Det är, i korthet, en fantastisk text vars ansats går att applicera långt utanför dess kontext. För oss är detta också ett led i mobiliseringen inför de revolutionära 1:maj firandena i Skåne och Köpenhamn då texten relaterar till hur vi ser på klass, organisation och kamp vilket är en aktuellt fråga i dessa demonstrationer. Vi har översatt texten för att på ett konkret sätt visa vår uppskattning för analysens briljans samt för att uppmärksamma en bredare svensk radikal publik på texten. Eftersom gruppen presenterar sig själv i texten ska vi inte göra det här. Vi vill redan från början säga att textens teoretiska nivå är något högre än de texter vi brukar skriva. Texten innehåller dessutom en hel del referenser till amerikansk kultur i allmänhet och radikal politisk kultur i synnerhet. Detta gör att texten ibland är något snårig. Ett tips att bära med sig i läsandet att man inte behöver förstå eller känna till de författare och texter som Unity & Struggle refererar till för att hänga med i deras text.
Alla översättningar behöver förhålla sig till en spänning mellan att vara trogen till textens anda och att vara trogen till det bokstavliga i texten. Vi har så gott vi kan försökt hålla oss mellan dessa båda ansatser utan att tappa vare sig det ena eller det andra. På vissa ställen i texten har vi skrivit en kort notis om vissa ord inom en parantes med “AO:s anmärkning” tillagt i slutet. Vissa engelska uttryck har vi låtit stå oöversatta eftersom de direkt importerats till svenskan oöversatta i dagligt tal. Vi har översatt ordet “patronage” som vi här har översatt till “klientsystem.” Det finns andra ord som skulle kunna passa bättre i de olika kontexter som ordet dyker upp i texten. Dock så vill vi behålla ett och samma ord för att visa på att det är en teoretisk term som används flera gånger i en löpande analys. Ett klientsystem är alltså ett hierarkiskt system där två parter utbyter tjänster. Den som har makten ger beskydd och privilegier, den underordnade erbjuder olika tjänster.
Klass, kön och etnicitet
Vi har översatt den här texten av flera olika skäl. Framförallt instämmer vi med den grundläggande världssynen som den uttrycker. Vi är djupt imponerade av den nyanserade och dynamiska klassanalysen som texten präglas av. Både arbetarklassen och den ägande klassen analyseras som bestående av separata skikt med motstridiga, interna klyftor och motsättningar. Vi tror att det är viktigt att analysera hur klasserna ser ut, vilka skikt de består av och vilka grupper och maktskillnader som ryms inom dem. Detta är viktigt för att vi ska kunna fatta goda strategiska beslut och förstå varför politiska subjekt agerar som de gör inom ramen för klasskampen. Därför är vi är övertygade om att Unity & Struggle’s teoretiska ansats är en fruktbar metod för att analysera den nuvarande klassammansättningen och för att göra politisk teori och praktik dynamisk.
En av de viktigaste lärdomarna som även vi arbetar med är att klass, etnicitet och genus måste teoretiseras tillsammans i konkreta situationer. De är, precis som framhålls i texten, nödvändiga delar av varandra. Utan klass går det inte att diskutera genus, utan genus går det inte att förstå etnicitet. Det är inte heller bara att säga att allt löser sig i socialismen eller i kampen, som Unity & Struggle exemplifierar med en referens till det förenklande slagordet “Black and white, unite and fight!” (ett slagord som närmast representeras av det svenska “svarta och vita, tillsammans mot de rika!”). Detta betyder att vi måste se till varje skikts konkreta förutsättningar, behov och politiska kultur.
