Protest mot regeringsbildningen och 100 år sedan mordet på Luxemburg och Liebknecht

Protest mot regeringsbildningen

Ett 40-tal personer samlades i Lund för att protestera mot regeringsbildningen lördagen den 19:e januari. Några tal hölls och en banderoll med texten “Det finns andra val än riksdagsval – organisera dig” hölls upp på Stortorget.

Den regering som nu tillträtt med ett nyliberalt program framställs som det antirasistiska alternativet, men grundas på språktest och en fortsatt rasistisk migrationspolitik. De som har röstat på “vänster”partierna har inte röstat för denna politik. Politikerna representerar alltså inte oss. Vi ser denna protest som det första steget mot det motstånd vi måste bygga nu, ett nödvändigt steg mot något större.

100 år sedan mordet på Liebknecht och Luxemburg

De dödar manar oss.

Helgen 11-13:e januari deltog Autonom Organisering på 100-årsjublieumet i Berlin av Rosa Luxemburg och Karl Liebknechts död. Luxemburg och Liebknecht var socialistiska revolutionärer och internationalister vars liv och kamp fortfarande inspirerar. Liebknecths paroll “Huvudfienden står i det egna landet” är fortfarande sann: vi har inget gemensamt med nationen vi lever i.

Även vi la ner röda nejlikor vid minnesmonumentet.

Just internationalism är en grundpelare för all revolutionär politik och ett av skälen till att vi reser och deltar i saker som Luxemburg-Liebknechtdemonstrationen är för att vi dels ser oss som en del av samma rörelse som dem, och dels för att vi bygger internationalism på ett praktiskt sätt genom att resa. Vi träffade många kamrater, bland annat från TOP Berlin och massvis av nedresta kamrater från de skandinaviska länderna. Det är viktigt att vi som rörelse skapar relationer över och mot gränser, och det var det vi fortsatte med denna helg.

En annan viktig del av att resa är att inspireras av rörelsen i andra länder. Som vanligt såg vi massvis av enorma ockuperade hus, sociala center och stora, välorganiserade grupper. Den tyska rörelsen är två steg framför den svenska i hur välorganiserad och seriös den är. Vi blev också mycket imponerade av segern mot etableringen av Google i stadsdelen Kreuzberg (Berlins vänsterområde). Etableringen av Googlekontor har lett till starkt ökad gentrifiering, men efter en kampanj, där bland annat TOP deltog, så har Google nu dragit tillbaka planerna. Detta är något som intresserar oss som ju driver Red Mirror, ett studieprojekt om hur teknologi och kapitalism förändrar vår värld.

Självklart är allt inte guld och gröna skogar i Tyskland. En stalinistisk (nymaoistisk) grupp hade innan demonstrationen hotat att anfalla monumentet för de socialister som fallit offer för stalinismen. Så vitt vi vet skedde detta icke, men det är väl värt att komma ihåg att DDR-nostalgin i grund och botten är reaktionär. Sovjetunionen satte våra kamrater i läger, mördade de som kämpade. Som Luxemburg sa: “Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så talrika – är ingen frihet. Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet. Inte på grund av någon “rättfärdighets”-fanatism utan därför att allt det lärande, gagneliga och renande i den politiska friheten hör ihop med detta och dess verkan uteblir om “friheten” blir privilegium.”

 

 

 

Posted in Aktuellt | Leave a comment

Red Mirror i Malmö & Protest mot budgeten

Vi har hållit en träff i studiegruppen Red Mirror i Malmö. Först hade vi en kort runda där vi alla berättade lite om oss själva och vår relation till teknologi där vi kom från väldigt olika bakgrunder. Därefter höll vi en kort inledning baserad på vår grundtext.

Vi visade sedan Humans Need Not Apply:

https://www.youtube.com/watch?v=7Pq-S557XQU

Diskussionen om denna handlade i hög grad om den ökade instabiliteten i det ekonomiska kapitalistiska systemet. Bör man införa någon form av basinkomst? Eller bör vi snarare se detta som en kristendens som vi bör förbereda oss inför? Dessa två perspektiv, att försöka slita isönder samhället eller komma på hur vi kan stabilisera och förbättra det var dominerande. Vi diskuterade även våra egna konkreta liv i relation med teknologi där vi arbetare på olika ställen, men vi alla levde i den moderna app-fixerade värld som de flesta andra gör.

Därefter såg vi på Cyborg Feminisn and the Future of Technology

Denna film uppfattades  som svår av några deltagare. Andra menade att även om grundpoängen är god så är också kommunismen ett slags helande av livet, där reproduktionen av livet kommer utgöra en helhet snarare än något som är stympat av den värld vi lever i.

Manifestation mot budgeten

Vi deltog i en manifestation arrangerad av Fältbiologerna mot M-KD-budgeten tillsammans med ca 100-200 andra. Det positiva med manifestationen var den uppmaning till civil olydnad och gatupolitik som kom från talarna. Det som dock saknades var just att göra det praktiskt, eftersom manifestationen stod stilla så blev det endast tal från diverse politiker som ville få människor att rösta på deras parti. Att iallafall demonstrera hade skapat en annan dynamik som saknades. Samtidigt så är det uppenbart att det händer någonting mycket intressant i miljörörelsen för närvarande, inspirerat av dels den kapitalistiska ekologiska krisen som är närvarande i samhällsdebatten men också med inspirationen från Ende Gelände.

Posted in Aktuellt | Comments closed

Antifa, Strike Back och klimat: aktionsdagar i Skåne

Vi har haft en intensiv helg med antifascistiska aktiviteter, demonstrerande för strejkrätten samt klämt in en klimatmanifestation. Det här är vår rapport från dessa dagar.

30:e November. 

30:e november är sedan åratal en lundensisk antifascistisk högtidsdag. Det var här (och samtidigt i Stockholm) som den årliga nazimarschen stoppades genom militanta blockader 1991. 2008 försökte fascister återigen marschera, men blev formligen krossade av motdemonstranter. Sedan dess har fascister dykt upp lite då och då, men utan att göra offentliga aktiviteter. Även detta år var sig likt. Det viktiga att minnas är att fascister återkom för att demonstrera i Lund år efter år innan de mötte massmilitant motstånd. De liberaler som dagarna efter 30:e november 1991 och 2008 grät ut i tidningarna är idag sedan länge bortglömda. Kvar är bara minnet av motståndet och faktumet att vi vann. Vi kan inte fokusera på tillfällig medial backlash utan på hur en kamp kommer se ut fem, tio, tjugo år efteråt. Detta är det viktiga att lära av 30:e november. Vi behöver militans, men också massa, en öppenhet som förmår att organisera människor i konkret antifascistisk praktik. Vi vill tacka alla kamrater som dök upp.

