För det klasslösa samhället

Varje revolutionär i varje tid måste fråga sig frågan “var är vi”? I Sverige idag är svaret att vi lever i en tid av klasskrig där alla samhällets kriser – ekonomiska, sociala, ekologiska – används av Tidöregimen för att a) utöva repression och b) ideologiskt omstöpa varje kris till att handla endast om säkerhet.

Det vill säga, för högern så ska alla problem i samhället förstås och lösas med hjälp utav direkt eller indirekt statlig kontroll, övervakning och våld. Detta är tydligt i den politik som förs av regeringen idag: varje minister, varje ministerium, försöker i sitt givna områden göra endast två saker: för det första att maximera profit och för det andra att skapa total statlig kontroll.

Denna utveckling är inte en slump. De är en del av ett klasskrig drivet på uppifrån av en symbios av de mest reaktionära krafterna i samhället i allians med borgarklassens representanter. Deras mål är ett paradigmskifte. För borgarklassen är målet att slå ner så många av de hinder som finns som förhindrar dem att utöka sina vinster. För fascisterna är det införandet av en ny antidemokratisk samhällsordning där vita, rika människors makt ska stå oinskränkt. Dessa två mål har med Tidöavtalet smält samman.

Tidöregimen, som en allians mellan SD-fascisterna och den traditionella högern, gör allt för att angripa, övervaka eller dominera. Detta riktas dels mot specifika sociala grupper så som rasifierade människor, transpersoner eller den breda arbetarklassen. Dels riktas det mot politiska rörelser och organisationer så som Palestinarörelsen, miljörörelsen, den kurdiska befrielserörelsen, den feministiska rörelsen, vänsterpress och fackförbund. Det riktas även mot specifika områden så som förorter, det offentliga rummet i stort, civilsamhällets öppna ytor, landets gränser och en ökande takt i skapandet av säkerhetsklassade skyddsobjekt. Det är med andra ord ett angrepp på bred front mot enorma delar av samhället; mot alla de delar som är ett hot, som undergräver eller gör motstånd mot den totalitära horisont högern strävar mot.

Medlen för att uppnå detta är en slags Orbanisering av det svenska samhället: urholkandet av borgerliga fri- och rättigheter, massiv utökning av polisiär repression, angrepp på alla delar av arbetarrörelse, civilsamhälle och på alla de institutioner som inte direkt tjänar denna agenda. Visitationszoner, gravt minskade anslag till studieförbund som ABF, angrepp på Socialdemokraternas lotterier, nya lagar och teknologier för repression, slaktandet av rättsstatens principer, angrepp på public service. Detta kombineras med brutala nedskärningar i det svenska civilsamället för att på så sätt rota ut de delar av civilsamhället som verkar för mer demokratiskt utrymme, klimaträtvvisa, miljörätt, fred, etniska minoriteters rättigheter, genus, queer. Helt enkelt för att ta minska utrymmet för kritik av genomförandet av denna repressiva politik.

På detta sätt så är Tidöregeringen en polisregering, en regering som försöker skapa en polisstat. Som Marx skrev: “Security is the highest social concept of civil society, the concept of police, expressing the fact that the whole of society exists only in order to guarantee to each of its members the preservation of his person, his rights, and his property.” Samtidigt så innebär denna generaliserade repression som Tidöregimen utvecklar att staten blir varje social rörelses och undertryckt social grupps direkta fiende. Den tidigare mjuka statsmakten byts ut mot en hård, en övervakningsstat, en polisstat. Däri finns det också möjligheter.

Tidöregeringen är ett uttryck för en allians av högerns krafter som alltid funnits där men som nu manifesteras på ett mycket tydligare sätt. Efter att i årtionden blivit bekämpade på gatan, i parlamenten och i medier så har Sverigedemokraterna idag inte bara blivit en av de största partierna i Sverige utan de som möjliggör att högern kan härska överhuvudtaget. Men hur kan det komma sig att liberaler, och resten av högern, svängt och bildat en formell allians med fascisterna i och med Tidöavtalet? Hur kan de som säger sig vara för mänskliga rättigheter, individens frihet och mot rasism länka arm för detta mål?

Svaret är enkelt. På grund av rädsla att förlora röster till fascisterna, samt på grund av att högern vill genomföra kapitalistiska reformer för att skapa, upprätthålla och fördjupa exploateringen. Det finns få tydligare exempel på liberalismens hyckleri än klimat och miljöminister Romina Pourmokhtari som tidigare stoltserade i en tröja med texten “Göm en flykting, blir det olagligt, göm två.” Idag, när hon sitter tryggt som minister, har hon inte bara direkt samarbete med SD, det mest rasistiska och flyktninghatande av riksdagens partier, men hon driver även en klimatpolitk som helt går emot allt vad klimatpolitik heter och allt hon själv tidigare sagt stå för.

