Unity & Struggle

Snarare än att säga ‘Black and white, unite and fight’, som om båda sidor var jämnbördiga deltagare i det givna sammanhanget, säger vi att de specifika kamper som svarta proletärer för ligger i allas våra intressen samt gör det möjligt för oss att vinna tillsammans och på det viset förhåller vi oss till dem.”

Se vårt förord här. Här finner ni originaltexten under rubriken Unity & Struggle.
Viewpoint: Berätta om er grupps historia. Vilka aktioner har er grupp organiserat, hur har gruppen förändrats och vad är era framtida planer?
Unity & Struggle: Unity & Struggle är ett litet kommunistiskt kollektiv primärt baserat i Atlanta, Houston och New York City. Vi har reformerat och återskapat vår grupp genom åren men vårt ursprung finns i Love and Rage Anarchist Federation på 1990-talet. Vår grupp har ändrat uppfattning skarpast kring Marx idéer och vi har spenderat de senaste åren med att placera vår organisation i ett marxistiskt ramverk. Unity & Struggle är framför allt en propagandraorganisation, men våra medlemmar förväntas delta i organiserandet av projekt och studier. De politiska projekt vi har deltagit i genom åren har stor bredd, bland annat studentkamper, palestinasolidaritet, kamp mot nedskärningar, arbetar-/stundentkampanjer, queera befrielsekamper, antifascistisk organisering, organiseringen av migranter samt arbetsplats- och områdesorganisering.
Det senaste vi har deltagit i är Black Lives Matter-vågen(BLM), vars startskott är polismordet på Trayvon Martin men som verkligen kom igång kring upproret i Fergusson. På den lokala nivån har vi försökt omvandla det påbörjade krönet i aktivitet till stabil organisering i städerna, oavsett vilka former det sker i. Våra medlemmar försöker för tillfället att hjälpa till med uppbyggandet av kamporganisationer som kan utmana polisnärvaron i våra områden genom att bygga miljöer, arrangera antipolisutbildningsträffar och “Know Your Rights”-träningar, utveckla solidaritetsnätverk med mera. Vi har diskuterat möjligheten att organisera kring kravet “Disempower, Disarm, Disband” (ungefär “undergräva, avväpna, upplösa”) polisen överallt. Nationellt kommer vi att nätverka med andra som är invloverade i BLM genom skrivprojekt, eventkoordinering och genom att resa till städer för att upptäcka nya radikaliserande lager och koordinera organiseringsprojekt regionalt och nationellt.

 

Viewpoint: Den 25:e september 2013 avled den 12-åriga svarta högstadieleven Laporshia Massey i samband med ett astmaanfall på en skola i Philadelphia, vilket orsakades av att det inte fanns en skolsköterska den dagen. Hennes sista ord var “I can’t breathe”. Hon var bara en av många barn i Philadelphia som har dött med systematisk, rasifierad fattigdom som orsak, en situation som förvärrats i och med nya nedskärningar i stadens budget. Detta är ett slags mord via fattigdom och urban segregering; det har inte uppmärksammats så mycket i riksmedia i jämförelse med den senaste tidens polismord, men det är ändå en grundläggande och pågående del av den amerikanska rasismen. Vad är det strategiska värdet i att fokusera antagonismen gentemot polisen? Hur har ni kunnat länka samman kampen mot polisen med relaterade kamper så som kampen för högre lagstadgad minimilön, kampen mot gentriferiering och nedskärningar och kampen för avskaffandet av fängelser? 

 

