Vi har skrivit en text om Coronakrisen som vi börjat dela ut på sjukhusområdet i Lund. Vi har i våra strategiska diskussioner kring Coronaviruset funderat på möjliga sätt att intervenera och kommit fram till att sjukvården kanske är en möjlig arena för oss. Vi har för flera år sedan varit aktiva i sjukvårdskampen, läs gärna våra betraktelser om konflikterna 2013-2015 här.
Här är vår text:
Sverige har drabbats hårt av det nya Coronaviruset. Med mer än 47000 bekräftade fall av Covid-19 och mer än 5000 dödsfall är Sverige nu ett av de länder i Europa med högst dödligheten i relation till antal invånare. Men det är inte av slump eller otur vi har drabbats så hårt, utan på grund av ett systematiskt misslyckande att skydda befolkningen från den här pandemin. Detta beror på nedskärningar i vården, en nyliberal sjukvårdspolitik och prioriteringar av vinst framför människoliv. Detta vill vi nu gärna förklara i detalj.
1) Vårdpersonal tvingas nu på många sjukhus i hela landet att jobba med en otillräcklig skyddutrystning som inte möter WHO:s krav, som till exempel plastförkläden med korta ärmar. Detta gäller även när man tar hand om patienter med bekräftad Covid-19-infektion. Det är ingen slump att folkhälsomyndigheten ändrade sina rekommendationer när de såg att Sverige inte hade tillräckligt av den utrustning som ger ett säkert skydd mot viruset. Lagerhållningen kostar nämligen pengar och dessutom gjorde staten sig beroende av privata leverantörer som skulle minimera kostnader med “Just-in-time”-leveranser.Region Skåne till exempel tog bort kravet på att ha ett beredskapslager i december 2019.
2) Den svenska Coronastrategien med förhållandevis lindriga restriktioner förutsatte från början att särskilt sårbara grupper som t.ex människor på ädreboenden måste skyddas, men det vidtogs inga effektiva åtgärder för att säkerställa det. Personalen på äldreboenden jobbar fortfarande delvis utan munskydd eller annan särskild utrustning och framförallt i början gjordes ingen smittspårning om för att ta reda på om boende eller personal var infekterad med Corona.
Otrygga anställningsformer som visstidsanställningar har blivit allt vanligare de senaste decennierna, särskilt hos undersköterskor. Med en sådan anställning får man inte någon ersättning vid sjukdom. Detta tvingade vårdarbetare med osäker anställning att dölja symptom från luftvägsinfektioner för att kunna jobba vidare trots sjukdom för att inte bli av med pengarna som man behöver för att försörja sig.
3) Corona-pandemin drabbade en sjukvård som redan var märkt av nedskärningar innan viruset slog till. Antalet vårdplatser per invånare i Sverige har närmare halverats sedan 90-talet medan antalet privata vårdgivare som suger upp resurser och personal från den offentliga sjukvården successivt ökat. Sverige tillhör nu de länder i Europa med lägst antal intensivvårdplatser per invånare. I tätorten Stockholm som drabbades värst av Coronakrisen blev sjukvården snabbt överbelastad.
4) Men även när flera vårdplatser var tillgängliga valde man, särskilt i Stockholmsregionen, en människovidrig strategi. Coronapatienter som bor på äldreboenden skickades inte ens till sjukhuset och fick till största del aldrig träffa någon läkare. Det självklart rimligt att diskutera behandlingsstrategier men vad som har hänt under Coronakrisen har länge sedan lämnat ramen av den diskussion om vem som gagnas av livsuppehållande åtgärder och intensivvård. Man har gått över till att förvägra sjukvård till människor som anses för gamla och oproduktiva, för att spara resurser.
5) För att unvika skador på ekonomin vidtogs åtgärder för att skydda arbetare på jobbet väldigt långsamt och tvekande: Barer och restauranger stängdes inte ner, även om det fanns trängsel i lokalerna med hög risk för smittspridning. Folk som jobbar i fabriker och som inte är i en så priviligerad position att de kan arbeta hemifrån (“Home Office”) fick fortfarande gå till jobbet och i de allra flesta fabriker vidtogs inte ens enkla åtgärder som att lämna ut munskydd eller visir till anställda för att förhindra smittspridning.
Ännu värre drabbar Covid-19 migranter, som i snittet lever under en sämre socioekonomisk situation än andra mer privilegerade grupper i samhället. De är klart överrepresenterade i dödsstatistiken. Fattiga bor oftast i tätbefolkade områden, där social distansiering inte är möjligt, och är dessutom beroende av lokaltrafik för att ta sig till jobbet.
I slutändan handlar det här om att människoliv ställs mot den kapitalistiska ekonomin. Vem av oss vill dö för att affärer ska vara öppna? Vem vill ha en hundralapp mer tillbaka på skatten om mormor dör som en konsekvens av det? Coronakrisen har visat på det absurda i vårt samhälle där kapitalismens funktion trumfar liv och hälsa. Vi vägrar fortsätta leva i en värld där stat och kapital räknar sin profit samtidigt som vi räknar döda kroppar runt omkring oss!