Den här texten handlar om vad nationalismen är och varför det är omöjligt för en revolutionär vänster att vara nationalistisk. Märk väl att texten inte, på ett bredare plan, berör diskussionen om nationalism i ockuperade eller koloniserade länder utan bara i det som ibland kallas för centrumländerna (alltså de rika länderna). I slutet kommer ni hitta en kort ordlista med knepiga ord. Vad är nationalismen?
Nationalism är en ideologi som menar att (vissa) människor i ett givet land har någonting gemensamt på grund av deras språk, kultur, medborgarskap eller dylikt. Nationalismen är alltså klassamarbetets ideologi: bara för att två personer råka vara födda på samma geografiska yta eller talar samma språk anses de ha någonting grundläggande gemensamt. Det är falskt. Konflikten i samhället står mellan de som måste sälja sitt arbete för att överleva och de som köper arbete – mellan arbetarklassen och borgarklassen. Detta ändras inte vare sig du bor i Sverige, Ryssland, Kina, Kuba eller USA. Att bli exploaterad av en svensk kapitalist eller utländsk är samma sak, att exploatera en svensk arbetare eller en utländsk är också det samma sak. Den enda skillnaden ligger i att det, i de flesta fall, är relativt lättare att exploatera utländsk arbetskraft. Nationalism kan dels vara fascistisk vilket är det vi oftast tänker på iom. nazisternas och Sverigedemokraternas fascistiska nationalism. Men nationalism är bredare än bara så, det är även Socialdemokraterna och Moderaternas flyktingpolitik, det är Miljöpartiets och välvilliga antirasisters vädjan till en sann, tolerant svenskhet, det är ledarsidornas fördömande av strejker som osvenska och mycket mer.
Nationalismen menar att det egna landet är viktigare än andra och att dess intressen är det som politiken bör koncentrera sig på. Nationalstater är helt uppbyggda på denna princip, därför är det möjligt att också schackra med människoliv och vikta intressena för flyktingarna som i detta nu dör i medelhavet gentemot svenska skattepengar. Detta är inte bara någonting förbehållit SD utan finns inbyggt i hela systemet, i hur politiska intressen formas genom nationen. Det är därför vi är motståndare till parlamentarismen och nationalstaten som form, den innehåller alltid klassförräderi mot arbetare i andra länder eller av annan etnicitet än den egna. Se bara på Socialdemokraterna i sina olika länder som i över hundra år har försökt beskydda sin egen, inhemska arbetarklass på bekostnad av migranter. I vårt land har detta inneburit lägre löner för framförallt finska arbetare under 1900-talet och under perioden för arbetskraftinvandring, ca 1960-1970, utvidgades systemet till att innefatta migrantarbetare från Sydeuropa. Idag innebär det införandet av en asylpolitik som för två år sedan skulle kallats för sverigedemokratisk. Till de som säger att ”internationalism” måste innehålla ”nationalism” kan vi bara skratta bittert. Vad har vi gemensamt med överklassen? Som Karl Liebknecht, den tyske revolutionären som gjorde uppror mot sitt eget socialdemokratiska parti när de röstade för att medverka i första världskriget, sa: huvudfienden står i det egna landet.
“Progressiv” nationalism: en självmotsägelse.
De antirasister som försöker framhålla ett annat, bättre Sverige – men alltjämt ett Sverige – spelar på nationalismens arena. Försöken att skapa en progressiv nationalism kommer alltid med ett uppsjö av kulturella meningslösheter: det är lika gott med falafel som köttbullar, nationalsången görs om till hiphop och det riktigt, sanna svenska det är minsann toleransen snarare än rasismen. Nåväl, nationalismen må alltid grunda sig på något förljuget, en förvridning av historien men försöken att skapa en egen, progressiv nationalism är också det ett omöjligt sökande efter en essens som inte existerar. Just essentialismen är grunden för nationalismen i dess moderna form (kanske kan det sägas varit annorlunda under den revolutionära borgerlighetens period, i de franska, amerikanska och haitiska revolutionerna 1776-1802 t.ex.). Det är detta som falafelnationalismen också gör, den börjar söka efter det ”sanna” svenska – men det finns inget sådant. Vi är inte samma människor som levde här för tusen år sedan. Alltså, det kvittar om vikingarna var multikulturella 
handelsmän som tyckte islam var helt okej och inte, som nazister brukar mena, någon slags hypermaskulina rasligt rena våldsverkare.