Unity & Struggle: Det här bygger mycket på gissningar men vi tror att antipolisarbete är strategiskt därför att (1) polisbrutalitet är ett rum i klasskampen som delas av växande, breda delar av den amerikanska arbetarklassen, och (2) för att polisbrutalitet är en mekanism som systemet kommer att bli tvungen att använda för den förutsebara framtiden, vilket tvingar in systemet i en svår sits.
Till att börja med så pekar polisens historiska funktion som slavjägare och strejkbrytare på deras nuvarande roll i kapitalistisk ackumulation. Polisen har varit verktyget för att attackera och disciplinera proletariatets och de förtryckas sociala och politiska maktutövande, för att i slutändan kunna styra lönearbetets utforming. I skrivande stund så tvingar krisen fler och fler av oss in i potentiell konflikt med snuten, vilka på så viss uppenbarar sig som kapitalets första objektiva maktutövning i våra liv. Polisen har var den piskan i skiftet mot prekariaritet så som universellt social tillstånd. Självklart har snuten funnits där för att täcka chefens rygg i ett århundrade vi det här laget. Men till den grad att fördjupade klassklyftor och tilltagande klassmotsättningar är åtföljda av vitt spridd prekarisering, trasproletarisering (alltså att småfiffla vid sidan av), och “team management”-skit på många arbetsplatser, kan polisen också bli den mest explicita uppenbarelseformen av kapitalrelationer i arbetares liv.

 

Polisen är därför frekvent påträffade av stora delar av proletariatet och är nyckeln till den försäkrandet av reproduktionen av kapitalistiska sociala relationer med våld. Här befinner vi oss på lite samma våglängd som Théorie Communiste, när de säger “polisen är kraften som, i sista instans, är gränsen för vår egen existens som klass” Polisen hindrar oss från att helt enkelt ta i besittning de medel för uppehälle och produktion vi behöver för att överleva och på samma gång avskaffa oss själva som klass. Detta är självklart inte det enda uttrycket för klasskamp i vår samtid- det pågår masstrejker i Ost- och Sydostasien som satts igång efter konfrontationer med arbetsgivaren- men detta är en huvudsaklig komponent i arbetarklassens upplevelser från Rio till Kapstaden till Mumbai.

 

För det andra så kommer den amerikanska styrande klassen få ett helvete om den ska reformera polismydigheten på tillräckligt tillfredställande sätt för att kväsa oroligheterna. Visserligen finns det en tendens till fängelse- och straffslagstiftningsreform bland överklassens mer “progressiva” delar, vilket siktar på att sänka mängden interner i landets fängelser för att istället satsa budgetpengar på alternativ till fängelsestraff, så som individuell övervakning, tvångsarbete utanför fängelserna. Det är tänkbart att ett sådant program skulle kunna samköras med “community policing”reformer och på så viss dämpa revolten mot polisvåld och massfängslande. Men för att ett sådant reformpaket skulle få se dagens ljus så skulle ett enormt översyn av landets polismyndighet, fängelse och sociala skyddsnät behöva genomföras, vilket i sig kan tänkas skapa social instabilitet. Dessutom, åtminstone med de svartas kamp i beaktande finns inget adekvat klientsystem som skulle förankra ett sådant systemskifte i det svarta samhället. Det gamla ledarskapet från medborgarrättskampen har börjat att förlora politisk relevans, och det svarta småborgarskapet och den svarta borgerligheten är geografiskt, socialt och kulturellt separerat från det svarta proletariatet, och lämnar i deras ställe en legitimitetskris.

 

Utan tvekan innehåller anti-polisarbetet sina egna begränsningar- detta är kopplat till sammanlänkningen av olika rörelser. För de flesta i Unity & Struggle handlar sammankopplandet av röreler inte bara om att göra det retoriskt (snutar skjuter tazers på folk på gatorna och studenterna blir skjutna med tazers på campus”) eller analytiskt (“mervärdet arbetarna skapar i fabrikerna är utnyttjat av köpmän i försäljngen och hyresvärdar ur hyran”), trots att de aspekterna är av vikt. Det är också praktiskt och relationellt: hur vävar vi samman miljöerna som skapas kring våra olika arbetsområden? Hur kopplar vi samman människor som radikaliserats i en kontext – säg BLM – och introducerar de till nya och annorlunda typer av aktivitet, när nya frågor och kamper flammar upp? Generellt sett tror medlemmarna i Unity & Struggle att “aktivitet föregår medvetande”: vårt medvetande om oss själva som medlemmar i den globala arbetarklassen formas av deltagande i kollektiv koordination och makt, och inte framförallt genom välformulerade argument och propaganda. Så att odla samarbeten mellan tll exempel människor som kämpar mot polisen med människor som kämpar mot slumvärdar – och genom det föreställa sig hur dessa kamper kan påverka varandra materiellt – är ett sätt att så den framtida klassenighetens fröer.

