politics is difference and its formulation, the divisions are potentially endless. This necessarily extends to differences not only between groups, but also between individuals. One’s ability to present and signal predetermined, specific attributes is a requirement in identity politics; identity politics requires identification. The practical result of identity politics is an never-ending formulation of differences, which we believe leads to fragmentation and the stagnation of political activity. This also gives rise to what we argue is the intellectual impotence which is so prevailing within identity politics. As soon as critique is leveled against identity politics, this is answered with the argument that the critic’s identity is what produces and motivates the critique, as if identity in itself explains the content of the argument and what causes it. Once this ‘fact’ is established, i.e., that the sender’s identity and nothing else is the actual causal factor for a statement, all content loses its significance. 
 
In this kind of circular defense, everything, and we mean everything, is dependent on and understandable only if read through speaker’s – by other’s perceived and ascribed – identity. In this way, every opportunity for critical thinking is shut down. It deprives people outside a specific identity group the legitimacy to comment at all on things that affect that identity, no matter how absurd or reactionary a statement might be. Not only that, even those who consider themselves and are considered to belong to the said group can be denied the legitimacy of their views if they do not follow the established – within the group hegemonic – line, such as in Småland’s nation where identity politicians treated transgender and racialized people’s opposition to their line with the argument that they are “assimilated.” This creates a social climate where you paint in black and white; where anyone who does not fully agree with the identity politicians become pariah; i.e., where there is no room for intellectual debate and understanding, where perspectives cannot be aired and evaluated critically, but where your only choice is to loyally join the ranks or to be excluded. This does not break power structures; it only creates new ones. This, then, can also help explain the motivation as to why even so-called radicals propagate this type of politics: to increase their own power in certain social space.
 
Recuperation and representation
As a result of the previously described view of identity are we can identify two tendencies in political life and practice, recuperation and representation. These exist both as potential and logical continuations of this understanding and practicing of identity, but also as actual existing practices.
 
By recuperation, we mean the neutralizing act that seeks to keep the radical appearance of a message or a movement, but which erodes and empties the actual content of the same. This is something we can see historically, for example, in the liberal LGBTQ-movement, particularly among gay cis-men, who have long enjoyed a hegemonic position in that movement. By appealing to the idea of “equal rights”, one formulates the highest desire and ultimate goal of one’s politics as that of achieving the same level or status as that of society as a whole. The ultimate aim for these movements is to achieve normality, to be incorporated and accepted on the same terms as white, middle strata cis-men. What this does is to allow the subversive to be disarmed, allowing the dangerous to become tame, and by extension be subsumed into and even strengthen the prevailing order. To voluntarily be incorporated into and even propagate for and strengthen identities as they are sanctioned from the above -by the state, by capital, by patriarchy – is to allow oneself to be predetermined, easily categorized and thus pacified.
 
To clarify what we mean, we want to point to queerness as an example of anti-identity; that is, going beyond and through, breaking up fixed identities and exist in a state of constant motion. Queerness is, as we understand it, not an identity; it is a praxis, a way to move in and relate to the world. This keeps the revolutionary potential that exists in queerness alive, as one does not allow oneself to become yet another pacified identity, but instead remain an indeterminable subject, whose constant transgression poses a threat to the disciplinary, categorizing and normative order.
 
The second tendency is the politics of representation, i.e., the idea that individuals can represent groups, in this case specific identity groups. One of the problems with identity politics is that activists and “leaders” too often become the “authentic voice” for their groups, in the form of “I speak for all X”, a practice that recreates power relations. Instead of breaking down the prevailing logics, you only participate in your own submission by accepting – and even chasing – representation within the prevailing system as your only remission.
 
Our ambition is to listen to, examine or put ourselves in discussion with people from different social positions, this is a cornerstone in understanding the world – as we describe in the above section on standpoint theory. What we reject is the elevation of individuals to representatives, as this is the logic of reformism and parliamentarism. If we talk about “communities” in this way, we treat them as if they could be represented, i.e., that an individual could manifest the will of a heterogeneous collection of people. 
 
Not only that, the representative, this individual, is no longer understood as an agent with their own politics, history, class and gender, but as a genuine and direct channel to a collective will. The same absurd thing happens when we become happy as soon as “someone” from another position engages with us; we make them out to be representatives of a group and think that they all think the same. Of course, the composition of a political group is relevant. This is not what we turn against, but rather the tendency to essentialize individuals as representatives of a social group. This is essentialism and always a dead end. 
 
The politics of Ressentiment 
We argue that ressentiment is a useful analytical tool to help us understand where much of identity politics originates and what drives it. The term has its origins in the writings of Nietzsche and we have been inspired by Wendy Brown’s insightful reading and use of Nietzsche in relation to identity politics. For clarity, ressentiment is not the same as the more common “resentment”, which describes a feeling. In short, Nietzsche and Brown hold that the power relations which prevail in society can create a specific type of reaction in the subordinate subject, i.e. in groups and individuals with less power. Impotence is a basic and driving force behind ressentiment, that is, the inability or the experience of inability to influence or effect; in essence, the lack of power. This is something that is particularly present and prevailing in the modern capitalist subject, where individuals are affected and controlled by enormous forces beyond their control, such as patriarchy, imperialism and environmental degradation. At the same time, the modern subject is incredibly individualized, naked and deprived of social ties and contexts. This is a distinctive feature of our time: the complete and utter responsibility of the individual for herself, her health and her happiness, combined with the most powerless of positions.
 
