Kärnfamiljen, hatet mot kvinnor och fascismens masspsykologi
Kärnfamiljen är en central del av fascismen. Den är ett mikrokosmos av staten. Mannen – patriarken – beskyddar kvinnorna som han äger och kontrollerar. Se t.ex. Sverigedemokraterna om familjen:
“Familjen med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap. Starka och trygga familjer är en nödvändig förutsättning för harmoniska samhällsförhållanden. Politikens uppgift är att stötta familjerna utan att inkräkta på deras handlingsfrihet, men också att skapa starka skyddsnät och rycka ut till barnens stöd i de fall då föräldrarna sviker sitt ansvar eller då familjen av någon orsak faller sönder.” (sverigedemokraterna.se)
Notera att SD överlag är något försiktigare än vad andra fascister är, precis som är deras generella roll och relation till den fascistiska ideologin: utspätt och vagt men ändå rakt genom hämtat ur fascismen.
Fascismens påstådda vilja att “försvara” kvinnor mot övergrepp är endast viljan att själv kontrollera dessa kvinnor. Detta är relaterat till att kvinnor i det nationalistiska tänkandet ska göra en sak: föda fler barn. Fascister är generellt besatta av fertilitetssiffror och menar att den”vita rasen” kommer dö ut på grund av att invandrare föder fler barn än svenskar/tyskar/européer/osv. Detta förmår fascisterna att relegera kvinnor till barnaföderskor, motarbeta abort och kontrollera hela deras liv:
“Discourage women in general to strive for full time careers. This will involve certain sexist and discriminating policies but should increase the fertility rate by up to 0,1-0,2points.” (Anders Behring Breivik, A European Declaration of Independence)
Detta hat mot kvinnor och samtidigt fantasin om att beskydda dem skapar en märklig schizofreni i fascismen som framförallt framhållits av Wilhelm Reich i Fascismens Masspsykologi. När #inteerkvinna dök upp spammades hashtaggen av extremt misogyna kommentarer från samma människor som hävdar att de försöker skydda kvinnor. Det hat som kvinnor i offentligheten fått utstå från Sverigedemokratiska nätkrigare, såsom den 40-åring från Staffanstorp som nyligen dömts vid Lunds tingsrätt, (http://www.skd.se/2015/12/10/fangelse-for-sex-sms-till-elva-rikspolitiker/) är inte en slump. Fascismen är antifeministisk och direkt misogyn. Det är inte konstigt att det allra största flertalet av fascister, både i de renodlade nazigrupperna och i Sverigedemokraterna, är män och att kvinnor är de som i allra lägst utsträckning röstar på dem och organiserar sig i deras grupper. Detta är inte fallet bara i Sverige utan verkar vara sant i hela Europa vilket stod klart från de föredrag från bland annat Finland och Tyskland som vi lyssnade på under konferensen vi var med och ordnade hösten 2015: (https://connectingeuropeanstruggles.tumblr.com)
Reich menar att det är i kärnfamiljen som den auktoritära personligheten som ligger till grund för fascismen skapas. Det skapar en personlighet som både hatar och älskar auktoritet, som fantiserar om att underkasta sig men avskyr den samtidigt. Detta stämmer väl in på den dyrkan av makt som fascister ofta uttrycker. Det är ingen slump att det är i en rörelse som fantiserar om renhet så mycket som är så oren (se Svenska Motståndsörelsemedlemmarna i Jönköping som sålde droger exempelvis http://snpf.org/wp-content/uploads/2015/09/SNPF_4-15.pdf) Återigen ser vi hur schizofrenin mellan deras ideal och praktik uppstår vilket sliter itu människor. Det är, så att säga, synd om fascisterna.
Denna schizofreni upprepas i fascismens paranoida, apokalyptiska världsbild: nationen håller på att gå under, klockan klämtar! Detta har de upprepat i decennier. Det motiverar dock dess följare att gå till våldsamma övergrepp och rena terroraktioner såsom asylbränderna i Sverige och utomlands, Breivik och Peter Mangs mord och så vidare).