Klimatmanifestation 30:e nov

Vi deltog även på en klimatmanifestation under 30:e november med delade känslor. Klimatrörelsen håller på att återskapas, men många av perspektiven fortsätter vara individualistiska och liberala: 100 företag står för 70% av alla utsläpp. Det är där vi måste lägga fokus. Kapitalismen förstör vår planet. Vi kan inte rikta våra blickar mot vad varje individ konsumerar, en sådan politik av individuell skam kan aldrig peka mot det faktiska problemet som blir allt mer trängande för var dag som går. Det är uppenbart att vi behöver ägna mer tid och energi åt att organisera en tydligt antikapitalistisk tendens i klimatfrågan.

Strike Back. 

Vi deltog i en demonstration i Lund med 80-100 deltagare samt i en manifestation i Malmö med kanske dubbelt så många deltagare. Våra mål med dagen var att knyta bredare, lokala kontakter vilket vi har lyckats med i hög grad. Vi ville också belysa strejkrättsfrågan i offentligheten och underblåsa kritiken inom facken mot förslaget och mot Socialdemokratin. Detta har också varit framgångsrikt med artiklar i facktidningar om talare på våra demonstrationer. Många som passerade våra evenemang stannade upp och diskuterade, läste flygblad och hejade på. 
Det är dock tydligt att frågan är nästan okänd utanför vänstern. De som deltog var i hög grad organiserade aktivister. Detta var förstås en framgång olika grupper och tendenser inom vänstern har förenat sig. Det var tydligt i de mycket passionerade tal som hölls av olika kamrater att vi delar samma analys: att det är LO-fackens byråkratiska urartning (vilket inte är en ny företeelse) som lett till detta, att Svenskt Näringsliv och överklassen ligger bakom det hela, att sossarna sålt ut oss och att vi behöver inte bara bekämpa detta förslag utan helt förändra facken och samhället. Många tal var både konkreta, de utgick från människors liv och arbete, och abstrakta i termer att de tydligt drog paralleller till kapitalismen. Passionen såväl som analysen i tal efter tal var djupt imponerande. Inte minst lyftes viktiga feministiska perspektiv i Malmö där en text från Nätverket Rör inte Strejkrätten i Karlstad lästes upp som berörde #metoo och hur strejkrättsförslaget kommer gravt försvåra att kämpa mot sexuella trakasserier på jobbet.
Vi måste dock återkomma till frågan om att förslaget är nästan okänt vilket är en del av hur LO, TCO, Svenskt Näringsliv och sossarnas strategi. De vill att det ska vara okänt och bortglömt. Låt oss vara tydliga: våra aktioner var bra och viktiga, men de är inte nog. De är ett första steg. Vi kommer aldrig att lyckas besegra förslaget genom att göra demonstrationer då och då. De är nödvändiga som ett led i att visa att vi är förenade, att bygga relationer och synas men vi kommer inte vinna genom detta. 
Vi behöver slå igenom både i allmänheten och skapa effektiva kampmetoder. Vi är övertygade om att Frankrike är ett föregångsland: ett land där nu de gula jackorna-rörelsen visar vägen framåt. Vi måste blockera gator och lamslå kapitalets logistik. Vi måste göra avtryck i stadsbilden. Vi måste bygga mot en politisk strejk från oppositionen som finns kvar i facken, men samtidigt organisera en gaturörelse som kan blockera kapitalets flöden. Vi har enighet i vänstern nu, nu måste vi bortom vänstern – mot masskampen. 
Autonom Organisering
Posted in Aktuellt, Analys | Comments closed

Om mäns våld mot kvinnor

Idag, den 25 november, är en dag då mäns våld mot kvinnor uppmärksammas. 
När mäns våld mot kvinnor diskuteras är det ofta som våld i nära relationer. Detta är en stor del av mäns våld. Men det täcker inte allt och att fokusera på just detta våld leder till att en stor del av våldet osynliggörs. NTU (2016) presenterar följande siffror; 40% av misshandelfallen skedde inom en nära relation, i 32% var gärningsmannen en bekant och slutligen i 29% av fallen var gärningsmannen helt okänd för kvinnan. Våld mot kvinnor sker alltså inte enbart i hemmet, det sker överallt där människor, och framför allt män, befinner sig: på förskolan, på festen, på äldreboendet, på sjukhus och på arbetsplatsen. 
Just arbetsplatsrelaterat våld har ökat. 2009 uppgav 18% av kvinnorna och 10% av männen att de utsats för våld på sin arbetsplats. Våld är inte enbart fysiska slag utan även psykiskt våld och trakasserier. Studier från 2014 visar att 14% av kvinnor i åldrarna 16-29 har varit utsatta för sexuella trakaserier under arbetstid, något som tydliggjorts av #metoo-rörelsen vilket i hög grad varit en rörelse som visat på just relationen mellan patriarkat och kapitalism där kvinnor utsätts på sina arbeten. Sexuella trakasserier är vanligast inom vård- och omsorg och hotell- och restaurangbranschen. Även våld och hot är vanligare på vissa arbetsplatser än andra. För kvinnor gäller det framförallt arbete inom vård och omsorgsektorn och för män bla service- och säkerhetsarbete. Skötare och vårdare svarar för hälften av anmälningarna om hot och våld inom vården och 2/3 av anmälningarna är gjorde av kvinnor. Våld på arbetsplatsen gäller sällan två arbetskamrater utan handlar snarare om en medarbetare och en individ den har en kortare kontakt, exempelvis kunder, klienter eller patienter. Våld på arbetsplatsen är vanligare inom kvinnodominerade yrkesområden än mansdomminerande. Kvinnodominerade yrken som i regel har ett lägre värde och därmed en lägre lön. Arbetsmiljöverket menar att arbetarmiljörisker inte synliggörs tillräkligt inom kvinnodominerande yrken och därför inte åtgärdas på samma sätt som inom mansdominerande.
Mäns våld mot kvinnor är ett hot mot alla kvinnors liv och hälsa. I snitt dör 17 kvinnor varje år till följd av våld från en närstående man. 2014 hade över 200 kvinnor dött på grund av mäns våld sedan år 2000. Granskningar visar på att myndigheter haft kännedom om våldet men inte ingripit.
Mäns våld mot kvinnor är ett hot mot alla kvinnor, oavsett relation, situation eller plats. Det påverkar vårt liv på många olika plan. Det får oss att känna oss otrygga ute på stan på kvällen. Det begränsar oss. Det förhindrar oss. Det kontrollerar oss. Det förgör oss. Det dödar oss. Och oavsett hur många strategier som tas fram för att förhindra att vi utsätts för våld på exempelvis arbetsplatsen, så vet vi att det inte kommer att räcka. Mäns våld mot kvinnor genomsyrar hela samhället och springer ur den ojämställdhet som vi kallar patriarkatet. Idag, den 25e november, är dagen mot mäns våld mot kvinnor. Det är tveksamt hur mycket det hjälper att utnämna dagar såhär, snarare hjälper det väl det välmenande liberala hjärtat mest. Men vi kan ändå belysa hur tydligt kön och klass hänger ihop. Patriarkala strukturer drabbar arbetarklassen. Det är vi som förlorar på detta. Det är vi som utsätts för våld. Vi har inte råd att endast uppmärksamma detta våld en dag per år utan vi måste se till att uppmärksamma och bekämpa detta våld alla dagar.
Posted in Aktuellt, Analys | Comments closed