The combination of these factors acts as a potent breeding ground for ressentiment. Here, identity enters as both product and reaction to this condition. The point here is that identity does not consist of an active component, but is a reaction to something. Ressentiment’s “creative deed”, the only way for this structurally impotent subject to relieve its pain, is to rework this pain into a negative form of action in the form of revenge. In this form, revenge is a negative substitute for actual action and is achieved by imposing suffering on others. 
 
Thus, the subordinate must constantly confirm what defines her, i.e., her pain. When this driving force is turned outwards, in a political context, it takes the form of reveling in political impotence instead of seeking self-affirming liberation through active action and the construction of positive visions of the future. When you are driven by a historical injury, you have to tear at the wound time and again in order to (re)create yourself as a subject. Revenge as a reaction produces identity that is both bound to the history which produced it and as a reproach to that which now embodies that history. That is, through such a practice, a revenge practice that in itself is based on the repetition of the injustice of subordination, your political practice is bound to constantly repeat and thus amplify the pain, the wound that this injustice entails. Unfortunately, this is far too common in feminist and anti-racist spaces, and is cultivated as a supra-political identity overlaying all other questions.
 
Identity policy is permeated by the establishment of identities as reified things, policing and demarcation in order to protect one’s identity; to define us-and-them both outwardly towards evil others, but also a politics of purity inwards against one’s own group. We find this to be frighteningly similar to the regulatory, disciplinary society in its formation of disciplinary subjects. We believe that this is both a product, but also potentially a recreation and repetition, of the disciplinary society that continuously divides, classifies and specializes. This political conduct thus becomes a mirror image of our modern society that operates through monitoring, registration, assessment and delimitation.
 
In addition to this disciplinary tendency, identity politics is permeated by another power dynamic, namely moralism. The instrumentalized victim role – i.e., expressed as it is formulated within the framework of this way of thinking, not the actual structural oppression that is so pervasive in our society – allows a morally elevated position, i.e. power, within the framework of this politics, if only in certain social spheres. What shines through here is the pervading individualism and total lack of an analysis of power that runs through this politics. These proponents refuse to see how this type of logic and rhetoric gives power; how they turn the structures of power upside down, not to break the prevailing order but only to put themselves on the throne. In the end, this all becomes a very useful way for this paradigm to hide its basic contradictory and impossible premises, as well as a favorable environment for those who seek to raise their own social position. 
 
Moving Forward
At the outset of this text, we asked the reader “if it makes any difference whether the text was written by a group of white cis-men, by queers or people of color? Does this change the content, meaning, points or relevancy?”. 
 
It has been an important decision for us that when we express ourselves as Autonom Organisering, we do it from a perspective that seeks to overcome the individual and different positions in which we live. This is not something that happens automatically with the flick of some magic wand. We are not part of the tendency that says we can simply think away our social backgrounds and unite in our belonging to a class or movement, but we are also not stuck in identity politics’ fetishization of identity. We believe that collective processes, with more perspectives, takes us closer to the truth and thus allows and awards us better understanding and more useful political tools. 
 
Our politics is concerned with moving from the particular to the universal, to unite different parts of the working class both in our own organization as well as in society at large. This is a constant struggle, an attempt not to forget all the power relations we live in, but also not to accept ourselves being divided by them. In this text, we have argued that identity politics cement these divisions. It is the task of communists to overcome these in theory and practice, but to do so without closing our eyes to power relations within the class and instead raise subaltern perspectives, groups and individuals.
 
In our attempts to achieve this we will fail and make mistakes. It is natural in a society that is permeated by racism, sexism, homophobia and class oppression. To make mistakes as a group, a movement and an individual will always happen in relation to these societal structures. This means that we practice critique and self-critique, that we aim to be “soft to each other, in order to be dangerous together.” 
 
Identity politics has no place for such collective transformation, which can be just as hard and agonizing at times, but sees every potential mistake, any incorrect choice of words as the worst expression for whatever oppression one might call upon. At the same time that they, driven by ressentiment as they are, turn inwards and seek the next wound to tear into, our real enemies are out there attacking wild strikes, destroying nature, carrying out queerphobic hate crimes and spreading anti-feminist propaganda.
 
To meet these enemies, we must move beyond identity politics. We do not believe those who have adopted identity political perspectives are evil or bad people. Rather, this current arises at a time when we seem to be divided, alienated and weak. Our countermove is to create a vision of another society, a communist society, and in both large and small contexts strategically bridge contradictions between subaltern groups. We hope that through this text we’ve moved somewhat closer to that vision. 
 
 
Autonom Organisering
Summer 2023
 
 
Glossary
Words which have been explained in the text are not presented here.
 