 

I Houston har detta inneburit att vi bjuder in människor vi träffat på gatorna under Fergussonprotesterna att strejkvakta under februari månads oljestrejk, och att engagera oss i ett lokal solidaritetsnätverk som kan pendla mellan att organisera mot chefer, hyresvärdar eller snuten. Målet att bygga kontinuitet mellan kampvågor kvarstår genom sammankopplandet av organiska militanter vi har träffat på i kamper, och genom att knyta band mellan olika sektorer. De gamla syndikalistiska, socialistiska och kommunistiska traditionerna har sina förutbestämda organisatoriska former för att göra detta, men vi behöver nya sätt att verka i kamper i skilda punkter av produktion och reproduktion. Vi leker med S. Nappolos tanke på en “mellanliggande organisationsform”(“intermediate organization”) för att hjälpa oss förstå hur i kan gå till väga för att kunna göra detta. “Mellanliggande” grupper är tänkte att samla medvetna revolutionärer och klassmilitanter bortom enfråge- eller branschfokuset som finns inom fackföreningsrörelsen eller aktivistnätverk. De kan verka inom  redan existerande massorganisationer (som självständiga arbetsplatsklubbar inom en fackförening) eller på egen hand så som självständiga kollektiv. I en tid då andelen oorganiserade arbetare ökar på fackföreningsanslutnas bekostnad, medans autonoma grupper har förmåga att ta initiativ till och driva frågor på internet, så kan vi utforska den “mellanligande” organisationsformens potential.
 

 