Red Mirror om Cybernetisk kontroll samt allmän uppdatering

Det självorganiserade studieprojektet Red Mirror fortsätter. Vi har senast kopierat ett upplägg som kördes i Red Mirror i Stockholm. Missa inte heller den subreddit som skapats!

Den senaste träffen handlade om cybernetisk kontroll. Vi läste tre korta texter och diskuterade dessa, en efter en.

Del 1

Den första vare denna: John Hancock Adds Fitness Tracking To All Policies

Framförallt diskuterade vi att detta i sig kanske inte var ett stort problem men hänger ihop med många andra problem. Vad händer med all data som samlas in? Allt mer och fler saker samlar in data och ger stat och kapital större möjligheter att kontrollera oss.

En allt större differentiering kanske kommer ske i allt fler sektorer med hjälp av denna mätning, dvs. om man är en bättre eller sämre förare för att få en billigare bil eller bilförsäkring. Den digitala kapitalismen klarar av att skikta oss i allt större utsträckning.

Vi diskuterade också hur “fat shaming” hänger ihop med klassförakt. Att ha tid och råd att disciplinera sin kropp hänger ihop med högre klasser.

Del 2

Kontroll genom gamification. Your Social Media Apps are as Addictive as Slot Machines – Should They be Similarly Regulated?

Vi kände igen oss i detta i väldigt hög grad. Några av oss gör motstånd mot dessa appar genom att helt enkelt inte använda dem, andra behöver börja använda dem i allt högre grad i eller omkring sitt arbete. Det blir tydligt att Facebook fungerar på detta sätt för de som behöver det som ett verktyg för att kommunicera med sina sociala nätverk och har få vänner på FB, varje gång dessa loggar in så kommer det ändå uppdateringar för att inte FB ska kännas som en spöklik, händelselös plats.

Vi hade viss erfarenhet av att använda gamification i politiska sammanhang där kampanjer och dylikt mätts upp och gjorts till spel, framförallt kvantitativa kampanjer där vi behövt dela massvis av flygblad (såsom “Ingen rasistisk reklam” kampanjen i Lund 2010 där vi delade 20 000 flygblad).

Vi diskuterade även maskininlärning och hur sådan kan lära sig oanade saker, exempelvis hur AI har rasistiskt profilerat människor som brottslingar baserat på deras hudfärg eftersom den bygger på ett rasistiskt system och även då förstärker denna.

Del 3

Nudging – påverka målgruppen med beteendevetenskapliga verktyg

Denna del provocerade fram många diskussioner. Dels var begreppet svårt att särskilja från andra kontrollmekanismer, men dels så var det också världssynen som kursorganisatörerna har så tydlig. Människor gör fel val och måste kontrolleras. Denna subtila kontrollmekanism är typisk för liberalismen, detta system av fram-manipulerat konsensus där man skapar en slags arkitektur av makt som ingen märker. Fascismen är lätt eftersom den är brutal, men liberalismen är mycket halare och är därför också mycket viktigare att avslöja och angripa.

Våra egna erfarenheter av att använda nudging handlade framförallt om att vara förälder och manipulera sina barn att städa eller gå och lägga sig.

Allmän uppdatering

Vi har inte uppdaterat vår sida så aktivt på senaste tid men detta innebär inte att vi är inaktiva. Håll koll på våra sociala medier för fler uppdateringar. Vi är mycket aktiva i de sociala centren i Lund, vi samarbetar mycket med andra grupper i hela Norden och i Skåne, arrangerar aktiviteter i samband med strejkrättskampen, sprider massvis av propaganda, skriver texter, förbereder oss inför den kommande regeringsbildningen och mycket, mycket mer.

 

Posted in Aktuellt | Comments closed

Red Mirror om krig

Vi träffades för Red Mirror den 29:e Juni och diskuterade krig. Vi började med att se på den här fiktiva lilla filmen:

Därefter så läste vi ett kort stycke ur Det stundande upproret om krig. Delen heter “Be armed. But do everything possible to make the use of weapons superfluous. Against the army, victory is political.”

Vi diskuterade i stora drag militariseringar av sociala rörelser som i Syrien eller i Spanien 1936, staters extrema kapacitet till våld och relationen mellan krig, teknologi och genus. Vi diskuterade också vad pacifism innebär och vad som är effektiva kampmetoder i dagens samhälle. Som vanligt pendlade vi mellan vag hoppfullhet och en allmän obehagskänsla, särskilt efter att ha sett “Slaughterbot.” Tack till alla som deltog i diskussionerna!
Till nästa gång kommer vi att diskutera Notes from Below nr 2 om arbetaren och teknologi. Tanken är att vi ska välja en text var och därefter presentera den kort för de andra.
Posted in Aktuellt | Comments closed

Red Mirror-träffar i Lund och Göteborg

Projektet Red Mirror fortsätter och vi har bland annat hållit en träff i Göteborg och en till i Lund. Detta är ett referat av dessa träffar.

Read More »

Posted in Aktuellt | Comments closed

En gnistrande väv – arbetsplatsreportage från det kämpande 60/70-talet i Sverige

“Nej, “människan kan lika lite vara på samma gång slav och fri som hon samtidigt kan vara sjuk och frisk” som Paul Blumberg säger. Ändå är det just det som dagligen krävs av henne! Vara slav på dagarna och fri på kvällarna. Att åtminstone försöka spela denna dubbelroll! Men slaven har ett fruktansvärt övertag. Slaven sitter ofta uppe hela kvällarna och hindrar den fria människan från att födas. Desto snabbare dör den fria människan när arbetet ringer in på månadsmorgonen. Redan vid grinden står Securitas och blänger.” – Bokslut från LM

Dessa ord beskriver väl de arbetsplatsreportage som vi har sammanställt till en utställning på 50-års jubiléet av 68-upproret och 40-årsjubileet av asbestkatastrofen i Lomma. 1968 och det årtionde som följde var ett årtionde av intensiv kamp där de vilda strejkerna spred sig över landet, från några om året till över 200 stycken tidigt 70-tal. Det var inte bara en kamp för högre löner och bättre arbetsförhållanden utan, som vi kommer visa, en kamp för människovärde och för en annan värld. Vi har tillsammans läst ett antal böcker och funnit en bortglömd skatt, en historia om kamp som födde vårt samhälle och som fortfarande idag är relevant för oss som socialister.