Epistemology, see also epistemic: The philosophical doctrine of what knowledge is and how it is gained Largely touches on all questions regarding the nature of knowledge.
Positionality: one’s social position such as workers, woman, racialized, etc.
Racialized: The social process which constructs someone as ethnically different from a majority group.
Recuperation: The process of incorporating and rendering harmless social movements, originating from capital and the state. 
Subaltern: Socially subordinate groups, such as women, queer people, working class or racialized groups.
Alienation: The process in capitalist society by which a person becomes estranged from herself and the world and society around her.
Postmodernism: A broad tradition of philosophical thinking that believes that all knowledge, and perhaps reality itself, is extremely divided, relative and filled with power relations.
Relativism: The philosophical position that reality itself consists of the subjective experience of it, also sometimes to see everything as relative on a moral or political level.
Social category: power relations such as class, gender and ethnicity.
Commodity fetishism: The process in capitalism where goods seem to have their own, independent agency or life outside human social life.
 
Recommended reading: 
* What is ‘transversal politics? – Nira Yuval-Davis
* Situated knowledges: the science question in feminism and the privilege of partial perspective – Donna Haraway
* The science question in feminism – Sandra Harding
* Wounded attachments – Wendy Brown
* Accomplices not allies – Indigenous action
* Can the subaltern speak? – Gayatri Chakravorty Spivak
* History and class consciousness – Georg Lukács
* What’s Wrong with Identity Politics (and Intersectionality Theory)? A Response to Mark Fisher’s” Exiting the Vampire Castle “(And Its Critics) – Michael Rectenwald
Posted in Analys | Comments closed

Vad är identitetspolitik?

Introduktion  

Vi har på senaste tiden stött på en tendens i våra gemensamma utrymmen, i våra aktiviteter och bland kamrater. Vi har valt att förankra denna tendens i det kontroversiella begreppet identitetspolitik. Vi anser att det finns en gemensam grund i dessa politiskt problematiska beteenden och ställningstaganden som bottnar i en fetischering av identitet, något vi hoppas ska bli tydligt genom denna text.

Det finns många exempel på detta, där det som ligger närmst till hands just nu är den mycket infekterade konflikten på Smålands Nation i Lund. Utan att gå in i den i detalj, då det skulle kräva allt för mycket utrymme, används identitetspolitiska argument friskt i debatterna där. Exempelvis menar en grupp identitetspolitiskt orienterade personer att deras uppfattning av politiska frågor såsom sexköpsfrågan måste accepteras då deras positionalitet som trans- och rasifierade ger dem tolkningsföreträde och att inte hålla med dem per definition är transfobt och rasistiskt.

Det finns redan en uppsjö kritiker av vad man brett kan kalla identitetspolitik, där de flesta är reaktionära. Utöver kritiken från diverse liberala eller konservativa håll finns det även en kritik från en reaktionär “vänster”. I de värsta fallen så har dessa, som i fallet med Örebropartiet och splittringar ur Kommunistiska Partiet, urartat in i att helt lämna vänstern och bli en del av den växande högerpopulismen. Genomgående för dessa är en desperat sökan efter det perfekta klass-subjektet, ur-arbetaren. Dessa högljudda kritiker av s.k. identitetspolitik är därmed själva några av de största bovarna i dramat, då deras kritik och politik går ut på att propagera en (nidbild av en) enda subjektsposition, det de kallar “arbetarklassen” men som endast är en del av den totala arbetarklassen och som snarare kan förstås som en förvanskning av den vita manliga arbetarklassen.

Det vi presenterar här är istället en kritik genom feminismen, en radikal kritik med ambition att ta oss djupare i kampen. Vår kritik är inte mot postkolonial eller feministisk teori som tidigare nämnda reaktionära kritiker av identitetspolitik ger uttryck för. Vad vi söker är ett radikaliserande av de positioner som en feministisk, queer, marxistisk och postkolonial analys lägger grunden till. Vi vill inte låta oss stanna vid dessa perspektivs fixering vid positioner utan konstant utveckla dessa, deras inneboende motsättningar och på så sätt bryta oss fria från dem.

För att skingra oklarheter och för tydlighetens skull så vill vi påpeka att vi inte är intresserade av individer och deras enskilda beteenden utan snarare av hur de rörelser vi är aktiva i beter sig. Det vi vill göra är att lyfta en strukturell kritik av det som kan verka radikalt eller vänster till sitt utseende, men som när det misstolkas och manipuleras tenderar att kollapsa in i essentialism och bli reaktionärt. För att göra detta så har vi behövt skriva en avancerad text där vi går igenom den historiska grunden för identitetspolitik särskilt i relation till frågor om det som ibland kallas för “positionalitet” som används utbrett och slarvigt av identitetspolitiker. För att göra texten mer tillgänglig så har vi en ordlista i slutet samt en lista på relevant litteratur. Läsarna är även varmt välkomna att bjuda in oss för att presentera den.