Högerns hyckleri i detta är inte en slump, en historisk anomali eller något som endast har dykt upp på senare tid i Sverige. Genom historien har liberalismens rättigheter och friheter endast utsträckts till dem som inte hotat systemet de själva försvarar.

Den kanske viktigaste referenspunkten för den historiska situation vi lever i idag är 20-30-talet då kommunistiska teoretiker och rörelser såg hur liberaler i land efter land länkade arm med fascismen. I den tidens teoretisering föddes parollen “fascism är kapitalism i sönderfall.” Det vill säga, kapitalismens kriser driver fram fascismen som ett sätt att motverka revolutionära rörelser och reproducera överklassens kontroll och makt. I Sverige idag så finns det inte bara en sådan kris, utan en uppsättning av kriser: vi lever i en ekologisk kris, en ekonomisk kris, i flertalet sociala kriser, i kriser som berör hot om krig mm.

Det är denna bakgrund som aktualiserar andra frågor revolutionärer i varje tid måste fråga sig, nämligen: Vart vill vi? Och vad skiljer revolutionärer från andra?

Vad skiljer oss åt från andra? Vart vill vi?

Varje revolutionär måste också fråga sig själv vad som utgör steg mot revolutionen. Detta är viktigt att peka ut eftersom hittills har vi inte sagt någonting oerhört kontroversiellt. Liknande saker vi säger här har publicerats på Aftonbladets ledarsida, torgförs av socialdemokrater och diskueras på Ung Vänsters kongresser. I grund och botten är det en syn på samhället i sin rådande form som något som måste bevaras och skyddas. Reformister av alla dess slag ser rättstatsprinciper, välfärdsreformer och generell samehällelig stabilitet som meningsfulla för att de ser dem som ett led mot socialismen.

Vad skiljer då en revolutionär syn på samhället från en reformistisk? Som revolutionärer menar vi att den rådande ordning, den stabilitet och det parlametariska system som reformismen försvarar är det skynke bakom vilken klasskampen hålls dold. Parlamentarismen finns endast till för att dölja denna konflikt.

Vårt mål är kommunismen: ett samhälle utan stat och kapital och därmed utan klasser. Ett samhälle där principen “åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga” råder. Det är ett samhälle utan stater, nationer, snutar, pengar, lönearbete, arméer; ett samhälle där vi har upplöst etnicitet och kön och där sexualitet inte längre formas av patriarkala och heteronormativa strukturer. Det är den första och viktigaste skillnaden som helt berör hur vi ser på fascism och den kapitalistiska ordningen. Det innebär att vi inte är intresserade av mål såsom att införa billigare skatt på solceller, eller att vi önskar att skapa ett gemensamt offentligt samtal där vi alla kan komma överrens eller att vi vill ha en färgblind kapitalism med bredare representation i bolagsstyrelser.

När vi blickar mot USA så innebär Trumpregimen ett uppsving i politiska möjligheter medan Bidenregeringen dels fortsatte Trumps politik, men framförallt gav den legitimitet och införde klassfred. I Sverige så var socialdemokraterna de enda som kunde skära ner på strejkrätten, och idag planerar de att fortsätta Tidöavtalets nedskärningspolitik och rasism. På gatorna så ser vi liknande tendenser, exempelvis i Eurovision där politiska, antirevolutionära krafter som sammanförde såväl Vänsterpartiet som konservativa muslimer, har gjort allt för att liera sig med polisen.

Tidigare kommunistiska tänkare har klart och tydligt pekat ut reformismen som en avvikelse som konstant måste bekämpas även inom revolutionära rörelser. Det är även sant i de mest radikala sammanhangen där det finns tendenser som säger sig dela vårt mål, men som gömmer sin reformism i ett revolutionärt språk. Det vanligaste sättet sådan reformism brukar utryckas på – framförallt när det kommer till antifascistisk kamp – framförs med referens till Antonio Gramsci. Detta innebär att vi måste återvända till klassisk marxistisk teori för att förklara hur vår position skiljer sig ifrån denna grupp av reformister.

I grund och botten brukar reformisternas argument låta ungefär såhär: Klasskampen sker stegvis genom att hegemonin förflyttas i klasskampen vilket Gramsci kallade för ett “positionskrig” mellan klasserna där kampen om idéer, ledarskap och inflytande är centrala delar. I Gramscis teori så bildade olika mindre skikt av överklassen “historiska block” genom att alliera sig med andra skikt i samhället. Denna argumentation brukar användas av reformister i Sverige idag för att bestrida all form av militant revolutionär kamp: istället menar reforimisterna att vi måste vara respektabla, bilda allianser med icke-socialister och delar av mellanskikten eller t.o.m. överklassen för att på så sätt ta genom långsiktigt allians- och institutionsbyggande etablera socialismen i samhället.

