Inledning
Världen förändras snabbt. Robotarna kommer. Det är inte bara de kvarvarande fabriksarbetena som kanske försvinner utan även läkares, kassörskors och lärares arbete ligger i riskzonen. Samtidigt som sharingekonomier uppstår så privatiserar Spotify och Netflix gratiskulturen som fildelning skapade. Medan medicinsk utveckling går framåt till den grad att diskussionen om möjlig odödlighet för människor inte är helt otrolig så dör miljoner av sjukdomar som lätt kan botas. Katastrofer sprider ut sig samtidigt som samhällsutvecklingen accelerar. Som Accelerationistmanifestet säger: ”In contrast to these ever-accelerating catastrophes, today’s politics is beset by an inability to generate the new ideas and modes of organisation necessary to transform our societies to confront and resolve the coming annihilations. While crisis gathers force and speed, politics withers and retreats. In this paralysis of the political imaginary, the future has been cancelled.” Det är alltså upp till oss att skapa – eller rädda – denna framtid.
Det här är början på en slags militant undersökning som vi tänker driva som en självorganiserad studiegrupp dels online och dels offline. Vi vill gemensamt läsa böcker, artiklar, sci-fi skönlitteratur, se YouTube-filmer, läsa statistik från SCB eller vad det än nu må vara vi bestämmer oss för att göra. Vi vill hitta fler frågeställningar och kassera de gamla. Vi vill skapa kopplingar mellan programmerare, migranter, kommunister, akademiker, transhumanister, de bortrationaliserade, cyborger, fabriksarbetare, mammor, fackföreningsaktivister och alla andra som inte bara vill utan måste skapa en ny värld innan den här har gått helt åt helvete.
I denna text lägger vi fram våra egna frågeställningar som en grund till diskussionen. Kommentera vår text, ge av er expertkunskap, studera själva, bjud in oss, gå med i studiegruppen och inte minst – kämpa! Allt ni har att förlora är era elektroniska bojor!
Postfordism och visioner
Den epok vi lever i är postfordistisk och har avlöst den tidigare fordistiska eran. Fordismen var ett samhälle byggt på bilfabrikens löpande band vilket blev en modell för sjukhus, skolor och hela industrin. Fordismen byggdes kring (relativt) höga löner och inkorporerandet av den inhemska, nationella arbetarklassen in i kapitalismen, utbyggnaden av välfärdsstaten, stadfästandet av kärnfamiljen och av rasistisk exkludering av minoriteter av arbetare (finnar i Sverige, svarta i USA). Fordismen gav upphov till arbetarrörelsens vision om socialism som matchade detta produktionssätt: framstegstänkande, demokratiskt förvaltande av produktionsmedel och ett slut på slöseri. Idag, i postfordismen så har dessa visioner försvunnit genom dels den nyliberala ideologin men framförallt också för att dessa fabriker och produktionssätt har försvunnit. Därför måste vi ställa samma retoriska fråga som Motarbetaren gör i Sisyfos klasskamp: “Vilken proletär tror att socialism och kommunism kan handla om att härska över McDonalds eller Burger King? Vem tror på en demokratisk förvaltning av ett call center?” (Motarbetaren, Lönlösa Liv)
Vi behöver alltså en ny vision. Vår fråga är, kan vi skapa en sådan vision genom exempelvis automatisering och big data? Är kommunismen möjlig som en digitaliserad plan- eller sharingekonomi eller är det något helt annorlunda? Kan vi använda Uber, AirBnB, Amazons algoritmer, WalMarts digitaliserade logistik, mm. som modeller för nya möjligheter för ett globalt klasslöst samhälle? Vad måste vi hacka? Hur ska specifika teknologier slitas ur sina kapitalistiska rötter? Går det ens? Hur skapar vi digitala system som tjänar massornas syften och inte profit?
Genusordningar, automatisering och acceleration.
Instra-filtret, de blå eller rosa barnkläderna, grillen, p-pillret, kondomen, den könskorrigerande kirurgin eller läppstiftet är alla exempel på hur genusordningen relaterar till teknologi. Utan teknologierna är det svårt att förstå hur genus ens skulle se ut idag. Men vilka teknologier är subversiva eller emancipatoriska och vilka håller fast oss i genusordningen?
Fordismen byggde på en viss typ av arbetarklassmaskulinitet, i Sverige framförallt som den ”skötsamme arbetaren.” Den manlige arbetaren skötte fabriksarbetet, hans (sic) fru skötte hemarbetet (historien är naturligtvis mer komplicerad än så, men i generella drag stämmer denna könade uppdelning). I postfordismen har denna uppdelning suddats ut, till stor del av framgångsrik feministisk kamp, men samtidigt så innebär försvinnandet av traditionellt maskulina arbeten en möjlig ”rädsla för att falla”, alltså utvecklingen av reaktionära tendenser för att försöka upprätthålla sina privilegier och en viss maktställning. Samtidigt så är det inte bara det klassiska fabriksarbetet som riskerar att automatiseras bort. Snabbkassor och robotar som ska ta hand om äldre människor är två exempel på hur även det feminiserade arbetet kan försvinna. Kommer detta ge upphov till andra utvecklingar än en eventuell maskuliniserad reaktionär “rädsla för att falla”?