Ofta blir diskussioner kring detta ämne otroligt infekterade. Vi menar därför att det är viktigt att ta ett steg tillbaka och fundera på vad vi faktiskt säger och menar. Vi ser redan nu det svar och den kritik som kan komma att möta denna text; att den är skriven av vita män och därför felaktig, illegitim och potentiellt rasistisk. Vi ställer frågan direkt till dig som läser: gör det någon skillnad om den här texten är skriven av en grupp vita cismän, av queers eller av rasifierade personer? Ifall det gör skillnad, på vilket/vilka sätt gör det skillnad? Ändras innehållet, dess innebörd, poänger eller relevans? Det är en öppen och ärlig fråga som vi uppmuntrar läsaren att ha med sig genom texten och som vi själva försöker lägga fram vår syn på i slutsatsen. 

Ståndpunktsteori

En grund för vår politiska förståelse och analys är ståndpunktsteori, ett analytiskt verktyg som tyvärr felaktigt även används av de vi i denna text vänder oss emot. Ståndpunktsteori kommer ursprungligen från Marx och utvecklades av den ungerske kommunisten Lukács. Ett centralt begrepp för Lukács är just proletariatets ståndpunkt. I korthet så menar Lukács att arbetarklassens position i relation till produktionen, historien och andra klasser ger denna ett unikt perspektiv från vilket samhället kan förstås. Det är bara genom denna ståndpunkt – arbetarklassens perspektiv – som samhället kan förstås på riktigt. Det är en så kallad priviligierad epistemisk position, med potential till kunskap som inte är tillgänglig för borgerliga teoretiker eller borgarklassen som helhet. Läs gärna vår text “En gnistrande väv – arbetsplatsreportage från det kämpande 60/70-talet i Sverige” där vi använder oss av denna metod.

Patricia Hill Collins

Denna grund har sedan utvecklats genom en feministisk kritik av objektivitetsnormer inom vetenskap av tänkare såsom Donna Haraway, Sandra Harding och Patricia Hill Collins. Dessa pekade på hur vetenskaplighet, objektivitet och rationalitet använts som maktmedel för att dominera och exploatera samt att legitimera dessa praktiker. Detta var en intervention i och med emfas på epistemologi, dvs hur vi får kunskap. Det var ett svar och en reaktion på separationen mellan verklighet och vetande inom filosofin, en dualistisk tanke som ligger till grunden för modern vetenskap och som dessutom separerar både varande och vetande från politik och etik; ett resultat av vetenskap som utformats av män, mer specifikt borgerliga män.

Kritiken byggdes i grunden på samma herre-slavdialektik som Hegel, och sedan Marx, använde för att peka på den unika kunskapsposition som den icke-dominanta har tillgång till. Här menar man att det undertryckta perspektivet, i detta fallet kvinnors, som en följd av sin position erbjuder en mer fullständig bild och förståelse av verkligheten i kontrast till det dominerande, i detta fall manliga, perspektivet. Från denna grund i feministisk kritik av det manliga perspektivet har ståndpunktsteori utvecklats för att inkludera andra så kallade subalterna perspektiv, med den genomgående grundförutsättningen att alla enskilda perspektiv är ofullständiga.

Detta omfamnande av ofullständighet står i motsats till sökandet efter de fetischiserings-projekt som bland annat kan ses i vänsterns renhetspolitik och längtan efter det perfekta förtryckta subjektet. Detta tar sig uttryck i sökandet efter den “riktiga arbetaren” som i fallet med reduktionistiska marxister eller den rasifierade kvinnan från Globala Syd hos identitetspolitiker.

Som följd av denna förståelse av kunskap sökte man en typ av vetande som inte transformerar subjekt till objekt, och därmed delar upp vetandet mellan subjekt och objekt, men som bevarar det studerande subjektets agens; en vetenskap grundad i levd verklighet. Vi har försökt oss på detta i vår text “En sjuk vård.” Feministiska tänkare sökte en reflexiv vetenskap, en vetenskap som är kapabel att förstå sig själv, som “ser den som ser”, som förstår vad som format perspektivet för att på så sätt bättre “förstå förståelsen”. Detta var ett försök att se hur själva kunskapssystemen hade en viss könad karaktär. Feminister som Haraway lyckades framgångsrikt visa att när gängse vetenskap hölls upp mot en feministisk analys så kunde man tydligt se hur socialt formad vetenskapen är. Från detta perspektiv framhöll man kunskap som aktivitet, och framförallt som socialt, att den kunskap vi skapar, skapar vi relationellt dvs. socialt med andra.

Vad som skiljer, och skyddar, ståndpunktsteorin från att bli postmodern relativism är för det första dess hängivenhet till ett explicit politiskt och emancipatoriskt projekt. För det andra så förespråkar ståndpunktsteori till skillnad från det postmoderna perspektivet partiell, lokaliserbar och förkroppsligad kunskap som också kan överskrida sina egna begränsningar.