Viewpoint: En viktig vändpunkt i den svarta befrielsekampen på 1960-talet var upproren i Watts, Detroit, Newark och dussintals andra städer, vilket innebar stor förstörelse av egendom och plundring. Mycket har förändrats sen dess, men den urbana stadsutvecklingens politiska ekonomi är fortfarande en central dynamik i återskapandet av rasbaserad ojämlikhet i platse som Baltimore, Oakland och Ferguson. Är kravaller fortfarande poliskt relevanta eller har deras betydelse förändrats? Hur ska man förstå platser som New York eller Philadelphia med liknande förhållanden där omfattande kravaller inte förekommit? Vilka verktyg kan vi använda för att mäta kampens utveckling bortom gatumilitans? 
Unity & Struggle: De flesta ut av oss håller åtminstone lite med Blaumachens “Era of Riot’s” tes, på det sättet att kravaller i den urbana miljön är en otroligt viktigt dimension i klasskampen i den nuvaranade tidsepoken (med i beräkningen finns de olikartade utvecklingar och klassammansättningar på olika håll i världen, och deras olika taktiska repertoarer). Vi tror att dessa kravaller är politiskt relevanta i USA därför att de skickar chockvågor genom samhällslivet. De skapar sprickor i den dominanta ideologin, och de sätter igång ett massivt ifrågesättande av systemet bortom kravallernas omedelbara sociala bas. De blottlägger interna skiljelinjer inom klassen och pekar på hur dessa kan överbryggas. Självklart skapar kravaller inte omedelbar klassenighet – beroende på hur mäktig reformismen är bland (de vita) arbetarna kan sprickorna fördjupas. Men de etablerar ett tillstånd där en högre enighet kan träda fram, och en rekomposition av klassen kan äga rum. Vi håller med C.L.R. James om att autonom svart kamp kan potentiellt “föra proletariatet ut på scenen.”
Men trots allt skapar kravaller bara öppningar. Folk måst bygga runt den öppningen och utveckla möjligheter för de kamperna att fördjupas och bredas ut. Vi menar inte detta endast på ett militärt viss, som i taktiker vi använder på gatorna utan också politiskt. För att förhindra att kravallernas klassbas helt enkelt dukar undan för repression, blir isolerade, utmattade och rekupererade, behöver vi hjälpa kravaller att överleva över tid, hoppa till andra sektorer (som när sen 1960-talets urbana uppror gav bränsle till de vilda strejkerna 1970 och 1974),och ta an en “kombinerad och assymetrisk” karaktär av parallella kravaller, strejker och ockupationer. Detta innebär alla möjliga organisatoriska, strategiska och taktiska utmaningar, men också politiska. Hur sår vi frön för den typen av klassmedvetenhet som faciliterar de här typen av hopp när de är möjliga, och föra till ljuset de sätten våra liv är sammanbundna under de uppenbarelseformer kapitalet påtvingar oss?
I termer av den urbana utvecklingens politiska ekonomi, så har det gjorts en del kloka inlägg om ämnet. Vi har sett hur det har flammat ut i “svaga länkar” så som Fergusson och förorter som Mckinney eller stället där Trayvon mördades. Gemensamt för de här platserna var att de låg i gränslandet mellan vita och svarta områden utanför stadskärnorna, vilket innebar att vita säkerhetsstyrkor kom i kontakt med svarta proletärer och småborgare på nya sätt. Liknande utvecklingar skulle kunna ske i decentraliserade städer som Houston där framväxten av en svart politisk elit inte hållit samma takt som stadens tillväxt. De existerande banden mellan den svarta politiska eliten gentemot den svarta befolkning är begränsad till historiskt svarta områden, där den proletära svarta befolkningen håller på att tryckas ut till andra områden, så som sydvästra Houston. Detta skapar potentiella öppningar för kamper som inte kan inordnas i den svarta politiska elitens ambitioner.
Man kan jämföra med Baltimore där kravellerna bröt ut i ett svart urbant centrum – ett av eländigaste på USA:s östkust – men som kunde kväsas av den svarta medelklassens politiska ledarskap (Nation of Islam, svarta politiker, en ung svart stadsåklagare som väckte åtal mot en polis vilket många sympatiserade med). Städer som New York City har inte berörts lika mycket, där att samtidigt som man har en enorm och brutal polisstyrka, så har man också ett väldigt komplex av NGO:n med småborgerlig vänsterinriktning, och en “progressiv” byråkratisk apparat i staden med god etniskt mångfald och intakta band till svarta politiker och svarta lokalsamhällen. Det sociala förfallet är mer isolerat i New York, trots händelser som kravellerna i Flatbush 2013 där missnöjet flammat upp. I Atlanta dominerar svart respektabilitetspolitik större delen av diskursen bland den mediala och politiska eliten. Trots att detta utmanas av BLM, där radikaliseringen verkar tilltaga, så finns en ihärdig tradition av respektabla protester och att gå i dialog med makthavarna. Philadelphias situation är lik denna, där man har en mycket väletablerat svart politiskt elit, och en polischef som är specialist på att använda “sammetshandskarna” – samtidigt är Philly (slang för Philadelphia, AO:s anmärkning) galet fattigt och försummat, så Baltimorescenariot kan vara möjligt också där.
Med hänsyn till mätintrument för kamper, så skulle de flesta av oss hålla med om att man måste mäta rörelsers utvecklingar på andra sätt än att kolla på gatumilitans. Vi skulle också säga att man måste kolla bortom antalet medlemmar i etablerade vänsterorganisationer. Några kriterier för en växande rörelse skulle kunna vara hur mycket självständig organisering och klassmedvetande som uppstår i dess efterdyningar. Hur många nya grupper ploppade upp under kampvågen? Hur många har överlevt? Hur stark är den allmänna känslan av att “något står inte rätt till i det här samhället”, och hur djupgående är människors sökande efter politiska svar? I vilken grad skapades en känsla hos människor att vi kollektivt kan bestämma historiens riktning?
Viewpoint: 1960-70talets rörelser mot rasism och polisvåld ledde till framväxten av nya typer av organisationer – Student Nonviolent Coordinating Committee, Revolutionary Action Movement, Black Panther Party, League of Revolutionary Black Worker, Third World Women’s Alliance för att nämna några, och Students for a Democratic society för vita radikaler. På 70-talet omstöpades dessa grupper ofta till nya revoutionära organisationer, som ofta bestod av multietniska allianser mellan svarta, chicanos, puertoricaner, och asiater. Uppstår nya sådana organisationer i nuläget, och vad har de för relation till BLM-rörelsen i bred bemärkelse?
Unity & Struggle: Nya organisationsformer uppstår oundvikligen i massrörelser. Samtidigt, med tanke på den senaste tidens aktivitetsvacka, är utvecklingsbanorna hos de nya grupperna sprungna ur BLM något oklara. För att göra en kvalificerad gissning om vart saker är på väg måste vi försöka läsa av de här nya organisationerna utifrån deras obejktiv förutsättningar, och förstå hur deras utveckling sker i förhållanden som är olika de på 1960-70talet.