Globala perspektiv
Automatisering är en global trend, i Kina så kommer robotar ta över tiotusentals arbeten inom de närmsta åren. Det innebär potentiellt stora förändringar i hela världens kapitalistiska struktur där länderna i det globala syd upprätthåller en form av fordistisk produktion (med tillhörande politiska rörelser och utvecklingar) och skeppat sina varor till det globala norr. Samtidigt så sjunker tillväxten i det globala norr, förmodligen på grund av just mängden dött arbete som övertagit produktionen. Detta är det som försvagat reformismens statssocialistiska ambitioner: eftersom tillväxten minskar så minskar reformutrymmet.
Migrationen i världen handlar också om teknologier, från självorganiserade SMS-kedjor som ger tips om möjliga ruttar bland migranter till Frontex båtar och vapen, till förstörelsen av lokala arbeten eller de krigsmaskiner som driver iväg människor. Kurder skickar bilder och filmer från hela världen till Afrin och Rojava och tillbaka, det är möjligt att skapa direkta kopplingar mellan människor och över gränser som aldrig tidigare. Världen vävs samman samtidigt som nya stängsel och murar byggs. Var är hålen i stängseln? Hur kan vi utveckla en ny internationalism i teori och praktik från lilla Lund till världen i sin helhet? På vilka sätt påverkar de teknologier vi använder oss av?
Miljöförstörelsen är en process sammanbunden med migration där vår värld förgörs i olika takt vilket orsakar migration genom t.ex. torka. Miljön har samtidigt gjorts till en teknisk fråga snarare än en social, en fråga om om antal burkar som måste pantas av individen. Människan är inte särskild från naturen (eller från teknologin) det finns ingen ”naturlighet” att bevara men det finns en värld som exploateras av kapitalismen. Med det gamla slagordet ”Tänk globalt – agera lokalt” i åtanke måste vi rent konkret identifiera var vi kan agera och varför samtidigt som vi dels skaffar oss en naturvetenskaplig analys och dels skapar en social förståelse för miljökamp och ekologi.
Kamp och revolution
Kamp, som alla mänskliga relationer, innehåller alltid materiella och därmed teknologiska relationer. Vi måste lära oss av de senaste årens uppror. Tunisien, Grekland, Syrien och Egypten är olika situationer där stat och kapital agerat olika: från EU:s åtstramningspolitik som mötte ett SYRIZA som totalt saknade politiska verktyg i denna postfordistiska tid, till militariseringen av det syriska upproret vilket ledde till strikta hierarkier, maskulinisering och islamiseringen av motståndet (tendenser som alla är sammanbundna). I Egypten vann demonstranterna politiskt mot militären samtidigt som de satte eld på nära hundra polisstationer de första dygnet av upproret och berövade snuten sina baser. Därefter blev de besegrade vid olika etapper av valurnorna, de konservativa islamisterna och militären. I Tunisien var ”demokratin” kontrarevolutionen och idag bönar och ber de tunisiska politikerna om lugn och ro efter nedskärningspolitiken IMF påtvingat landet – om bara turisterna kan få komma tillbaka så kan nationen (läs: den nationella kapitalismen) återuppstå som fågel fenix! Kontrarevolutionen har alltså många skepnader, alla invävda binärt, materiellt, teknologiskt och socialt med varandra.
I dagens kapitalism är logistiken central. Utan världsomspännande nät av hamnar, skepp, elektricitet, lastbilar, datorsystem, asfaltsvägar eller flygplan skulle kapitalismen kollapsa. ”Globalisering” är inte annat än detta sammanvävt med en politisk nyliberal push för avreglering för att maximera vinster. Vatten körs från Österrike till Sverige för att säljas i matvarubutiker, olja hämtas i Mellanöstern till bensinmacken i Lomma, plastskräp produceras i enorma mängder i Kina för att skeppas hem till oss för en billig peng, Volvofabrikerna är utspridda över Europa där varje fabrik och underleverantör sätter på några småsaker var. Detta är kapitalismens svaga punkt: blockera en av noderna och allt faller som ett korthus. Men var är dessa noder och vad hanteras där? Vad kommer ske om dessa blockeras i en timme, eller i tolv, eller i tio dagar? Är logistikblockader bara, som en dansk kamrat föreslog, möjlig som en slags aktivistversion av en tillfällig strejk där du kan slå mot ett visst företag eller region men systemet i sin helhet skadas inte?