Därmed så måste all verklig socialistisk revolutionär politik abstraheras bort då dessa grupper vill kunna liera sig med icke-socialister och med de folklager som i grund och botten står som motståndare till egendomsgemenskap. Det vill säga, för förspråkare för denna typ av breda antifascism så får revolutionen komma senare när den brännande frågan om fascismen är över. Detta senare skjuts dock alltid bara längre bort: radikalismen blir en identitet, något att kokettera med på fester eller genom någon form av bisarr identitetspolitik på sociala medier samtidigt som man i praktiken arbetar inom ramen för den borgerliga staten och den etablerade sociala ordningen och därmed endast reproducerar status quo. I de värsta fallen så försöker man t.o.m. direkt motarbeta de grupper, tendenser och praktiker som försöker finna en annan väg då dessa bryter upp och skapar konflikt och därmed hotar försöken att bli respektabel och att kunna representera sociala grupper i den borgerliga offentligheten (Vi har skrivit mer om respektabilitet, reformism och representation här).

Vad bör göras?

Varje seriös revolutionär politisk rörelse måste i varje historiskt skede fråga sig vad som bör göras; vilka mål och medel som krävs i den konkreta situationen rörelsen befinner sig i för att nå till kommunismen. Som kamraterna i Osynliga kommittén argumenterar i sin analys av situationen i Frankrike: snart finns det bara två sidor, antingen är du med fascisterna eller så är du med revolutionärerna. Det är den situationen som Tidöregimen driver fram.

Låt oss klargöra: De kriser som drivs fram av fascismen skapar möjligheterna för ett totalt politiskt, materiellt och ideologiskt brott med stat och kapital. Tyvärr så ägnar sig stora delar av vänstern åt att försöka upprätthålla de borgerliga, liberala institutioner, lagar, mm som är under attack. Vi är inte mot att kampanja för dessa, vi gör det själva, men skillnaden ligger i strategin och därmed de metoder vi använder oss av. Enligt den breda vänstern så bör vi göra allt för att undvika att alienera den borgerliga allmänheten. Men detta avväpnar oss, gör oss meningslösa, maktlösa. Vi måste istället bygga upp en revolutionär, autonom motmakt.

Det är det vi försöker uppmärksamma och driva fram även här i Sverige; en situation där vi har polariserat samhället helt och därmed brutit med tilltron till stat och kapital, en tilltro som infekterar så stora delar av vänstern och det svenska samhället i stort. På detta sätt är högerregeringen idag en gåva i jämförelse med den långlivade sosseregim som med sina reformer likt en blöt filt över alla politisk konflikt dödade alla sociala rörelser. Detta är det vi menar med att vara autonom, vilket är samma sak som att vara revolutionär och vice versa.

Vi måste därmed gå:

Från klassallianser med övre skikt till att förena arbetarklassens olika skikt i en gemensam socialistisk enhetsfront.
Från att försöka hålla ihop samhället till att riva isönder det.
Från att sträva efter (och sörja förlusten av) ett gemensamt, deliberativt samtal till att omfamna polarisering som strategisk möjlighet.
Från hegemonikamp i staten, medier, mm. till att skapa autonomi överallt.

Det första vi måste göra är därmed att ideologiskt avslöja och politiskt förstå alla dessa spridda angrepp på civilsamhället, vänstern och olika sociala grupper som vi beskrivit ovan, som ett led i en medveten politisk strategi från högern och bygga en motstrategi. Det vill säga, när högern angriper olika rörelser och grupper måste vi vända deras attack mot dem. Kalla det politisk judo, eller Che Guevaras gerilla-strategi, poängen är densamma: varje angrepp kan potentiellt radikalisera och mobilisera den grupp eller rörelse som angrips.

Ett par exempel på vad vi menar är Vi anger inte-kampanjen, som syftar till att organisera solidaritet mellan arbetskamrater och papperslösa genom att utsträcka tystnad och som redan fått Tidöregimen att backa. Ett annat exempel är att organisera våra egna demovakter och försvar av våra demonstrationer, snarare än att försöka förlita oss på polisen; vikten av vilket händelserna i Borås, där en fascist körde in i en demonstration, borde klargöra för alla. Ett annat exempel är att cirkulera rapporter om angrepp från fascister eller staten på våra rörelser och platser för att skapa synliga länkar med alla de spridda sociala grupper som fascismen angriper.

Ifrån denna solidaritet måste vi lyfta en politisk och praktisk kritik bortom det lokala och omedelbara och rikta angrepp mot den härskande klassen som sådan. Detta är kanske det element som saknas tydligast i Sverige i jämförelse med länder som exempelvis Frankrike.