 

Historiskt, så som alla rörelser i det kapitalistiska samhället, har den svarta befrielsekampen antagit motsägelsefulla uttrycksformer. Å ena sidan har rörelsen kämpat för ett inträde i lönearbetet, arbetsmarknaden och  civilsamhället. Å andra sidan , har de avslöjat den godtyckliga och historiska karaktären hos det rasistiska systemet och de sociala och politiska instutitoner som reproducerar det, och på så också utsatt det moderna kapitalistiska systemet för ifrågesättande. I varje period av svartas befrielsekamp, från slavupproren, till rekonstruktionstiden, till de stora migrationerna, till medborgarrättsrörelsen, har de motsägelsefulla tendenserna alltid återfunnits.

 

Vi har tidigare skrivit en del om 50-70-talets svarta rörelsers tvåsidiga karaktär, och hur det sedan gick. Den svarta rörelsen krossade Jim Crow och gav upphov till den “postrasistiska” situation vi har idag. Den nya eran karakteriserades av det planlösa inträdet av svarta i fabriker, offentlig sektor, tjänstemannajobb, åtföljt av nedskärningar. Också att svarta kapitalister slog sig in i den rasintegrerade marknaden och den formella acceptansen av svarta politiker i det politiska systemet. I den processen så revs det gamla svarta samfundet, format av årtionden av juridisk och de factosegregration, upp utav klassmotsättningar. Somliga kunde klättra upp i samhällshierarkin medan den svarta arbetarklassen fick utstå avindustrialisering, “white flight” (vit flykt, alltså när alla vita flyr ett bostadsområde, en slags motsatt gentrifiering), kriget mot droger, massfängslanden, och en återprekärisering av deras livsomständigheter.

 

Idag är en återuppfunnen “färgblint rasistisk” diskurs det som omgärdar den svarta arbetarklassen, vars klassposition rationaliseras som ett resultat av deras natur som naturligt kriminell, oanställningsbar, rotlös, inkapabel att upprätthålla kärnfamiljer, etc. Den svarta övre medelklassen och borgerligheten möter fördomar i de integrerade universiteten, yrkena och bostadsområdena de har fått tillträde till. De får ibland skit från institutionerna som är till för att förtrycka det svarta proletariatet (till exempel när New York Times krönikören Charles Blows son, en student vid Yale, blev stoppad av campuspolisen med dragna vapen). Universiteten och NGOerna för samman dessa lager i olika kombinationer. 

 

Det finns många små grupperingar som utvecklas ur BLM-rörelsen och de är alla formade av dessa förutsättningar och uttrycker dess motsättningar. Med det sagt så utvecklas rörelsen fortfarande och dess bana är öppen. Inget enskilt politiskt perspektiv eller klassfraktion är hegemoniskt. Medan unga medelklassmänniskor formar rörelsens väg nationellt (utanför momenten av upplopp) så är detta lager internt motsägelsefullt och dras åt olika håll. 
Några av dessa nya grupper är mer arbetarklass eller trasproletära till sin karaktär (till exempel Lost Voices i Ferguson), medan vissa är mer medelklass till sin karaktär (vissa av de “officiella” BLM-grupperna, verkar det som för oss, utgörs av högutbildade/studenter eller personer med kopplingar till nonprofit-grupper). Vissa är exklusivt svarta medan andra är multietniska i sin sammansättning, även om det är vanligtvis majoriteten icke-vita. De nya grupperna är alla autonoma från det gamla svarta patronage-systemet som skapades från medborgarrättsrörelsen och lutar sig mot sin potential för att skapa störningar på gatorna för att få politisk makt, snarare än stadens, statens eller federala politiska kopplingar som det gamla gardet använder sig av. De har agerat som “nätverkade Leninister” (se Rodrigo Nuñes 1, 2) genom att tjuvkoppla massprotester genom lösa nätverk och driva fram en bred diskussion. 