Nationalstaten skapades först på 1800-talet och med den också nationalismen som modern ideologi. Vi var inte svenskar på samma sätt som människorna som blev slaktade under stormaktstiden. Nationalstaten är formen för den borgerliga staten och den har, med hjälp av våld, historieskrivning och skolsystem – alltså med ideologi – skapat den moderna svenskheten. En sådan svenskhet måste, oavsett vad, vara uteslutande, det måste alltid existera en Andre.
För de liberala antirasisterna finns det alltid en god invandrare och en ond där den gode följer det kapitalistiska systemets spelregler: jobbar hårt och bryter inte mot lagen. Hen skapar inget “trubbel” som får de liberala antirasisternas nationella projekt att se dåligt ut. Detta är bara en annan version av “ut med packet”-snacket där istället invandrare ska leverera lydig arbetskraft till företagen. Här finner vi också Fredrik Reinfeldts, sossarnas och Svenskt Näringslivs antirasism: invandrarna är ju bra för Sverige! Denna paroll innebär alltid bara att svenska kapitalister behöver utländsk arbetskraft, dels för att öka antalet potentiella arbetare och använda dem som en murbräcka mot lönenivåerna i Sverige och dels för att kapitalet riskerar att i framtiden hamna i kris på grund av arbetsbrist. Självklart är också just ett av skälen till nationalismens framväxt konkurrensen mellan arbetare på den svenska arbetsmarknaden, vare sig detta är mellan människor som bor och jobbar i Sverige 
eller utanför. I kampen mot denna uppdelning finns det två vägar att gå, antingen att försöka stänga ute vissa arbetargrupper på grund av deras kön, etnicitet, medborgarskap eller utbildning eller att försöka organisera arbetare över gränser i praktisk solidaritet med varandra.
Progressiv nationalism innebär också att alltid se invandrare som en enda grupp med gemensamma intressen, ett synsätt som är djupt ingrott i vänstern. Men gruppen invandrare (i sig en instabil kategori) innehåller danska chefer, Kuwaitiska ingenjörer, kvinnliga chilenska politiska flyktingar som jobbar med teater, romska rumänska tiggare, amerikanska akademiker, 16-åriga småkriminella killar, 16-åriga hårt studerande killar, 16-åriga killar som är homosexuella… Helt enkelt, en grupp som innehåller kön, klass, etnicitet och en specifik politisk och teknisk sammansättning av olika materiella fraktioner av klass. Att romantisera gruppen invandrare är därför politiskt reaktionärt och teoretiskt efterblivet – för att inte säga rent rasistiskt. Detta är det feminister från olika rasifierade grupper alltid framhåller, kvinnors, arbetares och andra gruppers intressen inom en viss rasifierad grupp döljs om vi inte är medvetna om att gruppen invandrare och rasifierade är heterogen.
Arbetaristnationalismen
“Om vi ska kunna rädda det sista som finns kvar emot de enorma utmaningar vi står inför så krävs det en politik som utgår från svenskars vardag och verklighet – inte en politik som utformats av riksdagsskolkare och rika partiledare. Där går skiljelinjen mellan oss sanna patrioter och de politiker som vill profitera på det elände vi befinner oss i. Det är fegt att blunda för konflikten mellan svenska folket och den korrupta makteliten, man måste ta den på allvar.”
Så säger Örebropartiets ledare Markus Allard i Nyheter Idag. Bortom vansinnet i att låta sig intervjuas av en rasistisk mediasite är också strategin och analysen, om vi ska uttrycka oss milt, mindre lyckad. Högern har rätt i en sak, vi är landsförrädare, vår lojalitet som socialister är hos arbetarklassen och aldrig hos nationen. Vi är en rörelse för hela arbetarklassen: utländska och inhemska, de med medborgarskap och de utan, kvinnor och män, vita män på landsbygden lika mycket som rasifierade kvinnor i staden.
Men låt oss vara tydliga, vi inser att citatet är en del av en taktik, men det är en taktik som är opportunistisk. I slutändan kan aldrig en sådan linje leda till något gott. Vår roll som socialister är att länka samman kamper och konflikter mellan olika skikt i klassen och nationalism omöjliggör det. Arbetarismen har alltid varit blind för att vi måste vara hela klassens rörelse. Även om inte alla av oss skulle kalla sig för just kommunister så uttrycker Marx denna poäng på ett bra sätt:
”Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna blott därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressen och gör dem gällande, och å andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, städse företräder hela rörelsens intressen.”