De här reportagen lägger också till någonting nytt i vår förståelse av den autonoma traditionen. Tidigare i den autonoma rörelsen  har arbetsplatsreportage framförallt setts som någonting som kommer ur det italienska 70-talet och självundersökningen (se exempelvis Kämpa Tillsammans – Gemenskap och klasskamp på samhällsfabrikens golv). Med vår utställning visar vi att det finns en livskraft inhemsk tradition som vi kan anknyta till och inspireras av.

De böcker som ingår i utställningen är: Göran Palms Bokslut från LM och Ett år på LM, Sara Lidmans Gruva, Mary Anderssons Asbestarbetarna berättar och Helena Henschens, Gunnar Orlanders samt Ove Tjernbergs N.J.A.

Göran Palms böcker handlar om när han, 1970-71, tog anställning på LM Ericsson i Stockholm. Ett år på LM är en reportagebok med intervjuer från olika arbetare, en konkret undersökning av vad arbetarklassen i Sverige egentligen är och gör. Den andra boken, Bokslut från LM, är ett svar till olika kritiker, från såväl borgerligt håll som vänstern, gentemot Ett år på LM. Den utvecklar även en hel del resonemang och upplevelser. Sara Lidmans Gruva handlar om gruvarbetarna i Norrland och deras liv och leverne, det var kort efter hennes bok släpptes som den berömda vilda strejken i Malmfälten 1969 utvecklade sig. Lidman blev anklagad för att ha orsakat detta, men hennes bok visar tydligt att det var klassmotsättningar som existerade långt innan hon var där som låg till grunden för strejken.

N.J.A handlar om arbetarna vid Norrbottens Järnverk i Luleå och skrevs 1969. Den undersöker hur ett statligt ägt företag drivs efter kapitalistiska principer, hur arbetarna blir uppsplittrade från varandra, om Norrlands avfolkning och fattigdom. Slutligen så har vi läst Mary Anderssons Asbestarbetarna berättar, vilken handlar om eternitfabriken i Lomma. Att arbetare jobbade mer eller mindre oskyddat med asbest på fabriken ledde till att uppskattningsvis 200 personer dog. Alla dessa böcker innehåller, förutom intervjuer med arbetare, intervjuer med företagsledningar, läkare, experter, fackliga företrädare, m.fl, ritningar på arbetsplatser och maskiner, officiella styrdokument, mm. Vi har gjort våld på texterna och skurit bort mycket vilket varit en svår process, men vårt mål är inte att bara återge en historia utan snarare att försöka fånga några delar som vi tycker är viktiga att uppmärksamma. Vi har brutit ner texterna till ett antal teman som återges nedan.

Böckerna går att återfinna på India Däck bokcafés referensbibliotek.

 

ALIENATION/KUNSKAP/MAKT

 

“Experterna säger att buller inte är farligt om man är harmonisk och avspänd. Om man inte tänker på det. Men hur ska man kunna låta bli! Jag har tom. hört kompisar säga att inte ska man använda hörselkåpor inte. Då hör man ju inte om det inträffar nåt… Och jag har växt ett par tum varje gång jag har hört det – av fasa. Jag är rädd för framtiden. Jag vill inte tappa kontakten med andra människor som jag vet att jag är beroende av. Jag vill kunna höra syrsorna och alla andra små fina läten som är i skogen en sommardag. Jag vet såna som bara är några år äldre än jag och som redan har förlorat syrsorna.” – Gruva, s. 74

 

Detta citat visar, på ett högst konkret sätt, hur vi genom arbetet blir avskilda från andra människor och världen omkring oss. Antikapitalistisk kamp handlar inte bara om en strid för höjda löner och bättre arbetsvillkor utan i hög grad om just detta: vem av oss vill förlora syrsorna? Det visar också på hur kapitalister tvingar arbetare in i situationer där de måste välja mellan skyddsutrustning för att inte skada sig i det långa loppet och att sakta bli skadade över tid. Detta är fortfarande aktuellt på många arbetsplatser idag. En finlandssvensk arbetare som blir intervjuad av Göran Palm för ett liknande resonemang:

 

“Men det är värre ändå med händerna, tycker jag… att dom blir som under foten, hårda. Dom tål ju mera förstås, kan röra sig kvick och bestämd utan att sår kommer… händerna, efter några år du ser… det är ju bra för joppet att dom vet vad ska göra utan att liksom tänka varje gång. Men inte är det bra hemma! Jag tar så mjuk, så mjuuk, tycker jag, men då säger min fru att… sandpapper. Och barnen, det gör ibland ont på dem när jag smeker. “Du får inte bada mig pappa”, så där säger dom. Jag vill gråta nästan. När jag ser sådan som dig, eller tjänsteman – där går en som kan älska med händerna, tänker jag. Jag tänker så. Händer som kan känna, det är ju rätt så viktik! Dom där gammal metallgubbar… jopparhänder säger dem, nästan som stolt, riktiga jopparhänder. Men jopparfötter, nog räcker det, tycker jag. Man har inte tänk på den där saken, jag tror inte, vad som växer fram på jopparen i den hårda intustrijobb, handsulor.” – Bokslut från LM, s. 115

Arbetaren blir avskiljd från sin egen familj rent fysiskt. Kapitalismen är här något som är kroppsligt. Det bryter in, genom de teknologier och de sätt som vi arbetar med dessa, och omvandlar hela vårt liv. Dessa ord komplicerar också arbetarromantiken som frodas i vänstern. När denne finlandssvenske arbetare tittar på Göran Palms händer så är det med förakt utan något han själv begär. Arbetarromantiken missar just detta faktum. Viljan att sluta vara arbetarklass är, om den uttrycks kollektivt, i grund och botten en revolutionär vilja. Vi vill inte leva våra liv som stympade fysiskt och själsligt och socialt. Vi vill något helt annat.

“Vi lever i ett samhälle där produktionslivet är så till den grad uppspaltat och muromgärdat att stora grupper av arbetsförsäljare sällan råkas. 