 

Progressiva kapitalister har redan börjat göra närmanden för att dra in dessa grupper in i fållan: Soros donerade $33 miljoner dollar till BLM-grupperna förra året till exempel. Hittills har deras kontroll varit svag och de senaste uttalandena som förkastar Demokraterna är ett gott tecken. Men hur det än må vara så finner vi att många BLM-grupper som arbetar utanför nonprofitgrupperna fortfarande reproducerar deras logik i sin retorik och strategi. Till exempel, många nya grupper gör direkt aktion men förblir fast i en moralisk kritik av rasism och kapitalism som lämnar uttrymme för partier och NGOer att gå in med de “riktiga” lösningarna. Vi såg det här i bakrumsdiskussionerna (back room) med Hillary. 
Så unga människor har tagit ett kliv bortom partierna och NGOerna på gatorna men de har inte ännu en revolutionär analys av samhället för att slutgiltigt separera sig själva från de senare och de är ännu inte förmågna att konsolidera sina egna kämpande organisationer. I vakuumet så fortsätter politiska skillnader att framkomma. En sådan klyfta är mellan svart feministisk, queer och trans politik å ena sidan och en slags pseudosvart nationalistisk patriarkal politik på andra. Vi såg detta utspelas i #SayHerName protesterna, speciellt i Philadelphia, och i kritiken av hotep snubbar online (1, 2) En annan är klyftan mellan delar av rörelsen som är sympatiskt inställd till socialdemokrati (säg, BLM-grupperna som vill vara artiga mot Bernie Sanders) och delarna som rör sig i en mer revolutionär riktning. Några av oss känner den bubblande populariteten av afro-pessimism bland BLM-aktivisterna på universiteten är ett uttryck för detta sökande för en total kritik av samhället. 
Unity & Struggle försöker hålla koll på denna komplicerade och ojämna utvecklingen runtom landet och visa på eventuella sammanhängande linjer som tenderar mot en revolutionär riktning. Vi har arbetar med parollen “Disempower, Disarm and Disband” (Ungefär: Ta makten ifrån, avväpna och avveckla – AO:s anmärkning) som ett sätt att fånga in det revolutionära perspektivet som finns där ute just nu, men som inte ännu har bildat en distinkt pol. Givetvis så är att avväpna och avveckla polisen ett långsiktigt mål (medan vi kan se demilitarisering och avyttrande av vissa specifika enheter snabbare). Men att ta makten ifrån polisen sker redan på en massnivå, till exempel i videon från kvinnorna i New York City som förhindrar gripande av en ung flicka. Och den här framväxande militansen reflekteras i den “officiella” BLM-rörelsen också, till exempel i förhindrande av gripanden som skedde vid deras konferens i Cleveland. Vi kan hjälpa till att sprida och formalisera denna aktivitet.  
Generellt så ser vi revolutionärernas roll som att vi ska inse att den här polen formeras och hjälpa till att få den att hänga samman politiskt och organiseratoriskt runtomkring landet. Vår magkänsla är att konturerna av denna pol inkluderar någon slags antikapitalism, ett förkastande av borgerliga partier, ett försök att hantera ras och vit makt som ett system som är essentiellt för kapitalismen. 
Viewpoint: Ända sedan upproret i Ferguson har vi sett rasistisk högerterrorism bryta fram med bombningen av ett NAACP-kontor i Colorado och den tragiska och mordiska angreppet på en historisk svart kyrka i South Carolina. Skjutandet av två poliser i New York verkar ha uppmuntrat NYPD-medlemmar att öppet stå mot stadens borgmästare vilket skjutit hans egen agenda i sank. Och på andra ställen så har politiker och poliser börjat använda spöket från Ferguson och Baltimore för att rättfärdiga föregripande polisrepression och mobilisera stöd för utegångsförbud. Kan dessa rörelser och uppror provocera fram ett högeruppsving? Ser ni sådana exempel där ni organiserar? Vad kan vi göra för att slå tillbaka dessa försök? 

