Sjuksköterskor i Sverige har under en tid börjat praktisera en ny, autonom kampform. Genom att hota med massuppsägningar, avdelning för avdelning, har de bekämpat hot om nedskärningar (i fallet Biva i Lund för några år sedan), krävt högre löner och bättre arbetsvillkor (som de flera olika fallen i Skåne för tillfället). Slutligen så har sjuksköterskestudenterna vägrat ta arbeten för lägre än 25.000:- i månaden.
De senaste veckan har ett antal olika sjuksköterskegrupper runtomkring i Skåne börjat med den här kampmetoden. Vi tycker det här är viktigt och intressant för att:
- Det är autonomt. De organiserar sig utanför fackförbund, alltså autonomt. Det måste dock sägas att Vårdförbundet, som annars helt saknar kampmetoder och kampvilja, stödjer protesterna rent praktiskt. Men det är arbetarna som leder kampen. Det här pågår utanför fredsplikten som annars helt präglar svensk arbetarrörelse.
- De är en mot-tendens i krisen i sjukvården som annars innebär konstanta försämringar. Arbetarna slutar vara lojala mot krisideologin som innebär att de måste acceptera försämringar för att “ekonomin” (läs: kapitalismen) inte fungerar.
- Det är feministisk klasskamp. Det är raka motsatsen gentemot ideologin om det feminiserade arbetet, alltså att sjuksköterskor har “ett kall” och därmed ska utstå vad som helst vilket har varit en bärande del av sjuksköterskeyrkets könade historia. Det utmanar också tendensen att kvinnodominerade yrken tjänar mindre än manligt dominerade.
- Det sprider sig. Vi är ganska säkra på att denna kampmetod sprider sig genom Internet och snack i fikarummet snarare än en hemlig organisation.
- Det funkar. Sjuksköterskorna befinner sig i en intressant situation eftersom vissa av dem är oumbärliga. De har också många olika arbetsplatser de kan gå till på grund av brist på sjuksköterskor. Detta gäller särskilt för specialistsjuksköterskor och ungdomar. De förra är mer sällsynta än icke-specialister och har därmed mer av en maktposition på arbetsmarknaden. De senare saknar ofta familj och andra band till lokalsamhället och kan flytta till Norge eller runtomkring i Sverige där deras krav uppfylls. Gång på gång så vinner också sjuksköterskorna framgångar genom denna kampmetod.
Vi tror att vi alltid måste göra konkreta undersökningar om varje arbetargrupp samtidigt som vi praktiskt kämpar tillsammans med dessa. Det finns många frågetecken kvar men vi hoppas punkterna ovan kan vara ett sätt att börja tänka på sjuksköterskornas kamp och fundera på hur vi kan sprida den till andra sektorer, intensifiera den, utveckla den och lära oss av den i praktik och teori.