För hur gör vi när två ur samma position inte håller med varandra? Eller när rent reaktionär politik uttrycks av vissa subjekt, vilket görs varje dag och hela tiden? När vi talar om erfarenhet och position så menar vi inte att vi har en direkt tillgång till sanningen som automatiskt följer vår positionalitet. Det är absurt att detta ignoreras, som om alla rasifierade personer håller med varandra och inte har en egen politik. Det blir för identitetspolitiker omöjligt att på ett enhetligt sätt förklara oliktänkande inom en grupp då det underminerar deras legitimitet som representanter. Här tas ofta starkare gränsdragningar till som verktyg, att man med mer esoteriska och obskyra förklaringar försöker påvisa varför de som inom den grupp man säger sig representera på något sätt inte på riktigt hör till den gruppen.

Gayatri Spivak

Det är därför alltid av intresse, om vi söker en sannare bild av verkligheten, att vi expanderar vår förståelse genom att se fler perspektiv samt förstå hur de interagerar med varandra. Som den postkoloniala filosofen Gayatri Spivak förklarar: om vi ger upp kampen om kunskapen genom att tänka att vi har direkt tillgång till sanning genom vår subjektivitet så naturaliserar vi maktrelationer Alltså, positionalitet i sig är inte tillräckligt, och verktygen för att tillgängliggöra det underordnade perspektivet är de ideologiska, kritiska och politiska praktiker de utvecklas i relation till. 

Snarare är sökande och skapande av kunskap något som har en politisk dimension, en handling. Detta knyter också teori till praktik, något som för oss är grundläggande. Dessa två, teori och praktik, verkar konstant på varandra i ett dialektiskt förhållande. Ståndpunktsteori är således en viktig teori. Men som vi ska se så blir den i övergången från en strukturell till en individuell kritik en moralisk, individualistisk kritik som tappar sin politiska, radikala potential.

Identitet 

Grunden för identitetspolitken är ju såklart identitet, dvs. tillhörighet till en viss grupp eller kategori. Den politik som förs i dessa identiteters namn bygger oftast på verkliga, djupa strukturella förtryck. Skillnaden för oss ligger i hur vi förstår dessa förtryck, t.ex. ras, klass, sexualitet, kön. Vi menar att identitetspolitiken inte förstår identitetskategorier som historiskt specifika för en viss historisk kontext utan istället som transcendenta, utanför tid, applicerbara som kategorier i sig själva. 

Detta synsätt reducerar människor till observerbara sociala attribut och praktiker vilka definieras som om deras existens var inneboende och faktisk, snarare än resultatet av makt. Vad är slutpunkten i detta sätt att förstå identitet? Jo, in absurdum så slutar ju denna avgränsande och essentialiserande logik i rasbiologi; att man vaktar gränser för identiteter och deras uttryck, att man tillskriver egenskaper och rättigheter till förutbestämda medfödda egenskaper. Detta har vi sett exempelvis i fallet av “dreadsdiskussionen” i Köpenhamnsmiljön där vita människor som har dreads förbjudits från att komma in på den legaliserade ockupationen Bumzen då detta setts som “kulturell appropriering”, och där en ung person som kan uppfattas som vit men som har en rasifierad förälder föreslogs bevisa sitt genetiska arv för att få komma in.

Vi förstår snarare dessa sociala positioner som saker vi gör eller som andra gör oss till, inte saker vi är. Vi menar att identitetspolitik i motsats behandlar sociala kategorier, vilket är vad identiteter egentligen är, som statiska enheter. Detta tjänar bara till att ytterligare cementera, återskapa och förstärka dessa kategorier. Detta gör identiteter och deras jämlikhet med andra “priviligerade” grupper till både start- och slutpunkt för politisk aktivitet snarare än strävandet efter att befria oss själva från identiteter som sådant.

Vi anser att identiteter är reifierade sociala kategorier ur vilka vi bör brytas upp, inte inom vilka vi bör hållas kvar. Med detta menar vi att identitetspolitikens statiska syn på sociala kategorier är densamma som den process genom vilken sociala handlingar, skapelser, egenskaper och strukturer uppfattas och behandlas som ting och vice versa hur döda saker förstås och behandlas som om de vore oberoende av mänsklig aktivitet och agens. I varuformen tar detta sig uttryck i t.ex. alienation och varufetischism, där de sociala relationerna bakom produktionen osynliggörs. I och med att varuformen är den dominerande form genom vilken mellanmänskliga relationer regleras under kapitalismen så struktureras även sociala relationer enligt denna form. I fallet med identietspolitiken så blir effekten att identitetskategorierna fås att framstå som ovan- eller utommänskliga och av människor oformbara, så att vi människor måste lyda under dem. På så sätt blir vi till objekt som endast följer naturlagar. Här menar vi att det sanna förhållandet såklart är motsatt; dvs att identiteter är sociala, plastiska och att de därmed går att förändra. Vi menar att detta synsätt låter oss se bakom och bortom identitetsskapande strukturer och följaktligen nedmontera och gå bortom dem. 