På fritiden skymtar de varandra, på parkeringsplatser och systembolag, men få känner någon annan arbetsplats än sin egen. Om ens den! Industrierna, statsverken, fackskolorna, regementena, kontorspalatsen, universiteten, förråden, alla är de slutna världar. Tillbommade arbetsvärldar. 

Obehöriga äga ej tillträde.” – Ett år på LM, s. 80

Arbetsplatsreportagen är alla otroligt träffande när det kommer till att ta upp sådant som är så vardagligt att vi inte ens tänker på det. När vi går nerför gatan så omges vi av slutna världar. Vi är uppsplittrade från varandra och från vår klass igenom hur hela samhället fungerar, genom dess geografi och genom kapitalismens struktur. Vi vet ingenting om de kamper som varje dag försiggår på caféerna i stan, på Hemköp, på fabrikerna eller i universitetssalarna. Ibland vet vi inte ens någonting om sådant som händer på en annan avdelning på vårt eget jobb. Livet blir absurt i kapitalismen genom den sorteringsmekanism som nästan slumpmässigt skickar oss till ett eller annat ställe, öppnar en eller annan dörr och stänger andra. Det är inte konstigt att vi blir alienerade och att kampen tenderar till att bli avskild från andra delar av samhället.

 

“Den som arbetar på en fabrik eller i en gruva behöver kort sagt inte läsa om klassamhället för att veta hur det fungerar i stort. Han känner monopolkapitalismen mot huden eftersom han ständigt möter dess viktigaste uttryck (…)

Den insikt som villkoren kan ge måste givetvis formuleras och preciseras, inte bara för att kunna upplevas som verklig av den enskilda arbetaren utan också för att leda till något mer än till personliga missnöjesyttringar. Härtill behövs “den där jeppen som gått den där kursen”. Härtill behövs stimulans till egna studier. Härtill behövs de intellektuella.” – Ett år på LM, s. 170-171

 

Göran Palms diskussioner om den kunskap om kapitalismen som erhålls genom att vara arbetarklass och därigenom känna kapitalets våld “mot huden” känns högaktuell idag då debatten om medvetandets sociala betingelser rasar. Idag är vänstern fullt upptagen med frågor om kunskap, identitet och tolkningsföreträde. Den nödvändiga insikten att alla människors förmåga att uppfatta världen formas av deras sociala position kan lätt leda till en reduktionistisk och stel identitetspolitik. Vi instämmer fullt med Göran Palm som menar att den som drabbas av ett förtryck knappast behöver läsa om det för att förstå det men att den kunskapen som fås genom den levda erfarenheten måste preciseras, utvecklas och systematiseras för att leda till något annat än personliga missnöjesyttringar. Det är också det som Palm menar är de intellektuellas funktion i vänstern. Palm gör också en intervention i förståelsen av vem som är intellektuell som tål att upprepas för dagens vänster. Det är en brokig skara fritt och kritiskt tänkande människor från alla bakgrunder han syftar på, inte en samling akademiker. I alla böckerna får vi möta arbetare som analyserar hur arbetets organisering, klassens sammansättning och de traditionella vänsterorganisationernas beskaffenhet begränsar klasskampen. Detta är att vara intellektuell, inte att ha högskolepoäng eller ej.

FACKET/PASSIVITET/INDIVIDUALISM/SPLITTRING

 

“Vilka fonder av mänsklig produktivkraft, av samma slag eller av helt annat slag, är tills vidare bundna och dolda, utom möjligen någon enstaka gång på fritiden? Detta brukar bli allmänt känt först när det händer något på själva arbetsplatsen, en frigörelse, en dörr som slås upp. Som en dörr slogs upp i malmfälten 1969 och som en dörr i fjol slogs upp (och stängdes igen) på klockfabriken LIP i Frankrike. Men även när dörren bara öppnas på glänt – som när en grupp på tio arbetare lyckas få igenom en annan inbördes arbetsordning, när en namnlista skickas runt på fabriken eller när en avdelning börjar löneförhandla kollektivt direkt med ledningen – kan oanade fonder av handlingskraft och kamratskap plötsligt befrias. Många tycks som Jaakko vara fackligt passiva i brist och i väntan på sådana öppningar.” – Bokslut från LM, s. 143

 

Palms diskussion om kunskap fortsätter här och bekräfter våra egna upplevelser. Det som i ena stunden verkar segt, passivt, konservativt förändras plötsligt i stunder av kamp och kollektivitet. Idag finns dock få av dessa strejkexempel, idag är kampen på gatorna och i massaktioner istället den plats där “dörren kan slås upp.”

 

Vi får aldrig hänfalla till pessimism när inget händer och när “alla” verkar ointresserade av politik: sådana tillfällen kommer alltid förändras genom samhällsutvecklingen. Arbetarklassen i Sverige är inte “köpt” men den har en historia, såsom detta projekt visar, och historien av förändrad klassammansättning men också reformisters försök att hålla nere arbetarklassens gemensamma kamp är det som skapat apati och lager på lager av avpolitisering. Vi läser det i dessa reportage när fackföreningsrörelsen fortfarande hade något livskraftigt och självständigt inom sig. Vi lever dock idag ett land där LO m.fl. centralstyr allt och undergräver arbetarklassens gemensamma erfarenheter. Att de gjort detta har lett oss fram till vår nuvarande situation genom årtionden av byråkratisering som i sin tur genererar mer byråkratisering och förborgerligande av människor.

“I samhället utanför stängslet finns det fastslagna former för hur en människa ska åtalas och bestraffas. På verket finns det inga såna former. Man kan inte skaffa advokat. Man kan knappast begära att vittnen ska höras då det oftast är arbetsledaren eller ett befäl som ensam är vittne och polis och åklagare. 

Man kan inte överklaga. 

Möjligen kan man gå till facket men facket kan bara spela en medlande roll och har ingen legal möjlighet att påverka beslut om en bestraffning, inte så länge man har kvar gamla paragraf 23 som säger att arbetsgivaren ensam äger rätt att leda och fritt fördela arbetet samt antaga och avskeda arbetare.” – NJA, s 75-76

 

Varje arbetsplats är en diktatur. I citatet ser vi hur det som verkar normalt, som en naturlag, egentligen är något djupt politiskt. Vi måste alltid försöka komma ihåg detta. Yttrandefriheten och rättsprocesser finns inte på jobbet. Vi finner också facket som redan då var vingklippt och i och med att LO accepterar paragraf 23 så kommer det inte heller gå att agera utanför de fackliga ramarna. När vi läser detta så ser vi också hur en konkret paragraf påverkar klasskampens vardag. Att kräva avskaffandet av faktorer som direkt påverkar vår makt som klass verkar för oss vara någonting som är bortom den simpla reformismen som alltid kan ledas in i olika kommittéer eller i någon utredning. Här handlar det om en konkret maktfråga vars avskaffande skulle, i denna konkreta situation, bygga klassmakt. Detta är kanske något bortom reformism å ena sidan och insurrektionell vägran av alla krav å andra sidan.