I arbetarismen finns det ett flertal problematiska delar. Det första är att den förutsätter att den sanna arbetarklassen, den enda relevanta, är vita fabriksarbetarmän på landsbygden. Idag är ca 10% av Sveriges befolkning industriarbetare, alltså fortfarande en betydande del av klassen. Den största enskilda yrkesgruppen är dock undersköterskor, ett yrke som i absoluta termer domineras av kvinnor och har en hög andel rasifierade människor. Vår poäng här är inte att vi ska välja den ena eller andra kategorin utan att vi måste arbeta politiskt – utan att försöka representera klassen – med båda grupperna och med än fler grupper av arbetare. Vidare måste vi göra konkreta analyser av konkreta situationer. Arbetarismen bygger på en idealistisk syn på verkligheten som i princip går ut på att de reformistiska partierna (framförallt S) inte talar till och inte bedriver arbetarpolitik längre (som om de någonsin gjort det). Men varför har inte arbetarklassen då sökt sig till någon av de många små vänstergrupperna som försökt föra en radikalare socialdemokratisk politik? Delar av klassen försöker skydda sina privilegier gentemot andra delar, vilket såklart är naturligt, men denna kamp är en reaktionär kamp som vi aldrig bör stödja. Snarare bör vi göra som Byggnadsfacket gjorde där de faktiskt började företräda – på sitt eget sossiga, fackföreningssätt såklart – hela klassens intresse när de i strejkrörelsen krävde inkluderandet av nyanlända, slut på machokulturen på byggen och mer kvinnor i byggnadsbranschen. Detta är såklart inget radikalt, inte ens något socialistiskt nödvändigtvis (utan stöds av byggföretagarna iaf i ord) men visar att vita arbetarmän inte är så hopplöst reaktionära som arbetarismen alltid förutsätter att de är.
Det finns också en materiell grund till varför nationalism är omöjligt. Oavsett hur mycket Sverigedemokrater tror att de kan forma något nationellt självbestämmande så är det helt omöjligt idag. Den moderna kapitalismen har globaliserats, arbetare, varor och kapital rör sig över gränser allt snabbare. Även om nationalstater och överstatliga organisationer som EU är de konkreta platser som organiserar kapitalet (och vilket är varför vi är motståndare till dessa) så är det omöjligt med nationellt självbestämmande idag. Kapitalet kan fly från och destabilisera alla delar som hotar det, se bara på Grekland eller Venezuela. Ett sådant kapital kräver också en internationalistisk motpart som förmår att kämpa över och mot gränser.
/Autonom Organisering, 6:e juni 2016.
Ordlista:
Arbetarism: En politisk strömning inom vänstern som enklast kan sammanfattas som stereotyp arbetarromantik.
Burgeoisie: Borgarklassen, de som köper andra människors arbete och gör profit på detta.
Essentialism: Den filosofiska inställningen att människor på grund av viss grupptillhörighet som kön eller etnicitet bär på vissa attribut, t.ex. lathet eller huslighet. Detta är grundbulten i sexism och rasism.
Ideologi: I vanligt tal en politisk strömning som socialism eller liberalism. I marxistiskt influerat tänkanmde så är ideologi de socialt skapade åsikter som döljer världens sanna relationer, såsom exempelvis sexism eller “the American dream.”
Materiell grund: Sociala relationer som grundar sig på förhållanden kring arbete och livets grundläggande funktioner vilket styr människors tankar och idéer, i motsats till idealistiska uppfattningar där essentialism (se ovan) bestämmer människan.
Opportunism: Att offra sin grundläggande politiska hållning efter dagssituationen och vad som är populärt snarare än vad som är korrekt.
Proletariat: Arbetarklassen, de som säljer sitt arbete för att överleva.
Rasifierad: processen av, och namnet på de som blir detta, att “bli invandrare” genom kulturella, fysiska eller andra attribut. En del av en social process ihopkopplad med maktrelationer av olika slag.
Reaktionär: Politiska och sociala hållningar som försöker gå tillbaka till en svunnen, mer konservativ, tid.
Den här texten handlar om vad nationalismen är och varför det är omöjligt för en revolutionär vänster att vara nationalistisk. Märk väl att texten inte, på ett bredare plan, berör diskussionen om nationalism i ockuperade eller koloniserade länder utan bara i det som ibland kallas för centrumländerna (alltså de rika länderna). I slutet kommer ni hitta en kort ordlista med knepiga ord. 
handelsmän som tyckte islam var helt okej och inte, som nazister brukar mena, någon slags hypermaskulina rasligt rena våldsverkare. 
eller utanför. I kampen mot denna uppdelning finns det två vägar att gå, antingen att försöka stänga ute vissa arbetargrupper på grund av deras kön, etnicitet, medborgarskap eller utbildning eller att försöka organisera arbetare över gränser i praktisk solidaritet med varandra.