 

Unity & Struggle: Polariseringen är definitvt en del av dynamiken för tillfället, med återuppvaknande svarta och vänsterrörelser vilket skapar ett högersvar i sin tur. Det har en kontrapunktskaraktär: BLM-rörelsen når sin topp och börjar falla och sedan sker en konservativ reaktion. Ibland sker reaktionen på grund av individer som drar sig undan och börjar skjuta snutar på grund av en mängd anledningar, kanske relaterat till massfrustrationen hos rörelsen i att få djupa framgångar (snutskjutningar som dessa skedde efter BLM:s höjdpunkt i NYC, men också i LA och senast i Texas). 
Delar av reaktionen kommer från staten självt med politiker som uppmanar rörelsen att disciplinera sig själv under respektabelt ledarskap och polismyndigheter som drar fram nya övervakningsprogram. Men delar av det kommer också “underifrån” och är semi-autonomt från staten. Detta inkluderar gräsrotsupproret inom polisfacken, isolerade fascistiska angripare som Dylan Roof, organiserad fascistisk aktivitet som nazisterna i Olympia eller KKK i Charleston och bredare högerpopulistisk mobilisering som Oath Keepers som åkte till Ferguson. 

 

På det här området så etablerar vi fortfarande ett gemensamt ramverk för att diskutera frågorna framför oss och jämför slutsatser från praktik och studier. En linje i våra diskussioner relaterar till konceptet “enhetsfront” och en annan relaterar till den politiska dynamiken hos högerpopulism. 

 

“Enhetsfronts”-diskussionen handlar om hur vi ska krossa den radikala högern, utan att bli isolerade och utpekade av staten och samtidigt utan att bli absorberad av det liberala svaret på högern. Detta inkluderar strategiska och taktiska frågor som: vad är den bästa balansen mellan att krossa fascister militärt versus att ut-organisera deras bas? Hur ska vi undvika statlig repression mot revolutionär antifascism? När och hur ska vi skapa en bred front mot högerattacker, inkluderande liberaler? Hur ska vi röra oss från defensiva moment, när vi slår tillbaka högerangrepp, till offensiva moment, där vi rör oss fram som en stärkt, självständig revolutionär pol? Vi har inte kommit till en gemensam position på dessa frågor ännu. Men vi lär oss i praktiken genom successiva moment av högerreaktion och genom historiska studier av “enhetsfronter” i den kommunistiska och anarkistiska traditionen. 

 

En annan diskussion är hur vi ska förstår den populistiska högern, framförallt den breda Patriot-rörelsen. Ett perspektiv säger att Patriotrörelsen är farligare än mer ideologiskt motiverade fascister på grund av deras större politiska legitimitet och deras öppna användande av vapen på gatorna.  Utöver detta så väger vi också signifikansen hos de interna motsättningarna inom Patriotrörelsen och ifall vissa fragment hos denna skulle kunna röra sig mot vänstern – och ifall detta är fallet hur ska vi då konfrontera dem på gatorna. Slutligen så undrar vi om det finns en möjlighet för en allians mellan element hos Patriotrörelsen och konservativa svarta rörelser som New Black Panther Party eller Detriot 300, som en nutidsversion av de historiska diskussionerna mellan Garvey och Klanen. Vi är väldigt uppmärksamma på utvecklingar som den senaste splittringen hos Oath Keepers över förslaget att göra en svart “open carry” (alltså offentligt och öppet bärande av skjutvapen – AO) protest i Ferguson och lyssnar på vad resten av den revolutionära antifascistiska vänstern säger. Vi har ännu inte en gemensam position på dessa frågor heller. 