”Kamratskapen blir ju som trängt uut av den där illa morotsdjävul som sitter där på matjinen och manar på. Den där osynlik morotsdjävul, på och på, på! Bara gör nu tio bitar till i timman på den där jopp så räcker det att reparera bilen, eller en rum för barnen, annars får barnen ingen egen rum. Så där maanar han ju på. Det blir nästan som min feel, om barnen får inte den där rum! Mitt feel. Har jag då en ganska kärv jopp och en annan har fått en bra jobb, jag vill ju ha hans bra jopp! Det blir som en gift, ett gift. Ingen vill hjälpa liksom, bara ha dem där bra jobb, alla ju… 

– Och då försvinner sammanhållningen mellan arbetarna? 

– Jo, ja. På flykblad, där är den ju kvar, den där dina arbetarklassen, een för alla.. på flykblad är den ju synlig. Men på verkstaan, var är den där? Man hinner inte titta ens, om den finns kvaar, för den där morotsdjävul… Jag står och klipper och klipper som en kalning, den där plååt, och plötslik – visst fan, barnen har nu ju den där rum, tänker jag. Dom har ju! Jag behöver inte tjynda, men då är jag svettig redan. Man får den där morotsdjävul i kroppen liksom. 

– Som en binnikemask, var det någon som sa, som äter sig större oich större, medan arbetaren bara blir mindre och mindre. 

– Ja, det är ju klart att jopparen för liksom mindre ruum, när både baasar och den där morotsdjävul ska sitta där liksom på honom. LM kan köpa en egen stol åt den där morotsdjävul tycker jag.” – Bokslut från LM, s 127

 

Arbetaren förklarar här hetsen och stressen efter materiellt välstånd som underminerar arbetarnas kollektivitet. Människor internaliserar jobbet och börjar identifiera sig med det. Vi måste döda morotsdjävulen inom oss än idag när postfordismen har inneburit att vi inte bara ska producera saker utan även känslor, att vår kreativitet och identitet ska bli en del av kapitalismen själv. Arbetarklassen, som något kollektivt, känns för många som än mer svårfångad idag då klassen har blivit en multitud, en än brokigare sammansättning än vad den var på 70-talet. Det är ur denna multitud vi måste skapa en universell kommunistisk rörelse utan att för den delen förlora det partikulära i klassens olika delar. Politisk kamp handlar i hög grad om att artikulera detta på praktiska sätt, inte bara på ett flygblad på verkstan utan i det konkreta.

 

EXISTENTIALISM/MÄNSKLIGHET/FRIHET:

“Men varför ska människorna förslavas? Ju bättre vi skulle få det… jag tycker inte att jag kan betrakta mig som lyckligare efter all den välfärd som står att få… Vi arbetare är gastkramade… Vi skapar resurser… men åt vem? Själva stressas vi så att vi känner oss jagade till och med i sömnen. Jag kan stiga upp mitt i natten och gå till bussen och stå där och vänta och så ser jag på klockan att den bara är tre, jag hade sett fel… Det är den där spänningen att man aldrig vågar slappna av. Är detta nödvändigt?! Ska det fortsätta på det här viset… bara för att vi ska leva… bara för att få mat och kläder. Och ingenting annat… Vi ska väl ha nånting trevligt också?!” – Gruva, s. 144

 

Här finner vi något av det viktigaste vi har funnit i texterna. I denna sorgliga berättelse om internaliserad stress så lurar något existentiellt, som arbetaren här själv säger: vi ska väl ha nånting trevligt också?! Detta tema blir än tydligare i detta citat:

 

“För de flesta tycks det vara så självklart att arbetsdagen är till för att fördrivas att de sällan ens kommer att tänka på att det skulle kunna vara annorlunda. Det klagas ständigt på LM:s verkstad, men sällan just på detta. Sällan just på att någonting är fel med själva jobbet. Det är nästan som om det inte skulle finnas någon att skylla på här. Det är nästan som om en naturlag härskade. 

– Jobb är ju jobb. 

– En fabrik är en fabrik. 

– Det är ju så.

(…)

Varje dag klockan 16.06 skyndar alla som en man fram till Lågkroppens stämpelklockor, och varje dag klockan 16.18 skyndar alla som en man fram till Högkroppens stämpelklockor. Var och en tycks så snabbt som möjligt vilja skudda LM:s stoft av sina fötter, och ingen försöker någonsin hejda strömmen genom att ropa: vi har ju bara deta liv! vad är det för vanvett att slå ihjäl tiden istället för att fylla den med innehåll! Vi får ju inte leva om en enda dag!” – Bokslut från LM, s. 159-160

 

Dessa uttryck skiljer sig från hur vänstern brukar uttrycka sig och är, med brist på andra ord, snarare existensiella. Trots detta är det detta som är kärnan i att vara revolutionär. Att vilja ha ett helt annat samhälle. Att leva ett liv med mening, något som är omöjligt i kapitalismen.

 

Att människor tänker och tror att kapitalismen är naturlig är det som leder till att politik handlar om de ruttna ämnen som det gör idag: hur många miljoner ska gå till snuten, hur mycket “får invandringen kosta”, hur mycket kan vi lägga på vården? De är inte meningslösa saker såklart, men de är förvridna eftersom våra perspektiv borde vara just om det existentiella: Vi får ju inte leva om en enda dag!

 

“- Tänk så många år av mitt liv dom har stulit. Båda mina föräldrar blev över 80 år. Man har så gott om tid att tänka, det kan dom inte ta ifrån en. Hade jag kommit ifrån fabriken då, 1962, hade jag kanske levt i dag, kanske inte varit riktigt frisk men i alla fall, jag hade levt på samma villkor som alla andra… jag kan inte hjälpa det, men… detta är mord… jag kan inte se det som något annat… jag är dömd… jag är dömd… det är så grymt att veta om det… att man ska dö… alla ska dö… men jag ska dö för att jag har varit eternitarbetare…

Detta är mord.” – Asbestarbetarna berättar, s. 99

 

För vissa gör kapitalismen alltså livet alienerat, tråkigt och låter det sakta rinna bort. För andra är kapitalismen en bödel. Kontexten till citatet är en arbetare på eternitfabriken i Lomma vars vittnesmål tas upp av Mary Andersson. Det är Sveriges värsta miljökatastrof och att bli direkt förgiftad på detta sätt är sällsynt. Men klass inverkar fortfarande på livslängden. Arbetarklassen får fler arbetsskador, slits ut och dör tidigare. År och åter år slits ifrån oss. Den antikapitalistiska kampen är kampen inte bara för livet utan också mot döden.