Hur ska vi utkämpa en revolution idag när drönare och stridsflygplan är dominerande krafter i krig? Vi tror att vi måste utforska upproret som en global, social, politisk kamp och inte bara se den som militär på grund av just detta och på grund av den hierarkisering som krig driver fram vilket snabbt undantar upproret sin sociala karaktär och för den in tillbaka till statsbildningar. Hur ska vi kunna utkämpa en revolution om maten tar slut i Sverige efter en vecka (på grund av att svensk kapitalism är beroende av import även av mat)? Kan vi koordinera en revolutionär resning genom Twitter utan formell organisering? Vad gör vi när elen stängs av, eller när kärnkraftverksarbetarna inte längre är kvar på jobbet, eller när stridsvagnar rullar in i städerna? Vilka paralleller kan vi dra till revolutionära krig och kontrarevolution ifrån 1917 eller 1936 och idag? Det är frågor som berör organisering, vilka kunskaper vi måste lära oss och vilka sociala grupper vi måste agera tillsammans med innan upproret blossar upp.
Utvecklingen i Rojava och angränsade territorier är kanske den viktigaste platsen att studera, som en kamrat som besökte det sa till oss: “Kurderna sa att de gärna hade ringt den internationella vänstern istället för USA för att hjälpa dem [när Daesh/IS anföll dem] men vänstern hade nog inget flygvapen.”
Dessa är bara några av alla de frågor vi har. Vi hoppas ni vill delta i vårt kollektiva försök att förstå vår digitala, teknologiska värld och förändra den tillsammans med oss.
Autonom Organisering, våren 2018.
One Comment
“Technology is an instrument and a weapon because it benefits those who know best how to use it and how to be used by it. The bourgeoisie have used machines and the ‘scientific’ organisation of work against the proletariat. No revolt against domination can really represent the general interest unless it turns itself into a rebellion against technology, a Luddite revolt”.
Miguel Amoros, Where Are We Now?
Vi lever i en utpressingssituasjon, hvor det som truer vår eksistens er forutsetningen for at vi kan eksistere. Vi er frarøvet enhver tilhørlighet til vårt eget livsmiljø; vi har mistet kunnskap, ferdigheter og kultur.
Så er det en vei ut slik det nå står seg? Jeg vet ikke, men det virker som det er liten grunn til optimisme.
“Our critique of science, technology and the industrial system is a critique of progress. And in the same way it is a critique of the ideologies of science and progress, not least the workerist ideology, in both reformist and revolutionary guise, which is based on taking over, in the name of the proletariat, the bourgeois industrial system and its technology”.
Miguel Amorós, Elementary Foundations of the Anti-Industrial Critique
Jeg tror ikke det er feil å påstå at logistikk er pulsen til den moderne kapitalismen. Men, igjen, hva skulle skje om kapitalismen kollapset nå? Og som dere er inne på : Det hadde blitt noe tilsvarende en apokalypse. Smeltende atomreaktorer, kjemikalieavfall som ikke blir håndtert, en massakre av husdyr. Det er ville blitt som et stort råtnende lik over jordens overflate. Tvangen som insentiv, den stille volden, jeg tror folk forstår godt dette premisset. Det er en av de vante innvendingene, kapitalismen som det eneste reelle alternativ.
“The wounds that mass society inflicts on the individual are real indicators of the dominant lie. The individual’s lack of integration into his or her environment is literally traumatic: the loss of common references, anonymity and fear lead to the collapse of socialisation, a lack of solidarity, a neurotic desire for safety, extremely dysfunctional behaviour and to everything which paves the pathological way for bulimia, anorexia, addiction, compulsive consumption, hypochondria, stress, depression and other modern syndromes”.
Miguel Amorós, The Totalitarian Town
Jeg har enda tilgode å lese radikal teori som tar for seg restruktureringen av landskap over de siste 200 år, kanskje med unntak av James C. Scott’s Seeing Like a State. Fra et landskap som forsørget oss, som gav mulighet for flukt og kamp, til ensarting og monkultur. Fra elver og bekker med fisk, til vann som ikke engang kan drikkes. Fra et landskap – og en kunnskap og tilhørlighet til – som gav oss medisiner, mat, klær og brensel.
Det er lett å henfalle til store spørsmål, til avansert analyse. Men det helt enkle, det helt nære, hverdagen, er sjelden besvart i en radikal diskurs. Mer enn noe er det en motsetningens politikk, heller enn en bekreftende. Den ser seg blind på det som undertrykker, men har glemt det som muliggjør denne undertrykkingen.
Jeg ser frem til å høre hvor deres problematisering leder.
Med vennlig hilsen
Ola