Nästa attack på arbetarklassen är i rullning, attacken mot arbetsrätten. Vi har tidigare sett hur strejkrätten inskränkts. Allt detta är ytligt sett en del av januariavtalet mellan socialdemokraterna och liberalerna och centerpartiet men framförallt ett solklart tecken på den klasskamp där det kapitalistiska systemet ständigt angriper den lönearbetande klassen, vår klass. Deras mål är enkelt. Göra det lättare att kontrollera och göra sig av med folk. Det är det som alla reformer i LAS syftar till. Att göra oss allt osäkrare och rädda, tysta och lojala.
Vilka vill detta? Arbetsköparorganisationerna och hela det politiska spektrat, med undantag kanske för Vänsterpartiet som på vanligt manér står och velar.
Hur gör de det? Socialdemokraternas gamla kopplingar till facken gör att de kan pressa fackföreningsrörelsen på ett sätt som högern aldrig kunde. De kan som inga andra få in fackföreningsrörelsen i fållan. När delar av LAS diskuterades förra gången, runt 2006, så var protesterna från facken och vänstern för höga. Även delar av vår rörelse var delaktiga i att stoppa dessa attacker. Bland annat genom sabotagekampanjer under namnet Osynliga Partiet.
Idag så är det sossarna som anfaller LAS eftersom de vill rädda sin uppgörelse och för att de i grunden är ett liberalt parti. Socialdemokraterna gör vad som helst för att rädda sina ministerposter och fortsätta sitta vid makten. Bristerna i parlamentarismen som föder sådant här agerande blir skriande tydligt.
Utomlands har vi sett att just arbetsrätten varit en stridsfråga gång på gång. Det är den fråga som har förenat äldre, etablerade arbetargrupper som riskerar att förlora den säkerhet de har med unga, osäkra grupper som ser sin ställning på arbetsmarknaden försvagas än mer. Utomlands, framförallt i Frankrike, så har denna kombination av två grupper utvecklat mycket olika kampformer där framförallt gatumobilisering har drivit hela kampen framför sig.
Vi blickar därmed utomlands för att få perspektiv på vår egen situation. Samma distinktion i klassammansättningen mellan dessa två olika grupper ser vi tydligt i Sverige också. Vi ser också att ren mobilisering inom fackförbund är otillräckligt, något som är särskilt sant i ett land där socialdemokratisk hegemoni är så stark (även om den luckras upp pga reformer som denna).
Lärdomar från strejkrättskampen
Vi har lärt oss flera saker ifrån försöken för att rädda strejkrätten, Strike Back, som är användbara i den fortsatta kampen.
I början av strejkrättskampen fanns det en uppfattning att mobiliseringar skulle ske för att övertyga fackföreningsbyråkratin att motarbeta förslaget. Denna linje misslyckades. Det var när vi drev massaktionen Strike Back i Stockholm som de radikalaste delarna av fackföreningsrörelsen i alla fall tillfälligt rörde sig framåt och lösgjorde sig från bakbundet lobby-arbete. Vi får alltså inte tänka på detta som en fråga som berör någon annan, en fråga som bara berör facken. De saknar i hög grad handlingsutrymme och makt mot den enormt centraliserade organisation som LO är, där ledarskapen gång på gång kan gå bakom sina medlemsorganisationers ryggar och göra uppgörelser med Svenskt Näringsliv utan att det blir några större protester.
Vi vinner med andra ord ingenting på att försöka göra allt för att vara respektabla inför fackföreningsbyråkratin. Det betyder inte att vi inte ska respektfullt diskutera med människor som inte delar våra perspektiv, men vi har förlorat de gånger vi bakbundit oss själva på detta sätt. Framförallt såg vi detta i de decentraliserade mobiliseringar som gjordes vintern 2018 i olika städer (med undantag för Göteborg) samt försöket att göra ett nytt Strike Back i maj 2019 i Stockholm. Då vi inte kallade till aktioner utan endast lät olika vänsterpersoner hålla tal så förlorades mycket av den dragningskraft vi hade. Ingen vill stå och bara lyssna på tal.
Vi har en unik förmåga och resurs iom att vi kan mobilisera människor till konfrontativa massaktioner på gatan. Det kan ingen annan politisk rörelse i Sverige.
Just nu så har Corona lagt locket på på våra möjligheter, men vi måste förbereda oss inför att situationen förändras. Vi kan också se flera exempel på framgångsrika blixtinkallade aktioner även under pandemin. Det måste vi förbereda oss på när lagförslaget läggs.
Vi är arbetare
En annan viktig lärdom från Strike Back är att se oss själva som lönearbetare. Den svenska vänstern är fylld av anklagelser och självspäkning inför individers klassposition. Aktivister närmar sig ofta kampen med en bild av sig själva som just aktivister, snarare än som lönearbetare (eller framtida lönearbetare). För att komma bortom sektarianism så utgår vi från just vår egen position som arbetare och närmar oss därefter varandra. Det innebär att vi kan förstå varandras olika positioner, bakgrund och situation och gemensamt skapa en ny politisk subjektivitet – en subjektivitet som arbetarklass.
Idén att det finns “riktiga arbetare” som är någon annanstans, där ute, har varit otroligt skadlig. Det har inneburit att goda kamrater inte har självförtroende för att ge uttryck för sina egna känslor och upplevelser och sedan agera. Det blir än mer absurt när fackföreningsbyråkrater som suttit på ett kontor i tjugo år ses som “genuina” arbetare mer än en person som jobbar på caféer på helgerna och timvikarierar i vården på veckorna.
Krossa den svenska modellen
Det bästa vi åstadkom i Strike Back var att vi identifierade och underblåste sprickor i den toppstyrda fackföreningsrörelsen och pekade ut flera av dess problem. Detta är nödvändigt för att klasskampen ska kunna återuppstå på bred front i Sverige. Vi har de senaste åren sett allt fler sprickor mellan S och LO. Det är svårt att sia om hur mycket av detta som ändå skulle skett utan Strike Back, men vi är övertygade om att vi har varit en viktig del i denna process och stärka opositionen. Det är möjligt att vi inte kommer vinna LAS-frågan heller, men våra perspektiv är större än att rädda en sossekompromiss till lag. Det handlar om att bryta loss facken från S och partipolitiken för att underlätta konflikter och klasskänsla, för att få tillbaka initiativet och makten till oss på golvet. Samt skapa en ny form av gatupolitik från en rörelse av arbetare, bestående av både osäkra och mer etablerade.
Kampen om strejkrätten, liksom kampen om LAS, var befriande för att det är helt genuin, glasklar klasskamp. Alla kan förstå den. Det är de mäktiga som vill förstöra för oss på golvet för att sko sig själva. Vi är övertygade om att klasskampen helt central för en meningsfull framtid, och kampen LAS är kanske den tydligaste formen klasskampen tar just nu. Vår rörelse måste hitta tillbaka til och bli del av klasskampen.
Av dessa skäl är det viktigt att LAS/arbetsrätten blir en fråga som berör hela den autonoma rörelsen (och än mer) och att vi bygger vår rörelse med hjälp utav denna. Låt oss fortsätta denna resa och skapa en ny, fri arbetarrörelse.
/Autonom Organisering och Framåt Kamrater