 

Ett viktigt skäl till att vi ville skriva om detta var för att vi också ville skriva en historik för att vi inte bara ska minnas Olof Palme, Gustav Vasa eller andra härskare. Även arbetare förtjänar att minnas.

 

INTERNATIONALISM/FRIGÖRELSE/KUNSKAP

“Efter filmen bjöd kvinnorna på kaffe för att stärka oss inför debatten. Men en man som arbetade i Kiruna och bodde i en by utanför Svappavaara måste gå före mötet slut och tog avsked vid dörrposten. Han sa – ordagrant så vitt jag kommer ihåg: Jag har mitt jobb underjord. Det är besvärligt med gruvluften ibland. Vissa dagar är man less. Men jag behöver aldrig oroa mig för att kåken min ska vara bombad eller att morsan och ungarna ska vara uppbrända när jag kommer opp efter skiftet. Men hur är det för dom som går under jorden i Vietnam? Vad får dom se när dom går i dagen? Vi är många som skulle vilja fara dit och hjälpa dom, fast man int är ung längre. (Han tog upp två tior och gav mig i handen.). Om du känner nån FNL-grabb i Vietnam så kan du väl skicka han dom här tjugu kronorna från mig och hälsa.” – Gruva, s. 60

 

Denna betraktelse kommer från Sara Lidman när hon var i Svappavaara för att hålla ett möte om Vietnam. Senare i boken får hon en liknande utsaga från en annan gruvarbetare:

 

“Kampen för våra rättigheter” blir en kamp om femöringar, och “arbetarna vill bara ha och ha” heter det. Men vietnameserna… dom offrar! År efter år avstår dom från allt – för att vinna allt. Dom hoppas ju att vinna hela landet, alltsammans. Dom skapar ju ett människovärde…. det som vi gett upp hoppet om. De flesta svenska arbetare är för blyga för att säga det… jag menar… man kan inte ena minuten klaga på gruvmaten, den andra på att bilverkstan har fuskat med lamellerna – och den tredje säga: Jag skulle vilja vara viet cong! Vem som helst kunde ju svara hur ska du med din mage komma ner i dom där gångarna… Så man säger inget. Men i hemlighet skulle vi också…” – Gruva, s. 83

 

I dessa två citat finner vi inte bara komik utan också tragedi. Samtidigt som dessa arbetare kände skam så längtade de till en annan plats och situation där kampen inte bara handlar om “femöringar” utan om att “skapa ett människovärde.” Det fantastiska i dessa citat är hur klar och tydlig identifikationen är med människor på andra sidan jorden, hur omedelbar den är och vilken längtan som finns i denna identifikation. Idag kan vi känna samma sak för kampen i Rojava.  Att se sig själv i andra, bortom kategorier såsom kön och etnicitet, och inse att man är en del av något gemensamt med gemensamma intressen är grunden för den internationella solidariteten.

 

Dessa citat går bortom klichéerna om solidaritetsarbetet med Vietnam på 60/70-tal. I vanliga fall så är en stor del av vår förståelse av denna period en historia skriven av borgerliga journalister och tvehågsna förborgerligade “socialister.” Vi måste återerövra vår egen historia. Idag finns det lager på lager av ideologiska föreställningar som alla osynliggör vittnesmål som de ovan och som tjänar till att demobilisera människor, den officiella berättelsen om 60-70-talet är ett exempel på detta.

 

AVSLUTNING

 

Det finns egentligen mycket mer vi hade velat ha med från böckerna, exempelvis intervjuerna med företagsägare, ritningarna på fabriker och annat som fördjupar arbetsplatsreportagens metod. Vi har dock valt att hålla detta så nära som möjligt de teman vi har valt ut ovan eftersom dessa gett oss någonting nytt i synen på klass och på tidsperioden som beskrivs i reportagen.

 

Dessa texter visar såklart framförallt på behovet av att omkullkasta kapitalismen. Även om mycket har förändrats sedan fordismens högtidsdagar och kapitalismen idag har förfinat sin dominans över människan så kan vi finna mycket inspiration i dessa texter. Framförallt kanske det är möjligt att utveckla vårt politiska språk och söka efter ett sätt att artikulera det som så vackert artikuleras i citaten: att livet ska ha en mening som vi skapar, men som hela tiden förstörs av kapitalismen. Detta kanske kan vara en väg framåt och ett sätt att sätta fingret på vad det är vi verkligen vill ha, inte bara femöringar utan att vi vill “ha det något trevligt också.” Den politiska rörelse som artikulerat sådana känslor allra bäst har varit feminismen snarare än arbetarrörelsen i sig.

 

Arbetarrörelsen har ju generellt varit en rörelse om materiella reformer snarare än förändringar av hela människans existens. Idag, när maskiner tar över mer och mer mänskligt arbete, verkar detta än mer dåraktigt än tidigare. Vi behöver maskiner som befriar människan snarare än förslavar henne och igenom det ett liv som har mening och betydelse. Det tycker vi är värt att ta med sig från det vi har läst.

 

Autonom Organisering, 50 år efter maj 1968.

 

Posted in Analys | Comments closed

Revolutionär 1 maj 2018

Vi samlas på Knut den Stores torg kl. 13:30. Efter demonstrationen hoppas vi att alla åker med oss för att ansluta till Revolutionär 1 maj-demonstrationen i Malmö som börjar 15.00.

Vi är revolutionära socialister. Vi vill inte bara ändra partibeteckningen på de som härskar över oss vart fjärde år, vi vill inte endast flytta några ören hit eller dit. Vi vill i grunden omfördela all världens egendom och därigenom krossa klassamhället. Denna kamp också är kampen för kvinnors befrielse, för slutet på rasism och krig. Staten styrs av och upprätthåller den kapitalistiska makten och måste därför krossas för att vi ska kunna skapa ett socialistiskt samhälle. Detta år enas vi under tre viktiga paroller som alla förbinder makten över våra egna vardagar med våra revolutionära strävanden.