Inte endast missnöje: rasism och sexism som grundläggande för fascismen
Delar av vänstern argumenterar att SD:s väljare endast kommer från missnöjesröster: om det fanns ett riktigt arbetarparti som var kapabelt till att kanalisera fasciströsterna så skulle de istället gå till vänster. Denna syn på fascismen utgår från att vi lever i ett postpolitiskt stadium där alla följer ett liberalt konsensus i den ekonomiska politiken. Höger och vänster slutar vara reella alternativ utan blir en enda sörja i mitten vilket får moralfrågor, vilket är högern paradgren, att bli viktigare än ekonomiska. Vi håller på sätt och vis med om detta synsätt men det finns många problem med det.
Det första problemet är att mena att det finns en reell arbetarpolitik somgår att föra i parlamenten. Kapitalet är i kris. Reformismen har blivit omöjlig genom de specifika sätt som nyliberalismen fungerar på. Det är inte för att Socialdemokraterna har övergivit sina ideal som reformismen inte fungerar, det är tvärtom: reformismen fungerar inte och därför överger Socialdemokraterna idealen. Reformutrymmet är idag mycket mindre än på 70-talet då vi idag lever i en kapitalism som bygger på tjänsteproduktion snarare än reellt värdeskapande.
Vi måste såklart koppla detta faktum till fascismens framväxt, inte minst genom konceptet “rädslan för att falla” som maskulinitetsforskare i framförallt USA och England har diskuterat: alltså att män blir av med sin position i kärnfamiljen som brödvinnaren genom sitt arbete i fabriken. Detta är ett reellt problem för män som vi måste vara uppmärksamma på. Samtidigt så kopplar vi det till Reichs analys av kärnfamiljen: det är lika mycket männens förlust av position och makten över sina familjemedlemmar (vilket är en auktoritär och då potentiellt fascistiskt motiverande tendens) som den vidare proletariseringen som driver denna utveckling. Utöver detta så måste vi vara tydliga med en sak: socialdemokratisk reformism och parlamentarisk kamp har aldrig varit i revolutionens tjänst utan tjänat som en kontroll- och maktmekanism gentemot arbetarklassen. Att hänge sig åt sentimentalitet över en död välfärdsstat och en försvinnande reformism är därför reaktionärt. Snarare bör vi se de nya öppningar och möjligheter som detta ger oss. Det andra problemet är att analysen utgår från att den enda analytiska kategorin är klass. Det är en vidareutveckling av vulgärmarxismen vilken är totalt blind för andra maktordningar. Den rasism och sexism som står i grunden för fascismen och som vi försökt påvisa i denna text är inte en slump. Det är inte ett falskt medvetande utan direkt sammankopplat med fascismens sociala vara. Det går inte att ha en fascism utan sexism och rasism. De klassprojekt som fascismen försöker skapa underifrån är alltid rasistiska/sexistiska sådana, ett exempel är det försök till en “svensk” fackförening som SD försökte lansera (http://www.svt.se/nyheter/inrikes/jag-var-sjukt-javla-less-pa-samhallet)
Det tredje problemet är att om det nu vore fallet att det handlade om rent missnöje så borde det existera några politiska grupper till vänster som har växt. Någon av alla de tiotusen som röstar på SD borde rört sig vänsterut, om inte annat så till grupper som Kommunistiska Partiet som bygger sin politik på uppfattningen att vänstern också måste vara lika reaktionär som KP inbillar sig att arbetarklassen är.
Vi upprepar att vi är övertygade om att vi lever i ett postpolitiskt landskap och att denna föder fascismen (men även skapar möjligheter för radikal kamp). Men vi kan inte analysera fascismen som endast klassbaserad. Fascismen föds lika mycket ur de rasistiska imperialistiska krig som utlöst den globala situation vi lever i idag, alltså “kriget mot terror”, på mikropolitiska, auktoritära och könade relationer som byggs upp i familjen och i hela samhällets institutioner. Alla dessa kategorier är invävda i varandra och uttrycker varandra, kriget mot terror byggs på ekonomisk och politisk makt över resurser och människor, kärnfamiljen är en ekonomisk-social kategori och klass är alltid könat.
