Vad är reformismen? Del två

Politisk makt och folklighet

Reformisterna har en kvantitativ idé om framgång: ju fler vi samlar på demonstrationen, i Facebook-gruppen eller i uppropet desto bättre. De menar att detta måste ske genom att inta reformistiska och, i vissa fall, populistiska positioner eftersom de tror att människorendast attraheras av denna förmenta folklighet. Vår erfarenhet talar emot även detta: det är när vi har försökt göra så breda och urvattnade protester som möjligt som vi blivit få, när vi har gjort konfrontativa massaktioner där vi ska göra konkret politik har vi blivit många. Det finns vissa undantag, men detta är den generella slutsatsen. Klassen är mer avancerad än vänstern.

Vänstern måste förstå att det är viktigare med maktmedel än att inte stöta sig med alla. Högern är experter på detta, de har genomfört krig (som i Irak), nedskärningar (som den borgerliga regeringen) och hela systemskiften (de nordiska välfärdsstaterna) som varit enormt impopulära men högern har fortsatt sina reformer och förändrat det samhälle vi lever i. Ett par år senare är reformerna en del av verkligheten och även om protester finns kvar så mattas de på all kraft. På detta sätt vinner högern kampen om vår värld.

Vi är för att verka brett i klassen genom gräsrotsarbete. Det går dock inte att göra detta genom att nära reformistiska illusioner eller avväpna sig själv, det skapar bara cynism och utbrändhet hos det lilla fåtal som går att lura med reformistiska floskler.

Arbetarism

Vi har tidigare angripit arbetarismen men den spelar även en roll i denna text. Arbetaristerna tror alltid att arbetarklassen är de reaktionära bakåtsträvande rasister som populärkultur och media framhåller. Arbetaren, för dem, är alltid en reaktionär vit man. Om denne arbetare alltid är genuint god och har rätt så innebär det att han också ogillar revolutionär politik och på sin höjd gillar någon form av socialdemokrati, de är ju i deras ögon den naturliga representanten för arbetarklassen även om den råkar vara perverterad av nyliberalism (men även av feminism och antirasism!).

Den långa marschen genom institutionerna

På 1970-talet existerade en grupp som hette Förbundet Kommunist (FK) vilken på många sätt och vis var den mest intressanta grupperingen på den tiden. De var inspirerade av italiensk operaism och av arbetarklassens självaktivitet. De hade en autonom förståelse av klass och kamp och organiserade sig i fabriker och andra arbetsplatser underifrån och utanför fackförbund. Allteftersom de blev äldre så började deras organisation förändras; de började röra sig in i facken och deras verksamhet började handla om att pressa Vänsterpartiet Kommunisterna vänsterut.

Efter ett par år så blev det uppenbart att det skulle bli lättare att påverka Vänsterpartiet om de var en del av partiet snarare än att stå utanför det. De som idag vurmar för att flytta på olika cykelvägar eller rädda olika parker kommer också finna att det blir mycket lättare att göra detta inom Vänsterpartiet eller till och med Socialdemokraterna eller Feministiskt Initiativ. Vi har redan sett denna utveckling inom vissa delar av rörelsen i Lund. Trots att FK var mer ideologiskt renodlat revolutionära än många grupper idag som börjar visa denna materiella reformistiska tendens så drevs FK in i partipolitiken. Vi undrar hur andra grupper skulle kunna undvika detta?

Solidaritet och repression

Solidaritet är en nödvändighet för varje revolutionär rörelse: utan solidaritet kan stat och kapital vända oss mot varandra i arbetsplatser, fängelseceller och i samhället i stort. Repression är inte bara rena försök att förflytta hegemonin i samhället mot oss eller att få några aktivister dömda, det är också en politisk operation som splittrar människor. Repressionen får oss att beskylla de kamrater som utförde en viss aktion istället för poliserna som griper dem. Repression får oss att ta ställning mot vissa delar av den revolutionära rörelsen när borgerlig press angriper oss alla snarare än att hålla samman och visa solidaritet.