1968 till idag – för en radikal studentrörelse!
I år är det femtio år sedan revoltåret 1968. Då protesterade studenter världen över mot sina universitet och för socialism. De gjorde inte det instängda i dammiga lektionssalar, utan gick ut tillsammans med andra arbetare och demonstrerade. Då som nu är det som är bra för studenter bra för arbetarklassen och omvänt. Mer studentmakt på universiteten ger ökad makt för arbetare på arbetsplatsen. Därför ligger studenternas hopp om framtiden i revolutionen. Det som skiljer sig från 1968 är att idag är studenter också i allt högre grad arbetarklass och kommer, sina högskolepoäng till trots, arbeta för låga löner och dåliga villkor. Friare utbildning och inflytande över denna ger en arbetarklass som lättare kan ta makten över sina liv och bekämpa klassamhället. Borgarnas behov av att försöka styra vad som är kunskap syns i den statliga toppstyrningen av universitetet och det absurda inflytande pengar har över utbildningen. Uteblivandet av kritisk teori och studier för befrielse och mot kapitalistiska, rasistiska och sexistiska maktordningar är pinsamt stort i jämförelse med annan så kallad “kunskap”. Borgarklassen har makten över universitet och de kommer inte släppa den, eller reformera det i vårt intresse, om vi inte tvingar dem. Borgarklassens makt över kunskapen är centralt för kapitalismen och för att ändra produktionsförhållandena måste vi ta över bildningen och använda den till vår fördel.

Bort med PKK:s terrorstämpel!
PKK är det kurdiska arbetarpartiet som kanske är mest känt för utomparlamentarisk och direkdemokratisk organisering för socialism, där Rojava är det främsta exemplet. Kampen i Rojava är den enda som konsekvent har bekämpat Daesh (“IS”). Trots detta kallas de för terrorister av Turkiet, Sverige, EU och världens stormakter. Turkiet har i decennier förtryckt det kurdiska folket, att de inte blir ifrågasatta beror på deras inflytande inom EU och NATO. Terrorstämplingen av PKK är bara en del av Turkiets och andra stormakters repression mot revolutionärer, en repression som i PKK:s fall innebär svårigheter att organisera sig öppet i Europa, samla in pengar och bedriva politisk kamp mot reaktionen i Turkiet och i hela regionen. Därför säger vi: Bort med PKK:s terrorstämpel!

Rör inte strejkrätten!

Strejken har varit och är en viktig del av arbetarklassens möjlighet till att stå upp för sig själva och ta makten över sina egna arbeten. I Sverige är denna rätt redan skadeskjuten genom LO:s centralisering och klassfredspolitik. Folk riskerar sina liv på jobbet, men deras rätt till att ta makten om ens för en stund ska nu förbjudas av politikerna. Socialdemokraterna som skryter om att ha byggt upp arbetarrörelsen och grundlagt den svenska modellen förstör den istället. Nu måste vi försvara strejkrätten mot sossarnas förslag om att inskränka den!

Autonom Organisering & SUF Lund

Autonom Organisering & SUF Lund

Posted in Aktuellt | Comments closed

Red Mirror träff två

Här följer en sammanfattning av diskussionerna under den andra träffen av teknologistudiegruppen Red Mirror. Vi har här försökt foga samman diskussionerna men vi riskerar såklart att därigenom tolka inlägg fel.

Vi diskuterade arbetslöshet och automatisering.

  • I detta finns det en politisk potential att bygga en kämpande rörelse på grund av massarbetslösheten, men samtidigt är det oroande. I kommunismen vill vi ha automatisering men idag innebär det stora problem i samhället. Det är socialism eller barbari.
  • Samtidigt så diskuterades detta kritiskt ifrån flera perspektiv. Robotar är exempelvis inte lika lätta att förutsäga som binära system som datorer. Digitaliseringen var alltså ganska lätt att förutspå medan robotar inte är lika lätta att förstå vad de kommer kunna göra. Samma gäller med AI. Vi förstår inte ens den mänskliga hjärnan idag.
  • I Sverige går kanske automatiseringen snabbare än på andra ställen. Men vad händer med konsumenterna om samhället nästan helt automatiseras?
  • Vad händer i transportsektorn om den helautomatiseras? Pengar i form av lön är ett sätt att kvantifiera mänskligt arbete. Vad händer om det försvinner?
  • Bara för att en teknologi existerar betyder inte det att den kommer användas. Elbilar existerade på 50-talet.
  • I vissa branscher, såsom bland matematiker, är teknik fortfarande bara ett verktyg men den mänskliga hjärnan behövs fortfarande.
  • Var kommer resurserna för att bygga alla dessa robotar? Vi kanske inte har nog med råvaror eller energi.

Vad innebär automatisering av polis eller militär?

  • Kan man börja krossa revolter med drönare?
  • Om poliser skulle robotiseras så skulle de robotarna behöva bryta mot lagen, med tanke på att polisen rutinartat bryter mot den. Hur skulle det se ut?
  • Kontroll och övervakning med drönare kanske blir det som kommer automatiseras i repressionsapparaten. Detta sker redan t.ex i Kina.
  • Även motstånd utvecklas dialektiskt i takt med teknikutvecklingen. Kanske kommer cyberaktivism bli allt viktigare och kapitalismens logistik bli allt mer känslig. Det är inte bara ett hot med teknukutveckling alltså.

Vad innebär automatisering för moraliska aspekter av samhället och livet?

  • Undkommer vi moraliska bekymmer kring framförallt olyckor om vi automatiserar bilar? Kan vi alltså bara skylla på maskinen och inte utkräva ansvar?
  • Finns det egentligen ett människovärde? Vad är det i så fall? Den subjektiva känslan av meningsfullhet?
  • Kommer människor tappa i värde när teknik blir viktigare? Kommer det påverka demografin?

Resursfrågan

  • Fosfor finns framförallt i Kina och i bottnen av havet och det är nödvändigt för att skapa konstgödsel som det globala jordbruket är beroende av. Peak fosfor beräknas att nås runt 2050. Det innebär eventuellt stora problem.
  • Hur många solceller kan vi bygga? Sol är kanske den enda mer eller mindre oändliga resursen men solcellerna kräver resurser. Det finns en diskussion om att solceller måste byggas på olika sätt pga. resursbristen.

Övrigt

  • Vi är övervakade på slentrian. Människor trycker “godkänn” på alla avtal online som ger stora företag enormt mycket makt över en. Jämför det med vad vi godkänner när det sker utanför Internet.
  • Kanske kommer det som är autentiskt, alltså byggt av människor, bli värdefullt i framtiden? Ungefär som vinylskivor idag.

Nästa träff

Nästa träff är den 21/04 på India Däck. Då kommer en person presentera logistikfältet och en person presentera en diskussion om ändliga resurser såsom fosfor. Ifrån detta ska vi diskutera om vi vill läsa någonting gemensamt eller forska på något annat sätt.

Posted in Aktuellt | Comments closed