I och med att identitetspolitik fokuserar på olikhet och dess formuleringar är uppdelningarna potentiellt oändliga. Detta sträcker sig nödvändigtvis till skillnader inte bara mellan grupper utan också mellan individer. Ens förmåga att uppvisa och signalera vissa bestämda attribut blir ett krav inom identitetspolitiken; identitetspolitik kräver identifikation. Det praktiska resultatet av identitetspolitiken är en evig formulering av olikhet, vilket vi menar leder till fragmentering och stagnation av politisk aktivitet. Detta ger även upphov till vad vi menar är den intellektuella impotens som är förhärskande inom identitetspolitken. Så snart man riktar kritik mot identitetspolitiken höjs svaret att det är kritikerns identitet som ligger bakom denna kritik, som om identitet i sig självt förklarar själva argumentets innehåll och vad som orsaker den. När detta faktum väl är etablerat, dvs att avsändarens identitet och inget annat är den faktiska orsaksfaktorn för ett uttalande, tappar allt innehåll sin betydelse. 

I denna typ av cirkulära försvar så är allt, och vi menar allt, avhängigt och förståeligt enbart läst genom talarens – av andra uppfattade och tillskrivna – identitet. På så sätt stängs all möjlighet till kritiskt tänkande ner. Det fråntar människor utanför en bestämd identitetsgrupp legitimiteten att över huvud taget yttra sig om saker som berör den identiteten oavsett hur absurt eller reaktionärt det som sägs är. Inte bara det, även de som anser sig och anses tillhöra sagda grupp kan förnekas legitimiteten bakom sina åsikter om dessa inte följer den etablerade – inom gruppen hegemoniska – linjen, såsom på Smålands Nation där identitetspolitiker bemött transpersoner och rasifierade människors opposition mot deras linje med argumentet att de är “assimilerade.” Detta skapar en samtalskultur där man målar i svart och vitt; där den som inte helt håller med identitetspolitikerna direkt blir paria; dvs. där det inte finns utrymme för intellektuell debatt och förståelse, där perspektiv inte kan vädras och utvärderas kritiskt, utan där det är sälla sig i ledet eller bli utesluten som är de enda alternativen. Detta bryter inte upp maktstrukturer, det skapar bara nya. Vilket då också kan förklara motivationen till varför även s.k. radikaler driver dessa linjer: för att öka sin egen makt inom vissa sociala rum. 

Rekuperation och representation
Rosa-svarta blocket, ett försök att bekämpa rekuperationen

Två tendenser vi ser som följd av den föregående synen på identitet är rekuperation och representation. Dessa existerar både som potential och som logisk fortsättning på denna typ av identitetsförståelse men även som faktiska existerande praktiker.

Med rekuperation menar vi den neutraliserande handling som söker behålla den radikala framtoningen i ett budskap eller en rörelse men som urholkar och tömmer det faktiska innehållet i densamma. Detta är något vi kan se historiskt t ex i den liberala HBTQ-rörelsen, särskilt bland homosexuella cismän som länge åtnjutit en hegemonisk ställning i den rörelsen. Genom att appellera till idén om “lika rättigheter” formulerar man som den högsta önskan och slutmålet för sin politik att få uppnå samma nivå eller status som det för samhället i sin helhet. Det yttersta målet för dessa rörelser är att uppnå normalitet, att bli inlemmade och accepterade på samma villkor som vita mellanskikts-cismän. Vad detta gör är att tillåta det subversiva att avväpnas, tillåta det farliga att bli tamt och i förlängningen inordnas i, och till och med stärka den rådande ordningen. Att frivilligt låta sig inlemmas i, propagera för och förstärka identiteter så som de sanktioneras uppifrån – av staten, av kapitalet, av patriarkatet – är ju att tillåta sig själv att bli förbestämd, enkelt kategoriserad och därmed pacificerad. 

För att tydliggöra vad vi menar vill vi peka på queerhet som exempel på anti-identitet; dvs att gå över och igenom, spränga fasta identiteter och vara konstant flytande. Queerhet så som vi förstår det är inte en identitet; det är en praktik, ett sätt att röra sig i och relatera till världen. Detta håller den revolutionära potentialen som finns i queerhet levande då man inte tillåter sig bli ännu en oskadliggjord identitet utan istället förblir ett okategoriserbart subjekt vars konstanta överskridande utgör ett hot mot den disciplinära, kategoriserande och normativa ordningen.

Den andra tendensen är representationspolitiken, dvs tanken att individer kan representera grupper, i detta fall specifika identitetsgrupper. Ett av problemen med identitetspolitik är att aktivister och “ledare” alltför ofta blir den “autentiska rösten” för sina grupper i form av “jag talar för alla X”, vilket innebär återskapandet av maktrelationer. Istället för att bryta ner de förhärskande logikerna så deltar man bara i sin egen underkastelse genom att acceptera – och till och med jaga – representation inom det rådande systemet.

Vår ambition är att lyssna på, undersöka eller vara i diskussion med personer med olika sociala positioner, detta är en av hörnstenarna för att förstå världen – så som vi beskriver ovan i avsnittet om ståndpunktsteori. Det vi vänder oss mot är att upphöja enskilda individer till representanter, vilket är reformismens och parlamentarismens logik. När vi pratar om grupper – engelskans “communities” – på detta sätt så ser vi dessa som om de kan representeras, dvs att en enskild person kan manifestera viljan hos heterogena samlingar människor. 