En viktig del av detta är att vi konsekvent organisatoriskt och ideologiskt bryter med reformismen. Om vi inte lyckas utmana dessa politiska krafter och bygga en autonom, revolutionär rörelse så kommer vi inte komma någonstans mot vårt mål: det klasslösa samhället. Som bäst så kommer status quo förbli som det är idag, som sämst så kommer Socialdemokraterna och deras allierade ta oss flera steg mot en allt djupare exploatering och statlig kontroll.

I alla sociala rörelser vi verkar inom måste vi upprätta självförsvar: digitalt, fysiskt och politiskt mot alla angrepp av fascister och snutar, vare sig dessa är faktiska poliser eller om de är asylhandläggare, hälsoinspektörer eller icke-våldsvurmande “aktivister”. Vi måste bygga autonomi genom att få dessa rörelser att bryta med praktiken att konstant söka godkännande från staten och bekräftelse från den borgerliga ordningen. Att söka demonstrationstillstånd, ha relationer till dialogare, framföra krav till politiker och att vara respektabel måste få ett slut.

Detta är vad vi menar med att vara autonoma; att praktiskt och teoretiskt bygga motmakt utanför och mot stat och kapital med alla de institutioner som i grund och botten är en del av paket vi kallar den rådande ordningen: partier, civilsamhälleorganisationer osv.

Dessa är omedelbara handlingar vi föreslår, men de koordineras och ges mening av den djupare revolutionära strategi vi utvecklat ovan. Det viktigaste att förstå är att valet redan har gjorts, fascisterna och högern har redan påbörjat den brutala kamp som deras styrande är. Frågan är om vi är villiga att kämpa tillbaka och våga vinna?

Valet är ditt, välkommen till klasskriget.

/Autonom Organisering, vintern 2024.

I lördags tågade ca 500 mestadels vårdarbetare genom Malmös gator i en manifestation till stöd för den pågående fackliga kampen som framförallt handlar om arbetstiden inom vården.

Situationen inom vården är som de flesta vet fullständigt ohållbar där enskilda vårdarbetare tvingas till enorma uppoffringar i desperata försök att få till en värdig vård för patienterna. Allt detta medan regioner, riksdag och regering fortsätter att skära ner i vården. Dessa orimliga sparkrav kommer att göra en redan förfärlig situation ännu sämre.

Det är inte en slump att dessa problem drabbar just denna sektor. Tal efter tal på manifestationen tog upp hur drivkraften för de flesta vårdarbetare är just att vårda, att ta hand om patienter. Det är denna drivkraft som utnyttjats av arbetsköparna i årtionden. Det tar sig uttryck i press att ställa upp för kollegor när de är sjuka och hoppa in och ta extra arbetspass, eller stanna 15-20 minuter obetalt efter skiftets slut för att ta hand om någon eller att äta lunch ståendes medan man utför arbetsysslor som annars inte blir gjorda.

Kommunal, som organiserar bl.a. undersköterskor, varslade den 8:e apil i år om strejk men la sig snabbt. Det är en utveckling vi har sätt länge i svensk facklig kamp generellt, speciellt bland de större facken, och så även i vården. Gång på gång har fackförbunden accepterat dåliga bud och vaga löften. Under demonstrationen i lördags så var dock talen och känslan i demon en som vittnade om kampvillighet. Vi hoppas att det håller i sig.

Om inget förändras inleds stejk imorgon tisdag. En viktig stridsfråga är arbetstiderna – det är därmed en kamp som direkt berör det mest centrala i klasskampen: makten över tiden självt. För några år sedan skrev vi specifikt om just hur vägran av arbete i olika former är nyckeln till framgång i vårdkampen i relation till klass och kön. Vi är därmed glada att se hur kampen i vården utvecklas åt just detta håll, snarare än att hålla sig till propagandaarbete för att övertyga opinionen.

Det är just för att stridsåtgärderna är kostsamma för arbetsköparna som de om och om igen säger att stridsåtgärderna är samhällsfarliga, att de riskerar att döda eller skada patienter. Att deras egna nedskärningar har orsakat direkta dödsfall, och är anledningen till att en övertidsblockad kan ha en så stor påverkan, är det såklart tyst om. Därför är det viktigt att vi samlas på gatorna, för att visa att vi inte låter oss luras av SKR utan stöttar de strejkande. Det är viktigt att vi förstår att strejken inte bara handlar om specifika regleringar i avtal om hur och när en arbetare får jobba, utan att den är en kamp om arbetet och tiden och livet självt. Vårdkamp berör alltid frågor om livet, om att vårda, om vilket samhälle vi vill ha. Det är en kamp som direkt sammanför feminismen och klasskampen på ett så intensivt, direkt sätt. När vi samlas på gatorna visar vi att arbetsköparnas fulspel och lögner inte fungerar, vi arbetare stöttar varandra. Den fackliga kampens kämpaglöd, så vackert framförd av biotekniska analytiker, undersköterskor och specialistsköterskor på manifestationen i Malmö, yttrar direkt och tydligt klasskampens språk. Det är vi på golvet mot de där uppe, i en kamp om hur hela samhället ska se ut.

