Varje revolutionär i varje tid måste fråga sig frågan “var är vi”? I Sverige idag är svaret att vi lever i en tid av klasskrig där alla samhällets kriser – ekonomiska, sociala, ekologiska – används av Tidöregimen för att a) utöva repression och b) ideologiskt omstöpa varje kris till att handla endast om säkerhet.
Det vill säga, för högern så ska alla problem i samhället förstås och lösas med hjälp utav direkt eller indirekt statlig kontroll, övervakning och våld. Detta är tydligt i den politik som förs av regeringen idag: varje minister, varje ministerium, försöker i sitt givna områden göra endast två saker: för det första att maximera profit och för det andra att skapa total statlig kontroll.
Denna utveckling är inte en slump. De är en del av ett klasskrig drivet på uppifrån av en symbios av de mest reaktionära krafterna i samhället i allians med borgarklassens representanter. Deras mål är ett paradigmskifte. För borgarklassen är målet att slå ner så många av de hinder som finns som förhindrar dem att utöka sina vinster. För fascisterna är det införandet av en ny antidemokratisk samhällsordning där vita, rika människors makt ska stå oinskränkt. Dessa två mål har med Tidöavtalet smält samman.
Tidöregimen, som en allians mellan SD-fascisterna och den traditionella högern, gör allt för att angripa, övervaka eller dominera. Detta riktas dels mot specifika sociala grupper så som rasifierade människor, transpersoner eller den breda arbetarklassen. Dels riktas det mot politiska rörelser och organisationer så som Palestinarörelsen, miljörörelsen, den kurdiska befrielserörelsen, den feministiska rörelsen, vänsterpress och fackförbund. Det riktas även mot specifika områden så som förorter, det offentliga rummet i stort, civilsamhällets öppna ytor, landets gränser och en ökande takt i skapandet av säkerhetsklassade skyddsobjekt. Det är med andra ord ett angrepp på bred front mot enorma delar av samhället; mot alla de delar som är ett hot, som undergräver eller gör motstånd mot den totalitära horisont högern strävar mot.
Medlen för att uppnå detta är en slags Orbanisering av det svenska samhället: urholkandet av borgerliga fri- och rättigheter, massiv utökning av polisiär repression, angrepp på alla delar av arbetarrörelse, civilsamhälle och på alla de institutioner som inte direkt tjänar denna agenda. Visitationszoner, gravt minskade anslag till studieförbund som ABF, angrepp på Socialdemokraternas lotterier, nya lagar och teknologier för repression, slaktandet av rättsstatens principer, angrepp på public service. Detta kombineras med brutala nedskärningar i det svenska civilsamället för att på så sätt rota ut de delar av civilsamhället som verkar för mer demokratiskt utrymme, klimaträtvvisa, miljörätt, fred, etniska minoriteters rättigheter, genus, queer. Helt enkelt för att ta minska utrymmet för kritik av genomförandet av denna repressiva politik.
På detta sätt så är Tidöregeringen en polisregering, en regering som försöker skapa en polisstat. Som Marx skrev: “Security is the highest social concept of civil society, the concept of police, expressing the fact that the whole of society exists only in order to guarantee to each of its members the preservation of his person, his rights, and his property.” Samtidigt så innebär denna generaliserade repression som Tidöregimen utvecklar att staten blir varje social rörelses och undertryckt social grupps direkta fiende. Den tidigare mjuka statsmakten byts ut mot en hård, en övervakningsstat, en polisstat. Däri finns det också möjligheter.
Tidöregeringen är ett uttryck för en allians av högerns krafter som alltid funnits där men som nu manifesteras på ett mycket tydligare sätt. Efter att i årtionden blivit bekämpade på gatan, i parlamenten och i medier så har Sverigedemokraterna idag inte bara blivit en av de största partierna i Sverige utan de som möjliggör att högern kan härska överhuvudtaget. Men hur kan det komma sig att liberaler, och resten av högern, svängt och bildat en formell allians med fascisterna i och med Tidöavtalet? Hur kan de som säger sig vara för mänskliga rättigheter, individens frihet och mot rasism länka arm för detta mål?