Inte bara det, denna enskilda person förstås inte längre som en individ med sin egen politik, historia, klass och kön utan som en genuin direktkanal till en kollektiv vilja. När vi också blir glada över att det kommer “någon” från en annan position så är det samma absurda grej; vi gör dem till representanter för en grupp och tänker att de alla tänker likadant. Självklart så är sammansättningen av en politisk grupp relevant. Vad vi kritiserar är inte detta, utan tendensen till att essentialisera individer som representanter för en social grupp. Detta är essentialism och är alltid en återvändsgränd.

Ressentimentspolitik: gränsdragning, renhet och poliseri

Vi menar att ressentiment är ett bra verktyg för att förstå varifrån mycket av identitetspolikten kommer och vad som driver den. Begreppet kommer ursprungligen från Nietzsche och vi har inspirerats av Wendy Browns användning av Nietzsche i relation till identitetspolitik. Detta skiljer sig alltså från engelskans “resentment” som är en känsla. I korthet menar Nietzsche och Brown att de maktförhållanden som råder i samhället kan skapa en specifik typ av reaktionsmönster hos det underordnade subjektet, dvs hos grupper och individer med mindre makt. Impotens är en grundläggande och drivande faktor bakom ressentiment, alltså en oförmåga eller upplevelsen av oförmåga att påverka; kort sagt brist på makt. Detta är något som är särskilt närvarande och förhärskande i det moderna kapitalistiska subjektet där individer drabbas och kontrolleras av enorma krafter bortom sin kontroll, exempelvis patriarkat, imperialism och miljöförstörelse. Samtidigt är det moderna subjektet otroligt individualiserat, naket och fråntaget sociala band och sammanhang. Detta är ett utmärkande drag för vår tid: individens totala och fullkomliga ansvar för sig själv och sin lycka kombinerat med den mest maktlösa av positioner.

Kombinationen av dessa utgör en potent grogrund för ressentiment. Här träder identitet in som både produkt av och reaktion på detta tillstånd. Poängen här är att identitet är en reaktion på någonting. Ressentimentets “skapande gärning”, det enda sättet för detta strukturellt impotenta subjekt att lindra sin smärta är att omarbeta denna smärta till en hämnd. Hämnd är i denna form ett substitut för faktisk handling och uppnås genom att påtvinga lidande på andra.

Det som karakteriserar den underordnade är att ständigt behöva bekräfta det som definierar henne, dvs. smärtan hon lider av. När denna drivkraft vänds utåt, i en politisk kontext, tar det sig formen av att frossa i politisk impotens istället för att söka sin självbekräftande befrielse genom aktiv handling och uppställandet av positiva visioner av framtiden. När man drivs av skadan som ressentiment är så måste man slita i såret gång på gång för att bli ett subjekt. Hämnd som en reaktion producerar identitet som både bunden till historien som producerade den och som en förebråelse till det nu som förkroppsligar den historien. Dvs, genom en sådan praktik, en hämndpraktik som i sig själv bygger på återkopplingen till orättvisan i underordningen, så binds ens politiska praktik till att konstant återupprepa och därmed förstärka den smärta, det sår, som denna orättvisa innebär. Detta är tyvärr alldeles för vanligt i feministiska och antirasistiska utrymmen och odlas som en överordnad politisk identitet.

Genomgående för identitespolitiken är upprättande av identiteter som reiferade ting, vaktandet av identiteter och konstant gränsdragning för att skydda sin identitet; att definiera vi-och-dem både utåt mot de onda andra men även att inåt föra en renhetspolitk mot den egna gruppen. Detta är skrämmande likt det reglerande, disciplinära samhället i dess formande av disciplinära subjekt. Vi menar att detta både är en produkt av, men också potentiellt återskapar disciplinsamhället som oavbrutet delar, klassificerar och specialiserar. Det blir en spegelbild av det moderna samhället som fungerar genom övervakning, registrering, bedömning och gränsdragning.

Utöver det disciplinära så genomsyras identitetespolitiken av en annan maktdynamik, nämligen moralism. Den instrumentaliserade offerrollen – dvs uttryck så som det formuleras inom ramen för detta tankesätt, inte de faktiska strukturella förtryck som är genomgående i vårat samhälle – ger inom ramen för denna politik en moraliskt hög position, dvs. makt, om än bara inom vissa sociala sfärer. Här återkommer den individualism som är genomgående och den totala avsaknaden av maktanalys lyser igenom. Man vägrar se hur denna typ av logik och retorik ger makt; hur man vänder uppochner på maktordningen men inte för att utplåna den rådande ordningen utan bara för att sätta sig själv på tronen. I slutändan blir allt detta ett väldigt tacksamt sätt att dölja detta paradigms grundläggande motsägelsefulla och omöjliga premisser, samt en gynnsam miljö för de som söker höja sin egna sociala position.