Detta är vår rapport från protesterna mot Eurovision i Malmö under några stökiga och intensiva dagar i maj. Denna rapport är dels en ögonvittnesskildring och dels en reflektion över hur dessa dagar gick och Palestinarörelsen i stort.

Först och främst så måste det uppmärksammas hur enormt mycket folk som deltog – det var de största demonstrationerna i Malmö på oerhört länge. Den senaste gången vi såg ett såhär stort antal människor på gatorna var under European Social Forum 2008 och förmodligen var detta mycket större. Tiotusentals deltog i demonstrationerna under torsdagen den 9e: och lördagen den 11:e. Svansen på demonstrationen hade inte lämnat Stortorget när fronten hade nått biblioteket efter att ha rundat Malmö opera vilket är ett avstånd på flera kilometer. Förutom dessa stora demonstrationer så var staden fylld av folk som var på gatorna för Palestinafrågan vilket märktes överallt och hela tiden. Därmed fick vi bevittna och delta i en fantastisk spontanitet och initiativtagande där Malmöbor vägrade acceptera den de facto polisockupation som staten påtvingat dem.

Det klaraste exempel på denna ockupation är Folkets park. Vanliga människor (“folket”) förvägrades inträde av en massiv polisarmé med taggtråd, barrikader och automatvapen. De som ville in, även i högst fredligt syfte, blev visiterade, nekade, i vissa fall omhändertagna, bortförda och överlag förnedrade. Vanliga människor fick stå åt sidan för staten och stadens ekonomiska intressen och ideologiska objektiv.

Vad gäller polisen så såg vi hur denna militariserades och i sin tur militariserade Malmö. Poliser bar automatvapen och maskering, krypskyttar satt på taken, drönare surrade i luften och nya övervakningsteknologier prövades – listan kan göras lång men tendensen är inte ny. Denna tendens bygger på tidigare utökning av polismakten omkring staden med ett fokus på rasifierade områden. Detta hänger ihop – den auktoritära, reaktionära och rasistiska regeringen riktar sin kontrollapparat mot alla som de ser som fiender – oavsett om detta är i Rosengård eller Ramallah – mot internationell solidaritet, miljökamp och arbetarklassens självständiga kamp. Staten är därmed utomordentligt bra på att få dessa kamper att hänga ihop, det måste också vi revolutionärer vara.

Utöver den faktiska polisen så var dess förlängda arm extremt närvarande under veckan. De arrangörer, demovakter eller meddemonstranter som alltid försöker lugna, tysta och de-eskalera. De som föser in folk på den bestämda demorutten, som inte tillåter en millimeters avvikelse från den av polisen sanktionerade planen. De som försöker pressa folk att inte maskera sig. De som ber alla att låta polisen göra sitt jobb för “de är bara här för att underlätta för oss” eller som tar på sig självutnämnda ledarroller för att skrika att polisen är våra vänner efter att de just pepparsprejat kamrater. Vi menar att detta är viktigt att adressera. Polisen lyckades redan från början med att vända protesterna till att bli självpolisande. Detta är polisens första strategi, en mjuk makt för att förleda rörelser att ge upp sina kampmöjligheter utan strid. Det är när den inte fungerar som de tar till våld. Men vems ärenden går de som faller in i detta och försöker förhindra direkt aktion? De blir en direkt förlängning av den svenska statens intressen av att stötta Israel.

På gatan kunde vi se hur vi inte är de enda som tycker såhär. Även om det var gott om småpoliser, så fanns bland massorna på gatorna en ännu större förståelse och intuition om att polisen inte är på vår sida. Mycket av vårt arbete på gatan dessa dagar blev därför att försöka organisera och stärka sådana tendenser och avvärja självpolisande, men det är också en svår situation när vi är organiserade i mindre vängrupper och inte har t.ex starka kollektiva block på gatan eller uttalade gemensamma politiska linjer som offentligt kan ta en politisk kamp mot självpolisandet. De här reflektionerna ska förstås lika mycket som en självkritik som ett konstaterande av vad som bör göras i framtiden. Det är i den kollektivt organiserade masskampen och massaktionen som de strategiska möjligheterna finns. I mindre, decentraliserade aktioner lyckas vi sällan att organisera effektiva interventioner. Detta borde vara den främsta lärdomen från dessa dagar i Malmö, som av såväl kamrater som media och polisen förutspåddes bli den mest militanta händelsen på åratal.