Svaret är enkelt. På grund av rädsla att förlora röster till fascisterna, samt på grund av att högern vill genomföra kapitalistiska reformer för att skapa, upprätthålla och fördjupa exploateringen. Det finns få tydligare exempel på liberalismens hyckleri än klimat och miljöminister Romina Pourmokhtari som tidigare stoltserade i en tröja med texten “Göm en flykting, blir det olagligt, göm två.” Idag, när hon sitter tryggt som minister, har hon inte bara direkt samarbete med SD, det mest rasistiska och flyktninghatande av riksdagens partier, men hon driver även en klimatpolitk som helt går emot allt vad klimatpolitik heter och allt hon själv tidigare sagt stå för.
Högerns hyckleri i detta är inte en slump, en historisk anomali eller något som endast har dykt upp på senare tid i Sverige. Genom historien har liberalismens rättigheter och friheter endast utsträckts till dem som inte hotat systemet de själva försvarar.
Den kanske viktigaste referenspunkten för den historiska situation vi lever i idag är 20-30-talet då kommunistiska teoretiker och rörelser såg hur liberaler i land efter land länkade arm med fascismen. I den tidens teoretisering föddes parollen “fascism är kapitalism i sönderfall.” Det vill säga, kapitalismens kriser driver fram fascismen som ett sätt att motverka revolutionära rörelser och reproducera överklassens kontroll och makt. I Sverige idag så finns det inte bara en sådan kris, utan en uppsättning av kriser: vi lever i en ekologisk kris, en ekonomisk kris, i flertalet sociala kriser, i kriser som berör hot om krig mm.
Det är denna bakgrund som aktualiserar andra frågor revolutionärer i varje tid måste fråga sig, nämligen: Vart vill vi? Och vad skiljer revolutionärer från andra?
Vad skiljer oss åt från andra? Vart vill vi?
Varje revolutionär måste också fråga sig själv vad som utgör steg mot revolutionen. Detta är viktigt att peka ut eftersom hittills har vi inte sagt någonting oerhört kontroversiellt. Liknande saker vi säger här har publicerats på Aftonbladets ledarsida, torgförs av socialdemokrater och diskueras på Ung Vänsters kongresser. I grund och botten är det en syn på samhället i sin rådande form som något som måste bevaras och skyddas. Reformister av alla dess slag ser rättstatsprinciper, välfärdsreformer och generell samehällelig stabilitet som meningsfulla för att de ser dem som ett led mot socialismen.
Vad skiljer då en revolutionär syn på samhället från en reformistisk? Som revolutionärer menar vi att den rådande ordning, den stabilitet och det parlametariska system som reformismen försvarar är det skynke bakom vilken klasskampen hålls dold. Parlamentarismen finns endast till för att dölja denna konflikt.
Vårt mål är kommunismen: ett samhälle utan stat och kapital och därmed utan klasser. Ett samhälle där principen “åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga” råder. Det är ett samhälle utan stater, nationer, snutar, pengar, lönearbete, arméer; ett samhälle där vi har upplöst etnicitet och kön och där sexualitet inte längre formas av patriarkala och heteronormativa strukturer. Det är den första och viktigaste skillnaden som helt berör hur vi ser på fascism och den kapitalistiska ordningen. Det innebär att vi inte är intresserade av mål såsom att införa billigare skatt på solceller, eller att vi önskar att skapa ett gemensamt offentligt samtal där vi alla kan komma överrens eller att vi vill ha en färgblind kapitalism med bredare representation i bolagsstyrelser.
När vi blickar mot USA så innebär Trumpregimen ett uppsving i politiska möjligheter medan Bidenregeringen dels fortsatte Trumps politik, men framförallt gav den legitimitet och införde klassfred. I Sverige så var socialdemokraterna de enda som kunde skära ner på strejkrätten, och idag planerar de att fortsätta Tidöavtalets nedskärningspolitik och rasism. På gatorna så ser vi liknande tendenser, exempelvis i Eurovision där politiska, antirevolutionära krafter som sammanförde såväl Vänsterpartiet som konservativa muslimer, har gjort allt för att liera sig med polisen.