Vägar framåt 

I början av texten så frågade vi läsaren “gör det någon skillnad om den här texten är skriven av en grupp vita cismän, av queers eller av rasifierade personer? Ändras innehållet, dess innebörd, poänger eller relevans?”.

Det har varit ett viktigt beslut för oss att när vi uttrycker oss som Autonom Organisering gör vi det ur ett perspektiv som försöker överkomma de individuella och olika positioner som vi lever i. Detta är inget som sker automatiskt som ett slag av ett trollspö. Vi är inte en del av den tendens som säger att vi bara kan tänka bort våra sociala bakgrunder och förenas i att tillhöra en klass eller rörelse, men vi är inte heller kvar i identitetspolitikens fetischering av identitet. Vi menar att kollektiva processer med fler perspektiv tar oss närmare sanningen och därmed ger oss bättre förståelse och politiska verktyg. 

Vår politik är att röra sig från det partikulära till det universella, att förena olika delar av arbetarklassen såväl i vår egen organisation som i samhället i stort. Det är en konstant kamp, ett försök att inte glömma bort alla de maktrelationer som vi lever i, men inte heller att finna oss i att vara uppdelade av dem. I denna text har vi argumenterat för att identitetspolitiken cementerar dessa uppdelningar. Det är kommunisters uppgift att överkomma dessa i teori och praktik, där vi inte blundar för maktrelationer inom klassen utan lyfter subalterna perspektiv, grupper och individer.

Vår strävan att uppnå detta innebär att vi kommer att misslyckas och göra fel. Det är naturligt i ett samhälle som är genomsyrat av rasism, sexism, queerfobi och klassförtryck. Att göra misstag, både som grupp, rörelse och individ, kommer alltid att ske i relation till dessa samhällsstrukturer. Det innebär att vi praktiserar kritik och självkritik, att vi försöker vara “mjuka mot varandra för att vara farliga tillsammans.” 

Identitetspolitiken har ingen plats för sådant kollektivt omdanande, som kan vara nog så hårt och upprivande ibland, utan ser varje potentiellt misstag, varje felaktigt ordval som det värsta uttrycket för vilken maktform det nu kan handla om. Samtidigt som den riktar sig inåt på detta sätt och söker, ressentimentsdriven som den är, efter nästa sår att riva i, så är våra riktiga fiender där ute och angriper vilda strejker, förstör naturen, utför queerfoba hatbrott eller sprider antifeministisk propaganda.

För att möta dessa fiender krävs det att vi lyckas ta oss bortom identitetspolitiken. Vi tror inte att de som anammat identitetspolitiska perspektiv är onda eller dåliga personer. Snarare så uppstår detta i en tid när vi verkar uppdelade, alienerade och svaga. Vårt motdrag är att skapa en vision av ett annat samhälle, ett kommunistiskt samhälle, och att i såväl stora som små sammanhang strategiskt överbrygga motsättningar mellan subalterna grupper. Vi hoppas med denna text ha kommit en liten bit på vägen.

Autonom Organisering
Sommaren 2023
 
Ordlista

De ord som förklaras i texten har vi inte återgivit igen här. Vi rekommenderar dock läsaren att söka sig vidare på egen hand om den är intresserad av mer djuplodande förklaringar.

Alienation: Den process i det kapitalistiska samhället när människan blir förfrämligad från sig själv och världen och samhället omkring sig.

Epistemologi, se också epistemisk: Den filosofiska läran om vad kunskap är och hur den fås. Berör i stort alla frågor om kunskapens karaktär.

Positionalitet: Ens sociala position såsom arbetare, kvinna, rasifierad, mm.

Postmodernism: En bred tradition av filosofiskt tänkande som menar att all kunskap, och kanske verkligheten själv, är extremt uppdelad, relativ och fylld av maktrelationer.

Rasifiering: Den sociala process som gör att någon ses som etniskt annorlunda än en majoritetsgrupp.

Relativism: Den filosofiska position att verkligheten självt utgörs av människans subjektiva upplevelse av den, även ibland att se allt som relativt på ett moraliskt eller politiskt plan.

Rekuperation: Den process av att inlemma och oskadliggöra sociala rörelser som utgår ifrån stat- och kapital.

Social kategori: Maktrelationer som klass, kön och etnicitet.

Subaltern: Socialt underordnade grupper, exempelvis kvinnor, queera personer, arbetarklassen eller rasifierade grupper.

Varufetischism: Den process i kapitalismen där varor verkar som om de har en egen, självständig agens eller liv utanför människans sociala liv.

Rekommenderad läsning 

* What is ‘transversal politics’? – Nira Yuval-Davis

* Situated knowledges: the science question in feminism and the privilege of partial perspective – Donna Haraway

* The science question in feminism – Sandra Harding

* Wounded attachments – Wendy Brown

* Accomplices not allies – Indigenous action

* Can the subaltern speak?– Gayatri Chakravorty Spivak

* History and class consciousness – Georg Lukács

* What’s Wrong With Identity Politics (and Intersectionality Theory)? A Response to Mark Fisher’s ” Exiting the Vampire Castle “(And Its Critics) – Michael Rectenwald

Posted in Analys | Comments closed