Självklart är att organisera stora demonstrationer bra och viktigt. På detta sätt var Eurovision-protesterna onekligen en stor framgång. Men när vi står mitt i kampen, särskilt för oerfarna kamrater som inte deltagit i masskamper innan, så måste vi komma ihåg våra tidigare erfarenheter och lärdomar, såsom från protesterna mot Irakkriget för 20 år sedan eller miljökampen som den var precis innan Covid. Dessa protester var också enorma men eftersom makten vägrade lyssna på de som protesterade, oavsett hur respektabelt dessa försökte framstå och uttrycka sina argument, så misslyckades de. Irak invaderades. Miljöförstöringen fortsätter. Vi måste se till att det inte går att bara ignorera rörelsen.

Ett minimalt exempel på detta kan man se om man jämför de “officiella” demonstrationerna på eftermiddagarna på torsdagen och lördagen med de mer spontana som följde. De spontana demonstrationerna valde att rikta in sig på mer påtagliga mål i form av “Eurovision Village” i Folkets Park på torsdagen och Malmö Arena på lördagen. Dessa protester var de enda som faktiskt hade potential att direkt påverka något, och på grund av detta möttes de av betydligt hårdare repression.

There is only one solution – Intifada, Revolution

Det pågår många viktiga och inspirerande försök med andra kampformer (t.ex. universitetsockupationerna som just nu breder ut sig såväl i Sverige som internationellt). I dessa finns den strategiska öppningen. Vårt mål som kommunister är att bygga på dessa, att utveckla de politiska tendenserna till en klarare socialistisk fråga – något som Palestinafrågan tidigare varit men vilket ofta tonas ner, glöms bort och fördunklas. Ibland sker detta av okunskap, ibland av felaktiga politiska linjer och ibland av reaktionärer. Låt oss därför fördjupa oss något i våra politiska ställningstaganden.

Kampen för att befria Palestina är en kamp som direkt berör ett större imperialistiskt system som bygger på koloniala strukturer. Israel är en del av ett maktblock som domineras av USA men som också inbegriper EU och Sverige. Israel är inte bara beroende militärt, politiskt, teknologiskt och ekonomiskt av dessa, utan är också en viktig exportör och innovatör av nya övervakningssystem och exporterar också sin egen inhemska reaktionära politik. Ett exempel på det senare är högerradikala och fascistiska rörelsers och partiers förkärlek till Israel inte för att de gillar detta land – eftersom de alla är grundmurat och djupt antisemitiska – utan för att stöd till Israel kan användas som ett slagträ i inhemska debatter om hotet från Islam och muslimer.

När vi säger befria Palestina så menar vi alltså inte att upprättandet av någon ny statsform är det slutgiltiga målet. Snarare är poängen kampen mot stat, kapital och imperialism. Vårt mål är ett samhälle där alla människor, oavsett trosbekännelse, sexuell läggning, kön, funktionsvariation eller bakgrund lever ett liv där “envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.” Vi väljer att kalla detta stats- och klasslösa samhälle för kommunismen.

Det är dessa politiska perspektiv vi måste hålla i huvudet när vi går på gatan, ockuperar universiteten, blockerar, agerar och när vi bemöter alla dessa småsnutar som tror att se respektabel ut kommer övertyga Ulf Kristersson eller Joe Biden att vara för den palestinska kampen. Anledningen till att dessa reaktionärer inte är pro-Palestina är inte på grund av att de inte har hört tillräckligt starka argument utan för att de är representanter för en kapitalistisk och imperialistisk maktordning. Att vara respektabel är därmed att avväpna sig själv. Låt oss jämföra med Oslo-avtalen där den palestinska ledningen i PLO avsade sig i princip all makt genom att avstå från den direkta kamp de fört mot den israeliska ockupationsmakten. Detta avtal ledde till situationen vi är i idag. Alternativet till denna respektabilitetspolitik är upproret, revolutionen, intifadan. Det är att inte vädja till makten att lyssna på en, utan att ta makten själva.

Vi vill tacka alla kämpande kamrater som gjort sitt bästa under och inför såväl dagarna i Malmö som i masskampen kring Palestinafrågan i stort. Vi hoppas på en större strategisk reflektion och debatt, och vi hoppas på att bygga relationer med de som delar våra perspektiv. Om ni är intresserade av att utveckla en sådan diskussion och rörelse, kontakta oss på autonomorganisering@riseup.net

Leve den globala intifadan – för kommunismen!

Autonom Organisering.

Dagarna 12-15 oktober reste vi till den första internationella upplagan av World Congress for Climate Justice i Milano.

Förutom medlemmar i Framåt kamrater och Autonom Organisering ingick ungdomsrörelsen Ta Tillbaka Framtiden i den svenska delegationen. Vi har fått tillfälle att fördjupa vår kontakt med det tyska nätverket …Ums Ganze och mött över 200 delegater från antikapitalistiska klimatgrupper och nätverk baserade i hela världen. Här följer en sammanfattning av vad vi sett och gjort!