Tidigare kommunistiska tänkare har klart och tydligt pekat ut reformismen som en avvikelse som konstant måste bekämpas även inom revolutionära rörelser. Det är även sant i de mest radikala sammanhangen där det finns tendenser som säger sig dela vårt mål, men som gömmer sin reformism i ett revolutionärt språk. Det vanligaste sättet sådan reformism brukar utryckas på – framförallt när det kommer till antifascistisk kamp – framförs med referens till Antonio Gramsci. Detta innebär att vi måste återvända till klassisk marxistisk teori för att förklara hur vår position skiljer sig ifrån denna grupp av reformister.
I grund och botten brukar reformisternas argument låta ungefär såhär: Klasskampen sker stegvis genom att hegemonin förflyttas i klasskampen vilket Gramsci kallade för ett “positionskrig” mellan klasserna där kampen om idéer, ledarskap och inflytande är centrala delar. I Gramscis teori så bildade olika mindre skikt av överklassen “historiska block” genom att alliera sig med andra skikt i samhället. Denna argumentation brukar användas av reformister i Sverige idag för att bestrida all form av militant revolutionär kamp: istället menar reforimisterna att vi måste vara respektabla, bilda allianser med icke-socialister och delar av mellanskikten eller t.o.m. överklassen för att på så sätt ta genom långsiktigt allians- och institutionsbyggande etablera socialismen i samhället.
Därmed så måste all verklig socialistisk revolutionär politik abstraheras bort då dessa grupper vill kunna liera sig med icke-socialister och med de folklager som i grund och botten står som motståndare till egendomsgemenskap. Det vill säga, för förspråkare för denna typ av breda antifascism så får revolutionen komma senare när den brännande frågan om fascismen är över. Detta senare skjuts dock alltid bara längre bort: radikalismen blir en identitet, något att kokettera med på fester eller genom någon form av bisarr identitetspolitik på sociala medier samtidigt som man i praktiken arbetar inom ramen för den borgerliga staten och den etablerade sociala ordningen och därmed endast reproducerar status quo. I de värsta fallen så försöker man t.o.m. direkt motarbeta de grupper, tendenser och praktiker som försöker finna en annan väg då dessa bryter upp och skapar konflikt och därmed hotar försöken att bli respektabel och att kunna representera sociala grupper i den borgerliga offentligheten (Vi har skrivit mer om respektabilitet, reformism och representation här).
Vad bör göras?
Varje seriös revolutionär politisk rörelse måste i varje historiskt skede fråga sig vad som bör göras; vilka mål och medel som krävs i den konkreta situationen rörelsen befinner sig i för att nå till kommunismen. Som kamraterna i Osynliga kommittén argumenterar i sin analys av situationen i Frankrike: snart finns det bara två sidor, antingen är du med fascisterna eller så är du med revolutionärerna. Det är den situationen som Tidöregimen driver fram.
Låt oss klargöra: De kriser som drivs fram av fascismen skapar möjligheterna för ett totalt politiskt, materiellt och ideologiskt brott med stat och kapital. Tyvärr så ägnar sig stora delar av vänstern åt att försöka upprätthålla de borgerliga, liberala institutioner, lagar, mm som är under attack. Vi är inte mot att kampanja för dessa, vi gör det själva, men skillnaden ligger i strategin och därmed de metoder vi använder oss av. Enligt den breda vänstern så bör vi göra allt för att undvika att alienera den borgerliga allmänheten. Men detta avväpnar oss, gör oss meningslösa, maktlösa. Vi måste istället bygga upp en revolutionär, autonom motmakt.