Kritiken av identitetspolitiken
Unity & Struggle levererar en bredsida mot identitetspolitiken vilken förenklar alla politiska uttryck till en fråga om identitet, där kunskap bara kan utgå från att tillhöra ett eller annat subjekt. I Sverige har tolkningsföreträde varit en högaktuell fråga under de senaste åren. Dessvärre har dessa diskussioner ofta utmynnat i ett essentialistiskt identitetspolitiskt positionskrig där kunskap och politisk agens essentialiseras till grupper och subjektpositioner. Detta är naturligtvis del av ett motstånd mot appropriering och exkludering som marginaliserade grupper har utsatts för i samhället generellt samt i politiska rörelser. Denna identitetspolitska tendens är förknippad med en högst bristfällig maktanalys. Ett exempel är Aleksa Lundberg, transaktivist och skådespelerska som skrev i SVT opinion att “Med egna ord skulle jag förklara det som att allt förtryck springer ur normbilden av människan som en vit, heterosexuell ciskönad rik man med vanligt förekommande funktionsuppsättning”. Detta är problematiskt eftersom det helt saknar en materiell förståelse av förtryck och en analys av skillnader mellan olika maktordningar. Klassförtryck springer inte ur en norm om rikhet, det är en relation i vilken en grupp tjänar på en annan grupps arbete. Likaså är inte sexism och rasism enbart normativa system utan relationer i vilka en grupp tjänar (pengar och makt) på en annans underordning. Taget till sin spets blir identitetspolitiska ansatser isolerande: det blir omöjligt att överbrygga klyftorna mellan invandrarkvinnor och icke-rasifierade svenska arbetarmän. Som Unity and Struggle framhåller: vi ska inte stanna i våra identitetspolitiska körfält isolerade från varandra, vi måste förstöra uppdelningarna mellan oss. Med detta sagt kan vi aldrig nonchalera maktskillnader utan det handlar om att konkret analysera situationer och försöka hitta öppningar och möjligheter för att intervenera. Så även om vi måste förstå varje enskilt skikt i arbetarklassen så måste vi verka för att spränga uppdelningarna mellan dessa genom praktisk politik. Unity and Struggles ansatser till detta påminner en hel del om taktiker som vi själva använder oss av, att försöka förflytta kamrater från en kampsektor till en annan för att korspollinera kamper och skikt. Vi ska inte fördöma vita, svenska byggnadsarbetare för sina strejker (som F! Lund gjorde inför 1 maj) utan snarare försöka bygga kamp tillsammans med dem med exempelvis queers, Kommunal-aktiva och 
studenter. Det handlar om att få kamper och praktiker att hoppa från en plats till en annan medan vi skapar enighet utan att för den delen negligera specifika behov.
Rasifiering, upplopp och poliskontroll
En av fördelarna med texten som vi vill framhålla är att den ger oss möjlighet att börja tänka strategiskt kring frågor om rasifering och etnicitet. Det finns många skillnader mellan situationen för svarta i USA och rasifierade grupper i Sverige. Vi funderar mycket kring om kamp mot polisen verkligen är en nod för klasskamp i Sverige på samma sätt som det verkar vara i USA. Vi tror att det absolut finns moment, mycket konkreta sådana, då konflikter med polisen är särskilt viktiga och framförallt pedagogiska. Det är i situationer av upplopp, polisangrepp på demonstrationer och massaktioner som många förlorar sina illusioner om staten och blir radikala. Dock finns inte exakt samma historia med polisen och rasifierade grupper i Sverige som i USA, vi saknar en historia med poliser som slavjägare och strejkbrytare. Det finns polisförtryck mot rasifierade arbetarklassförorter i Sverige men detta är ännu inte på samma nivå som i USA. Men vi tror att Unity & Struggle’s analys av kravallsituationer som öppningar för ett “massivt ifrågasättande av systemet bortom kravallernas omedelbara sociala bas” stämmer väl även i Sverige. Vi menar att kravallerna i förorten leder till ett socialt, kulturellt och politiskt ifrågasättande av systemet. Dessa ifrågasättanden existerar i specifika situationer som skapar nya möjligheter. Samtidigt så finns det alltid en chans att, liksom situationen med vissa skikt av den vita arbetarklassen i USA, andra skikt av klassen vänds mot upprorsmakarna.