Fredag

Defend Atlanta Forest and the Stop Cop City movement: ecological activism, repression and community mobilization in Georgia and the US

Vi fick höra direkt från två kamrater från Stop Cop City i Atlanta, ett fint sätt att inleda kongressen. Fokus låg på repression och dess utveckling. Även om det handlade om den Nordamerikanska kontexten så känndes lärdommarna obehagligt träffande även för oss i Europa och Sverige. En viktiga påminelse som skickades med oss var styrkan i nätverk av sjävlständiga grupper, en strategi som i Atlanta har gjort det möjligt att både mobilisera brett med olika metoder under samma paraoll men som även försvårat repressionen mot rörelsen tack vara dess flexiblitet, dyanmik och icke-hierarkiska strukturer.

Nothing is impossible – About Automotive Capitalism and Its End

Kamraterna från Antifa AK i Köln pratade om bilindustrin, maskulinitet och bilar, rörlighet och frihet. De har nyligen översatt sin broschyr till engelska och vi tog en bunt med oss hem till Sverige. Hör av dig om du vill ha ett ex, eller läs den online här: https://antifa-ak.org/wp-content/uploads/2023/10/On-the-imperial-dimension-of-automotive-capitalism.pdf

På kvällen deltog vi i en cirka 300 personer stark demonstration mot Milanos politikers önskan om att arrangera vinter-OS, ett destruktivt och klimatvidrigt projekt. Demonstrationen slutade i en kort blockad av huvudkontoret för projektets ledning.

Lördag

Social Ecology, Eco-Marxism, Green Anarchism Compared: Towards an Anticapitalist Synthesis

Paneldeltagaren från nätverket Common Ecologies hävdade att klimatrörelsen idag har en spontan ideologi, en slags “Kassandrism” (efter myten om Kassandra, som kan se in i framtiden, men ingen tror henne). En känsla av att se problemen och ha alla svaren, i opposition till ett sovande folk. Den här känslan måste vi bekämpa, hos oss själva och varandra, till förmån för en större och mer materialistisk förståelse för varför den stora majoriteten inte står på gatan och kräver klimaträttvisa. Panelisten från Ums Ganze i sin tur talade om “degrowth” och “kommunism” i samspel, om ett samhälle där (nerskalad) produktion och konsumtion är demokratiskt beslutad.

Agroecology and Food Sovereignty vs. Agribusiness and Deforestation: Farm Workers, Indigenous Peoples and Reactionary backlash. Intressanta perspektiv om jordbrukares roll lyftes under denna paroll. Här fanns även en mer direkt koppling till globala Syd än i de flesta andra programpunkterna, med aktivister från bland annat Mexico. För den oinsatte så var nog detta ett mycket upplysande samtal om matproduktion, ekologi och lantbrukets olika modeller. För den redan insatte så bjöds tyävrr inga nya insikter och kopplingen till resten av programmet försvann snabbt. Tyvärr, som så ofta när samtalet rör jordbruk, mark eller ursprungsbefolking så kryper essentialismen snabbt in. Med det sagt, bra intro till frågan samt bra att sätta detta tema på agendan.

Under rubriken Essential/Precarious Labor, Strike Wave, Great Resignation, Energy Inflation: The New Capital-Labor Force Field and Ecological Unionism talade fackliga aktivister från El Salvador och Polen om hur fackföreningar kan och måste driva klimatkamp. Översättningskomplikationer gjorde samtalet betydligt stolpigare och trögare än nödvändigt, båda panelisterna hade förmodligen fler och viktigare lärdomar än det lilla som lyckades kommuniceras.

Söndag

“PLENARY ASSEMBLY”

Fokusområden för assemblyt: “THE PLAN TO OVERTHROW FOSSIL CAPITALISM” och “CONSTITUTING THE RADICAL FACTION OF THE WORLD CLIMATE FRONT”.

Strukturen på plenary assemblyt bestod av en open mic som delegater kunde gå upp till och tala i max tre minuter under bevakning av en moderator. Moderatorn gjorde försök till att påminna om de två ovannämnda fokusen, men mer hade behövts än så för att hålla assemblyt på samma spår. En tavla där förslag antecknades hade kunnat hjälpa. Organsation av smågrupper inför assemblyt där redan föreslagna punkter kunde diskuteras hade säkert också underlättat. Förekomsten av någon sorts röstning på de förslagen som faktiskt togs upp kan antas va grundläggande, men här saknades det. Avsaknaden av tillräcklig struktur ledde till en förvirrad stämning och de som anlänt hoppfulla till assemblyt gick därifrån besvikna. Vi tror att bättre uppstyrning och förberedelser inför kommande assemblyn skulle leda till bättre förankrade beslut.

