Demonstrationen mot Sverigedemokraternas landsdagar i Lund den 28/11:e innehöll mycket positivt men även mycket som måste skärskådas självkritiskt. Framförallt gäller detta varför deltagarantalet var så pass lågt i jämförelse med de stora massaktioner som hölls i Lund 2008-2009 (30:e november, ockupationsfestivalen) eller i Malmö runt 2012 (massaktionerna mot Swedish Defence League och mot Sverigedemokratisk Ungdom) som även medlemmar i vår grupp deltog i och arrangerade. Dessa demonstrationer samlade tusentals människor på grund av vår konfrontativa framtoning. Så varför lyckades vi inte i Lund? Denna text är en utvärdering som måste förstås självkritiskt, som en gemensam självkritisk utvärdering.
Varför demonstrera mot SD?
Vi i den antirasistiska rörelsen har förmodligen inte lyckats med att skada SD opinionsmässigt även om det är omöjligt att spekulera i hur deras opinionssiffror skulle sett ut utan oss. Vi har däremot lyckats med två saker generellt och vi lyckades även med dem i Lund. Detta genom att media spelar upp en viss dramatik oavsett hur saker egentligen tett sig.
1) Vi har fått SD att sluta sig som parti. Vi är eniga med texten från Lundabor mot Rasisms efter demonstrationen, alltså att SD tvingas gömma sig bakom taggtråd och en armé av poliser på grund av oss. Sådana säkerhetsföreskrifter gör det svårare att vara öppna och tillgängliga för SD. Genom detta tvingar vi SD som organisation att isolera sig. Vi tror att detta i sin tur är en av orsakerna till alla de interna konflikter, rättshaverister och den toppstyrning som tvingats fram som lett till tomma stolar och oräkneliga skandaler. Sådana interna motsättningar kan i slutändan ge dramatiska konsekvenser för partiet.
2) Vi har tvingat samhället i stort att inte normalisera SD. I dessa dagar, då detta hårda arbete nästan är ogjort, är vi särskilt tvingade att se till att SD både som parti och deras åsikter generellt ses som något oacceptabelt och fult. Att konstant omge deras parti med uppgifter om stök och kontrovers är ett sätt att få resten av samhället att ta avstånd från dem.
Massaktioner
Kampen mot fascismen är en viktig del av den situation vi lever i nu. Men det är inte framförallt på grund av antifascistiska idéer som vi tyckte att demonstrationen i Lund var viktig. Snarare är det massaktionen i sig, oavsett dess innehåll, som är relevant.
I tidigare perioder var strejken det sätt som arbetarklassen fick en praktisk skola i solidaritet och klasskamp. Rosa Luxemburg skriver till exempel:
”I dag, då arbetarklassen självständigt måste komma till medvetande under den revolutionära kampen, självständigt ena sig och inte låta andra leda sig, och då revolutionen dessutom riktar sig såväl mot den gamla statsmakten som mot den kapitalistiska utsugningen, framstår masstrejken som det naturliga instrumentet för att rekrytera, revolutionärt medvetandegöra och organisera de breda proletära skikten i handling samtidigt som den är ett medel för att underminera och störta den gamla statsmakten och bromsa den kapitalistiska utsugningen” (Rosa Luxemburg i Masstrejk, parti ochfackföreningar)
Detta är uppenbarligen inte något som stämmer in fullständigt i vår situation idag. Det finns inga masstrejker på grund av socialdemokratisk kontroll av de stora fackförbunden. Luxemburgs generella poäng finns det i massaktionerna på en mycket mer blygsam skala än situationen hon beskriver.
Vi menar att massaktionerna är den enda masshändelse som just nu finns tillgänglig och som har möjligheterna att att åstadkomma just medvetandegörande, organisation och rekrytering i större skala. Vår erfarenhet är att de är det snabbaste sättet för människor att nå ett revolutionärt medvetande och organisera sig. Vidare är det i antirasistiska eller antifascistiska kamper som det faktiskt finns någon slags masskaraktär eller någon slags massrörelse för närvarande. Därför är det möjligt för oss att agera inom framförallt dessa för att åstadkomma just en ”revolutionär medvetandegörning” hos människor.
Utöver detta måste vi se vår verksamhet här som en skola inför framtiden. Globaliseringsrörelsens praktiker och ideologi såsom stormöten, horisontell organisering och förbud mot partier var den modell som krisrörelserna runtom i Europa byggdes på. Alltså, från en relativt isolerad aktivisthändelse till en masskamp som inbegrep stora delar av kontinenten. Det kommer komma masskamper även i Sverige i framtiden. Vi vet inte när, eller var eller hur, men vi vet att kapitalismen är ett system fullt av motsättningar och som är i grunden ohållbart. När dessa masskamper sker måste vi ha sett till att ha skapat vissa förutsättningar. Massaktionerna är alltså en slags pedagogik för framtiden. Det är nödvändigt för människor att då ha lärt sig, oavsett om det bara är om de har deltagit lite vagt i en massaktion eller sett ett klipp på Youtube en gång, organisation, kampmetoder och ideologi.