 

Viewpoint: Förra maj så publicerade vi en analys om upproret i Baltimore där vi fokuserade på dynamiken hos vit solidaritet. Essän konfronterade en spänning som finns i hela rörelsen hos den simultana nödvändigheten av strategiska allianser mellan olika kamper hos förtryckta och exploaterade folk, och möjligheten att inkludera andra grupper vilket kanske undanröjer det specifika i anti-svart rasism. Allteftersom rörelsen har utvecklats så har den visat sig ha en stark dragningskraft hos icke-svarta människor, den drar in deltagande och stöd från ett antal olika sektorer och kamper och erbjuder samtidigt modeller för andra. Hur upprätthåller vi dragningskraften mellan olika kamper med delade antagonismer utan att utplåna det som är specifikt för rörelsen? 
Unity & Struggle: De flesta i Unity & Struggle håller med om att det finns maktskillnader inom arbetarklassen, med vissa sektioner (män, vita, medborgare, etc) som har möjligheten att få fördelar till andra sektioners nackdelar, men till bekostnaden av klassolidaritet och att vara en utmaning för kapitalismen som helhet. Den autonoma rörelsen av svarta proletärer, även när den får den svarta borgerligheten och politiska eliten att göra sina egna drag, utmanar också dessa interna uppdelningar inom klassen och lägger därför grunden för en förnyad kamp både mot ras och kapital. 

 

Ickesvarta arbetarklassmänniskor har alltså ett skäl att stödja och delta i svarta kamper – inte bara från ett etiskt perspektiv men också för att uppnå sina egna klassintressen, vilket kräver att upphäva ras som vi känner det idag. Vi är i samklang med Sojourner Truth Organizations idéer från den gamla goda tiden: “Hellre än att säga ‘Black and white, unite and fight’, som om båda sidor var jämnbördiga deltagare i det givna sammanhanget, så säger vi att de specifika kamper som svarta proletärer för ligger i allas våra intressen, gör det möjligt för oss att vinna tillsammans och på det viset förhåller vi oss till dessa.”
Vår uppfattning om icke-svart deltagande i BLM-rörelsen kommer ur detta perspektiv. Om BLM-rörelsen inspirerar icke-svarta människor att delta så kan och borde de göra det samtidigt som de framhäver hur segern eller misslyckandet hos svart kamp också berör deras egen befrielse. De kan och bör diskutera eventuella saker de inte håller med varandra om om de tror att dessa idéer underminerar självaktiviteten hos det svarta proletariatet, och därför, hos klasskampen. De kan och bör sammankoppla den svarta rörelsen (retoriskt, analytiskt, praktiskt) till andra organiseringsområden medan de samtidigt konfronterar all utveckling som underminerar den svarta rörelsen. 

 

De flesta av oss tycker att “allierad” politik är för begränsad för att fånga detta: det förutsätter en liberal rättighets och inkluderingshorisont, det reifierar raskategorier och det ger legimitet till svarta borgerliga krafter. Från detta perspektiv så borde svarta grupper som uppmanar till ägande av svarta företag okritiskt stödjas av vita allierade. Icke-svarta militanter som stödjer svart ungdom i gatorna mot NGOer borde bli ställda till svars för att sätta de direkt berörda i fara. Vi borde alla “stanna i vårt körfält” baserat på identitetskategorier med en fixerad taktisk spelbok givet till var och en. 
Vi stödjer generellt autonom organisering baserat på delad erfarenhet som ett sätt att utveckla ny teori och praktik som den bredare rörelsen har underminerat. Samtidigt så måste vi framhålla användbarheten hos multiras-, multigenus-organisationer som ett sätt att syntetisera autonoma erfarenheter. Dessa är moment som rör sig fram och tillbaka, dynamiskt och historiskt. Det kommer finnas perioder av diskontinuitet och spänning mellan svarta och ickesvarta militanter, så länge som de riktiga skillnaderna mellan oss inte ännu är underminerade i praktik och kamp. Men det kommer också finnas tider av gemensam aktion, eller då initiativen och idéerna hos ickesvarta människor kommer vara användbara för den svarta rörelsen. 
Det finns inget “one size fits all” sätt som vita människor bör relatera till svarta kamper eller vice versa. Som Selma James sa så väl så finns det istället en kontinuerlig utvecklingsprocess som skapar möjligheterna för allt högre nivåer av enighet och kamp (unity and struggle – AO:s anmärkning). 
This entry was posted in Aktuellt, Analys. Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.