Detta är viktigt att förstå eftersom fascismen också är reaktion på kamp. Den gamla parollen att “den bästa antifascismen är en stark vänster” är en förenkling. På vissa plan är det sant: våra kamper för att demokratisera våra sociala relationer i familjen och mellan människor i familjen, på arbetsplatsen eller i skolan kan nog på lång sikt undergräva mikrofascistisk auktoritär politik. Samtidigt så har vi sett att de kamper vi driver idag, såsom Sorgenfrilägret, har på kort sikt kanske snarare stegrat en fascistisk reaktion. Liknande exempel kan vi tänka oss när vi tänker på reaktioner som kan uppstå vid normöverskridande queera moment, vilda strejker mot svenska företag eller kravaller under demonstrationer.
Detta innebär inte att vi ska sluta med dessa kamper. Det är inte dåligt med en polarisering av samhället, kanske är det snarare en direkt positiv utveckling. Hur många tusen antirasister ser inte idag sina partier och föreningar förråda deras ideal? Den antirasistiska rörelsen är idag övergiven av liberalerna genom den fullskaliga kapitulationen från den så kallade vänsterregeringen i Sverige. Miljöpartiets prat om “öppna gränser”var fina ord och inget mer visade det sig och likaså Socialdemokraternas “internationella solidaritet.” Idag är det vänstern, och framförallt den utomparlamentariska vänstern, som bekämpar fascismen och bygger motstånd mot statlig rasistisk politik underifrån.
Vårt mål är inte att skapa en lite mer “rättvis” värld, att göra män och kvinnor lite mer jämlika eller att “integrera” invandrare i nationalstaten. För att verkligen kunna göra vår värld fri från rasism, fascism och sexism så måste vi omkullkasta hela systemet och utplåna kapitalismen vilket med nödvändighet innebär att avskaffa genusordningen och de rasistiska strukturerna. Alla kapitalistiska institutioner bygger upp varandra och återskapar varandra. Det är omöjligt att inte ha ett rasistiskt samhälle i en nationalstat, hela dess funktion är att skapa subjekt baserad på nationstillhörighet. Det klasslösa samhället är något helt annat, det är inte uppbyggandet av en stalinistisk bananrepublik som de “socialistiska”staterna har varit. Detta är inte bara det enda sättet att en gång för alla göra oss kvitt fascismens sjukdom men också det enda sättet att faktiskt uppnå alla feminismens mål om ett fritt samhälle där alla människor är befriade från genusordningens fängelse. Autonom Organisering, februari 2016.
Lästips:
- Gender & Nation, Nira Yuval Davis
- FRP-koden, Magnus M Marsdal (för ett exempel på argumentationen om socialdemokratins svek och postpolitik som grogrund för fascismen, handlar om Norge och Fremskrittspartiet)
- Diana Mulinaris arbete om kvinnor i Sverigedemokraterna http://www.lu.se/lucat/user/981c81630658f81fb93350cfdaca18a7
- Fascismens Masspsykologi, Wilhelm Reich https://www.marxists.org/svenska/psykologi/reich/1933/fascismen.htm
- Lönlösa Liv, Kämpa Tillsammans (för en diskussion om reformismens omöjlighet och kapitalismens natur idag)
Ordlista:
- Agens: Förmågan för en individ eller grupp att självständigt agera, oftast på ett politiskt plan.
- Arbetarklassen: De som måste sälja sitt arbete till kapitalister för att överleva. Arbetarklassen är därmed en stor grupp i samhället och inbegriper inte bara klassiska industriarbetare.
- Genusordningen: Det specifika sätt som genus görs idag där män, som grupp, har makt över kvinnor som grupp vilket är relaterat till kapitalism och rasism.
- Köna/Könad: Ett verb för att beskriva den process där en individ, grupp eller institution skapar genus/kön hos en individ, grupp eller institution. Exempelvis föräldern som uppmanar sin dotter att leka med en docka och inte med en brandbil.
- Man/Kvinna: Den sociala konstruktionen av två specifika kön enligt samhällets heteronormer.
- Maskulinitet/femininitet: De olika socialt konstruerade sätten som män och kvinnor skapas socialt som.
- Proletariatet: Se arbetarklassen
- Reformism: Den politiska ideologi och politiska tendens som menar att kapitalismen går att reformera bort genom statliga åtgärder till socialismen är nådd. Tydligast framförd av Socialdemokraterna i olika länder.
- Socialism: Ett samhällssystem utan privat ägande där allting ägs gemensamt. Vanligtvis innebär detta statligt ägande, dock inte i vårt och annat radikalt tänkande.