Clicktivism
Under de senaste åren har vi sett en utveckling i rörelsen bort från de förutsättningar som gör massaktioner möjliga. Alltså framförallt bort från struktur, organisation och disciplin. Bort från hårt arbete och formella strukturer. Snarare har det blivit kutym att demonstrationer, även sådana med ett konfrontativt innehåll, kallas till genom en Facebookgrupp, organiseras delvis genom samma och sedan får ”folk göra som de vill.” Vi tror det är oansvarigt, farligt och gör att vi aldrig faktiskt kommer komma nära våra paroller om att stoppa fascisterna. Vi som social rörelse rekryterar på grunden av att vi ger vissa materiella möjligheter till deltagarna och i vårt fall handlar det om att vi faktiskt gör skillnad med direkt aktion. Detta särskiljer oss från alla NGO:er, partier och föreningar. Att ge upp den direkta aktionen genom att undergräva förutsättningarna för den kommer i slutändan få oss att förtvina och söka oss till reformistiska grupper med parlamentariska resurser. En sådan sakta marsch genom institutionerna innebär alltid döden för varje social rörelse.
Aktivism sker i hög grad idag genom clicktivism, alltså att like:a en viss sida, trolla ett fascistevent, göra en meme. Ingen av dessa saker är dålig i sig och det är inte nödvändigtvis dåligt att organisera genom Facebook, men detta har skapat en kultur där dels organiserade aktivister och dels generella demonstrationsdeltagare har tappat mycket av den kunskap och inställning som existerade tidigare i rörelsen. Vi kan inte låta oss själva kasta bort möjligheterna för att skapa just gemensamhet i massaktionerna. Vi kan inte skapa osäkra situationer för de aktivister vi kallar till demonstrationer. Vi, som revolutionär rörelse, har ett ansvar för varandra.
Alltså, vi måste skapa en rörelse som är mer seriös, som är mer välorganiserad och som är bättre strukturerad. För oss är detta också en feministisk kritik, att bryta de informella kanaler som framförallt gagnar män och mäns informella nätverk i vår rörelse. Det är viktigt att vi skapar formella och samtidigt säkra kanaler mellan alla autonoma grupper och bryter de informella mobiliseringsnätverken. Vi har tagit vissa viktiga steg ditåt genom demonstrationen i Lund vilket vi ser som en stor framgång. Det är dock någonting som måste ske på en ännu större skala. För oss är politik inte en hobby som vi kan välja bort om något intressantare dyker upp. För oss är politik på liv och död, det berör oss direkt och omedelbart i våra vardagliga praktiker. Vi organiserar oss för att skapa socialismen och det innebär att vi behöver en bättre och mer strukturerad rörelse för att kunna skapa förutsättningarna som kan leda mot framtida massrörelser.
Repression
En viktig och möjlig förklaring till bristen på demonstrationsdeltagare är repressionen på senaste tid. Antifascister har blivit dömda i ett antal uppmärksammade mål för mer eller mindre bagatellartade brott. Inför demonstrationen skedde viss polisrepression som blev offentliggjord genom Facebooksidan Lundabor mot Rasism. Vi tror det är viktigt att offentliggöra för att kollektivisera upplevelser och få reda på vilka mer som drabbats snarare än att behålla information om repression som hemligheter internt. Dock kanske det är så att det idag skrämmer människor bort från våra demonstrationer. Hur ska vi försöka hantera behovet av offentliggörande samtidigt som vi får människor att inte känna sig avskräckta? I detta spelar såklart även den generella kontexten in med de fängelsestraff som utdelats på senare tid.
Vi måste inse att repression är politiskt. I det svenska fallet finns det en direkt koppling mellan extremistutredningarna och rättsprocesserna mot antifascistiska aktivister. De politiska angreppen i media på rörelsen eller delar av rörelsen är en del av samma repressionsstrategi, att dela upp oss i ”goda” och ”onda” aktivister. Vi måste förvägra denna uppdelning genom att gemensamt bemöta repressionen dels genom att offentliggöra och fördöma den oavsett vilka repressionen drabbar och dels bara förbereda oss på den. Detta förberedande är en del av den ökade strukturering och organisering som vi menar måste ske.
Autonom Organisering, december 2015.