Det är det vi försöker uppmärksamma och driva fram även här i Sverige; en situation där vi har polariserat samhället helt och därmed brutit med tilltron till stat och kapital, en tilltro som infekterar så stora delar av vänstern och det svenska samhället i stort. På detta sätt är högerregeringen idag en gåva i jämförelse med den långlivade sosseregim som med sina reformer likt en blöt filt över alla politisk konflikt dödade alla sociala rörelser. Detta är det vi menar med att vara autonom, vilket är samma sak som att vara revolutionär och vice versa.
Vi måste därmed gå:
Från klassallianser med övre skikt till att förena arbetarklassens olika skikt i en gemensam socialistisk enhetsfront.
Från att försöka hålla ihop samhället till att riva isönder det.
Från att sträva efter (och sörja förlusten av) ett gemensamt, deliberativt samtal till att omfamna polarisering som strategisk möjlighet.
Från hegemonikamp i staten, medier, mm. till att skapa autonomi överallt.
Det första vi måste göra är därmed att ideologiskt avslöja och politiskt förstå alla dessa spridda angrepp på civilsamhället, vänstern och olika sociala grupper som vi beskrivit ovan, som ett led i en medveten politisk strategi från högern och bygga en motstrategi. Det vill säga, när högern angriper olika rörelser och grupper måste vi vända deras attack mot dem. Kalla det politisk judo, eller Che Guevaras gerilla-strategi, poängen är densamma: varje angrepp kan potentiellt radikalisera och mobilisera den grupp eller rörelse som angrips.
Ett par exempel på vad vi menar är Vi anger inte-kampanjen, som syftar till att organisera solidaritet mellan arbetskamrater och papperslösa genom att utsträcka tystnad och som redan fått Tidöregimen att backa. Ett annat exempel är att organisera våra egna demovakter och försvar av våra demonstrationer, snarare än att försöka förlita oss på polisen; vikten av vilket händelserna i Borås, där en fascist körde in i en demonstration, borde klargöra för alla. Ett annat exempel är att cirkulera rapporter om angrepp från fascister eller staten på våra rörelser och platser för att skapa synliga länkar med alla de spridda sociala grupper som fascismen angriper.
Ifrån denna solidaritet måste vi lyfta en politisk och praktisk kritik bortom det lokala och omedelbara och rikta angrepp mot den härskande klassen som sådan. Detta är kanske det element som saknas tydligast i Sverige i jämförelse med länder som exempelvis Frankrike.
En viktig del av detta är att vi konsekvent organisatoriskt och ideologiskt bryter med reformismen. Om vi inte lyckas utmana dessa politiska krafter och bygga en autonom, revolutionär rörelse så kommer vi inte komma någonstans mot vårt mål: det klasslösa samhället. Som bäst så kommer status quo förbli som det är idag, som sämst så kommer Socialdemokraterna och deras allierade ta oss flera steg mot en allt djupare exploatering och statlig kontroll.
I alla sociala rörelser vi verkar inom måste vi upprätta självförsvar: digitalt, fysiskt och politiskt mot alla angrepp av fascister och snutar, vare sig dessa är faktiska poliser eller om de är asylhandläggare, hälsoinspektörer eller icke-våldsvurmande “aktivister”. Vi måste bygga autonomi genom att få dessa rörelser att bryta med praktiken att konstant söka godkännande från staten och bekräftelse från den borgerliga ordningen. Att söka demonstrationstillstånd, ha relationer till dialogare, framföra krav till politiker och att vara respektabel måste få ett slut.
Detta är vad vi menar med att vara autonoma; att praktiskt och teoretiskt bygga motmakt utanför och mot stat och kapital med alla de institutioner som i grund och botten är en del av paket vi kallar den rådande ordningen: partier, civilsamhälleorganisationer osv.
Dessa är omedelbara handlingar vi föreslår, men de koordineras och ges mening av den djupare revolutionära strategi vi utvecklat ovan. Det viktigaste att förstå är att valet redan har gjorts, fascisterna och högern har redan påbörjat den brutala kamp som deras styrande är. Frågan är om vi är villiga att kämpa tillbaka och våga vinna?
Valet är ditt, välkommen till klasskriget.
/Autonom Organisering, vintern 2024.