Sammanfatting och framåtblick 

Vi reser hem med blandade intryck. Det är alltid inspirerande att åka iväg och träffa kamrater. Mycket var väldigt bra uppstyrt, mycket var väldigt dåligt uppstyrt. Tillgången till lokaler, kulturhus och ockuperade utrymmen i Milano var överväldigande. Universitetet helt klart en kokande kittel av progressiv politik. Samtidigt verkade arrangörsgruppen måttligt intresserad av att se till att programpunkter höll tiden, att publikens frågor höll sig innanför temats ramar eller att ordet fördelades på ett sätt som hade kunnat kompensera den skeva representationen i många rum. Somliga arrangörer mer intresserade av sin egen personlighet eller vänskapen med inbjudna gäster, än kritiska samtal.

Många bra föreläsningar. Också tydligt att de dominerande tendenserna, rent ideologiskt, var en allmän miljö-tendens (tänk typ XR) och en kommunistisk/marxistisk. För det mesta utan några konflikter dem emellan. Från vänster så var den dominerande tendensen alltså uttalat kommunistisk utan omskrivningar eller förmildrande terminologi, vilket mottogs förvånansvärt bra, vilket känns stärkande för oss.

Kongressen kom såklart inte fram till något, vilket var tråkigt men förväntat. Hade arrangörerna förhoppningen om att alla närvarande delegater skulle enas runt en paroll eller aktion så borde kommunikationen före dagarna i Milano ha varit mycket tydligare. Den stora behållningen låg i att knyta och förstärka kontakter, framförallt med våra tyska kamrater i nätverket …Ums Ganze! samt med klimataktivister från UK, Italien och våra svenska bekanta i Ta Tillbaka Framtiden. Vi spred ordet om klimatnätverket Take Concrete Action (TCA), men mest i sociala sammanhang då det var svårt att tränga igenom bruset i programmet. Flera närvarande personer och organisationer har lovat att komma till Sverige för framtida klimataktioner, eller berättade att de var på plats på Gotland för den första versionen av TCA.

Vill du hänga med på nästa klimatkonferens, eller vara en liten pusselbit i en stor svensk klimatrörelse? Kontakta oss!

Vi har tryckt klistermärken för kampanjen “Vi anger inte” för att distribueras framförallt till arbetare i välfärden som berörs av angiverilagen, dvs. för socionomer, lärare, vårdpersonal, bibliotekarier, universitetspersonal, mfl. De är gjorda för att ha på jobbdatorn, i kontoret, på anslagstavlan i fikarummet och såklart även på lykstolpen utanför. Klistermärkena har ingen organisationslogga eller dylikt.

Vi behöver nu er hjälp att distribuera dem. De finns att hämta på India Däck bokcafé och inom kort Amalthea i Malmö om ni vill hämta dem på plats. Mejla oss annars på autonomorganisering@riseup.net med postadress så skickar vi några till hem till er, eller till ert bokcafé, er fack-klubb eller annan organisation. Låt oss bygga en stark antirasistisk och antifascistisk arbetsplatsrörelse!

Som ett led i en nationell aktionsvecka för klimatet så samlade ett antal miljö- och civilsamhälleorganisationer i Lund till en demonstration för klimatet. Cirka 300 personer deltog, vilket gjorde detta till den största demonstrationen på minst sex månader i staden. Även vi var på plats och delade flygblad och våra klistermärken på temat “Kapitalismen förstör klimatet” vilket fick ett mycket bra mottagande, samt satte upp affischer inför Ende Gelände nästa helg i Tyskland.

På plats fanns olika bokbord, flygblad delades ut från olika grupper och musik spelades av den vänsterorienterade blåsorkestern Röda Kapellet. Diverse tal hölls där vi framförallt noterade med glädje sammanvävandet av miljörörelsen och iranska/kurdiska rörelser där aktivister från denna rörelse deltog under parollen “Kvinna – Liv – Frihet.”

Vi deltog för att den senaste tidens eskalerande klimatkatastrofer visar tydligt en sak, att kapitalism och en hållbar planet inte går att förena. Klimatpolitik förblir populärt, men problemet är att det parlamentariska systemet som delar av klimatrörelsen försöker appellera till i grunden representerar den härskande klassens kortsiktiga vinstintressen. Därmed är ett antistatligt och antikapitalistiskt perspektiv i klimatrörelsen så viktigt. Medan vi närmar oss en situation med en värld som inte går att leva i så är liberal politik bokstavligen livsfarligt då den binder oss vid legalism, parlamentarisk politik och till kapitalistiska pseudolösningar i form av ny teknologi eller mindre reformer.

Vi uppmanar också fler kamrater att delta i klimatprotester och rörelser såsom denna aktionsvecka för att sprida antikapitalistiska perspektiv och praktiker. Till syvende och sist så är valet mellan livet eller profiten, mellan ett klasslöst samhälle där vi kan omorganisera produktionen till att vara hållbar eller en död planet.