Solidaritet är inte bara ett fint ord. Solidaritet är också ett vapen mot repressionen, mot våra chefer, mot säkerhetspolisen, mot ledarsidor och extremistrapporter. Solidaritet innebär inte att vi måste hålla med varandra om allt eller blint stödja varje aktion, men det innebär att praktiskt visa varandra stöd i svåra tider och att på ett politiskt plan bekämpa repressionen. Tyvärr har vi sett att reformismen inneburit en förlust av denna förståelse och istället lett till splittring och missämja.

Demokrati och disciplin

En tendens som är mindre öppet ideologisk, men som vi har förstått genom diskussioner med kamrater i hela landet såväl som från våra egna erfarenheter, är bristen på demokrati och disciplin hos reformisterna. Jobbiga handlingar, antingen på grund av att de innebär hårt arbete eller personliga risker, undviks eller ursäktas med politiska undanflykter och med hänvisning till den flora av politiska avvikelser vi redogjort för ovan. Kampanjer som på sociala medier framställs som enorma består egentligen av två-tre flygbladsutdelningar som utförs under ett par år. Gemensamma beslut utförs aldrig, planerade möten uteblir och gemensamma aktioner kommer det bara ett fåtal till trots alla löften. Just denna aktivism på sociala medier som gör politik till ett skådespel har blivit ett signum för reformismen vilket är rakt emot alla deras uttalade principer om gräsrotsarbete och en politik bortom skådespelet.

Demokrati kräver disciplin. Om inte gemensamma beslut faktiskt utförs så är de inte värda någonting. Detta innebär inte att alla behöver vara en kaderorganisation, snarare tror vi på en mångfald av organisationsformer och aktivitetsnivåer för att passa olika människor, men samma princip gäller ändå.

Demokrati och disciplin är feministiskt. Allt oftare hör vi historier om grupper av män som bildar dessa interna styrelser, ibland medvetet, som tar beslut innan möten och bestämmer vad som ska göras eller inte göras. Vår rörelse är emot strukturlöshetens tyranni och informella hierarkier. Det enda sättet att bekämpa dessa är genom just demokrati och disciplin samt en feministiskt medvetenhet och praxis.

Reformisterna fostrar människor till att sakna disciplin vilket är motsatsen till vad vi behöver göra. Tidigare så har den autonoma rörelsen fostrat militanter som gått vidare till kamp i olika sektorer. Idag så ser vi snarare hur bra människor kommer in och passiviseras snarare än utvecklas. De lär sig ingenting annat än reformisternas missförstånd och brist på seriositet.

En politisk organisation kan inte ”i hemlighet” vara en revolutionär och militant organisation och genom att dölja detta attrahera breda massor. Detta utarmar bara medlemsbasen, skapar opportunism, avsaknad av effektiva praktiker och sedan mer reformism – och snart kommer organisationen urarta än mer.

Vägen framåt

Vi har levt i ett antal år med en allt starkare reformistisk tendens. Idag är rörelsen svagare än på ett decennium på grund av detta. Vi måste istället verka för ett klasslöst samhälle och vi behöver vissa byggstenar för att göra det. Vi måste bygga rörelser underifrån och länka samman dessa, vi måste se till att dessa utvecklas bortom den omedelbara kampen och vi måste finna konkreta maktmedel i varje given situation. Vi måste socialisera egendom, angripa statliga och kapitalistiska kontrollmekanismer för att successivt skapa motmakt.

Denna rörelse måste vi ha förberett inför kapitalistiska kriser och revolter. Detta innebär bland annat att ha en tydlig konfliktlinje mellan oss och stat och kapital för att vi ska kunna bli ett alternativ och för att människor inte ska förblindas av populister och reformister. Det innebär också att skapa militanter som kan utveckla revolten och som skolas genom både teori och praktik. Det innebär att bedriva en politik för att förändra framtiden utan att vara rädd för nuet.