En av de stora värdena med texten är insikten från amerikanska radikaler om rörelser och utvecklingar som vi i Sverige sällan får någon djupare förståelse för. Kritiken mot Bernie Sanders och mot delar av #BlackLivesMatter-rörelsen är nästan intuitivt begripliga för en svensk publik. Detta är för att mekanismerna för hur klassfred instiftas är mycket lika i Sverige och USA. Bernie, den svarta borgarklassen och de respektabla delarna av #BlackLivesMatter lever av radikala rörelsers utveckling och kamp men använder dessa för att sälja klassfred. Precis som fackföreningar går ut på att försäkra att arbetarna inom facket inte kommer strejka i utbyte mot högre lön och bättre villkor så fungerar politiker, såväl avlönade sådana som de som tar dessas roll (som de NGO:er som diskuteras i texten) på samma sätt. Bakom varje framgångsrik vänsterperson står en osynliggjord rörelse som fört fram denne.
De tydligaste parallellerna när det kommer till rasifierade gruppers klasskamp och hur detta bemötts av den härskande klassen är Rosengårdskravallerna 2008 och Husby-upploppen. I Rosengård mobiliserades lokala Socialdemokrater, imamer från moskéer och “sociala entrepenörer” som Behrang Miri för att föra upploppsmakarnas talan och för att få upploppen att avslutas. Detta innebar sociala investeringar i Rosengård och även en framgångsrik rättsprocess mot ett av bostadsbolagen där. På sätt och vis var till och med gängen på ordningens sida efter att upploppen slutat ge dem våldskapital och istället skapat för mycket snutnärvaro för att de skulle kunna göra knarkaffärer ifred. Det har också inneburit att en ny polisstation byggts i stadsdelen och att polisnärvaron höjts. Detta kanske är embryot till en situation lik den i USA. Den exakta situationen i Husby känner vi tyvärr inte till djupare men vi har förstått den som likartad.
Bortom representationspolitiken
Politiska eliter av olika slag, inklusive välmenande sådana, säljer alltid ut rörelser och militanter för att få makt. Utöver detta dras alltid grupper som vill sälja klassfred, oavsett om detta är genom parlamenten, genom media eller genom att göra ett gräsrotsprojekt med stöd av Malmö stad, in i respektabiliteten. Respektabilitet innebär att väja undan för handlingar och uttalanden som kan undergräva den egna förhandlingspositionen genom att uppröra det borgerliga samhället. Denna process måste vi, som revolutionärer, förhindra. Vi måste få rörelser att inse att de måste organisera sig bortom stat och kapital och att de ska göra detta genom att slita loss delar av staten in i autonomi. Alltså, att vi måste skapa självorganiserade fysiska, organisatoriska och sociala länkar bortom kapitalet. Detta är konkret, det handlar om byggnader, organisationer, pengar och om människor i största allmänhet.
Dock är varje medveten politisk handling – som inte är kapabel att skapa totalt uppror – alltid en slags fredsförhandling. När vi går hem efter demonstrationerna, eller när vi väljer att gå i kedjor men inte kasta molotovcocktails, eller när vi väljer att kasta molotovcocktails men bara mot snuten och bara om de gör något först… alla de sakerna är också att sälja fred och förhandla om fred även om det aldrig sker ett direkt möte. Det är en ofrånkomlig del av kapitalistisk representationspolitik som även drabbar mycket radikala rörelser men det är skillnad mellan att ha en mer direkt relation till borgerlig offentlighet och att vara i öppen konflikt med denna.
Vi har här försökt skissa en bild av hur vi tycker klass, organisation och kamp hänger samman idag och hur vi bör agera som revolutionärer. Vi hoppas vi har bidragit något till debatten och framförallt hoppas vi att ni uppskattar och lär er av Unity & Struggles text lika mycket som vi gjort. Vi håller slutligen med om de vackra orden från Selma James som citeras i texten: vi önskar “en kontinuerlig utvecklingsprocess som skapar möjligheterna för allt högre nivåer av enighet och kamp.”
Autonom Organisering, april 2016.
Vi har översatt Unity and Struggles inlägg i tidningen Viewpoints (http://viewpointmag.com ) artikelserie “Strategi efter Fergusson” som består av intervjuer med olika radikala grupper om #BlackLivesMatter-rörelsen. Här finner ni originaltexten under rubriken Unity & Struggle.
studenter. Det handlar om att få kamper och praktiker att hoppa från en plats till en annan medan vi skapar enighet utan att för den delen negligera specifika behov.