Vårdförbundets manifestation i Malmö 1:a juni

I lördags tågade ca 500 mestadels vårdarbetare genom Malmös gator i en manifestation till stöd för den pågående fackliga kampen som framförallt handlar om arbetstiden inom vården.

Situationen inom vården är som de flesta vet fullständigt ohållbar där enskilda vårdarbetare tvingas till enorma uppoffringar i desperata försök att få till en värdig vård för patienterna. Allt detta medan regioner, riksdag och regering fortsätter att skära ner i vården. Dessa orimliga sparkrav kommer att göra en redan förfärlig situation ännu sämre.

Det är inte en slump att dessa problem drabbar just denna sektor. Tal efter tal på manifestationen tog upp hur drivkraften för de flesta vårdarbetare är just att vårda, att ta hand om patienter. Det är denna drivkraft som utnyttjats av arbetsköparna i årtionden. Det tar sig uttryck i press att ställa upp för kollegor när de är sjuka och hoppa in och ta extra arbetspass, eller stanna 15-20 minuter obetalt efter skiftets slut för att ta hand om någon eller att äta lunch ståendes medan man utför arbetsysslor som annars inte blir gjorda.

Kommunal, som organiserar bl.a. undersköterskor, varslade den 8:e apil i år om strejk men la sig snabbt. Det är en utveckling vi har sätt länge i svensk facklig kamp generellt, speciellt bland de större facken, och så även i vården. Gång på gång har fackförbunden accepterat dåliga bud och vaga löften. Under demonstrationen i lördags så var dock talen och känslan i demon en som vittnade om kampvillighet. Vi hoppas att det håller i sig.

Om inget förändras inleds stejk imorgon tisdag. En viktig stridsfråga är arbetstiderna – det är därmed en kamp som direkt berör det mest centrala i klasskampen: makten över tiden självt. För några år sedan skrev vi specifikt om just hur vägran av arbete i olika former är nyckeln till framgång i vårdkampen i relation till klass och kön. Vi är därmed glada att se hur kampen i vården utvecklas åt just detta håll, snarare än att hålla sig till propagandaarbete för att övertyga opinionen.

Det är just för att stridsåtgärderna är kostsamma för arbetsköparna som de om och om igen säger att stridsåtgärderna är samhällsfarliga, att de riskerar att döda eller skada patienter. Att deras egna nedskärningar har orsakat direkta dödsfall, och är anledningen till att en övertidsblockad kan ha en så stor påverkan, är det såklart tyst om. Därför är det viktigt att vi samlas på gatorna, för att visa att vi inte låter oss luras av SKR utan stöttar de strejkande. Det är viktigt att vi förstår att strejken inte bara handlar om specifika regleringar i avtal om hur och när en arbetare får jobba, utan att den är en kamp om arbetet och tiden och livet självt. Vårdkamp berör alltid frågor om livet, om att vårda, om vilket samhälle vi vill ha. Det är en kamp som direkt sammanför feminismen och klasskampen på ett så intensivt, direkt sätt. När vi samlas på gatorna visar vi att arbetsköparnas fulspel och lögner inte fungerar, vi arbetare stöttar varandra. Den fackliga kampens kämpaglöd, så vackert framförd av biotekniska analytiker, undersköterskor och specialistsköterskor på manifestationen i Malmö, yttrar direkt och tydligt klasskampens språk. Det är vi på golvet mot de där uppe, i en kamp om hur hela samhället ska se ut.

Posted in Aktuellt | Comments closed

Rapport från Eurovisionprotesterna

Detta är vår rapport från protesterna mot Eurovision i Malmö under några stökiga och intensiva dagar i maj. Denna rapport är dels en ögonvittnesskildring och dels en reflektion över hur dessa dagar gick och Palestinarörelsen i stort.

Först och främst så måste det uppmärksammas hur enormt mycket folk som deltog – det var de största demonstrationerna i Malmö på oerhört länge. Den senaste gången vi såg ett såhär stort antal människor på gatorna var under European Social Forum 2008 och förmodligen var detta mycket större. Tiotusentals deltog i demonstrationerna under torsdagen den 9e: och lördagen den 11:e. Svansen på demonstrationen hade inte lämnat Stortorget när fronten hade nått biblioteket efter att ha rundat Malmö opera vilket är ett avstånd på flera kilometer. Förutom dessa stora demonstrationer så var staden fylld av folk som var på gatorna för Palestinafrågan vilket märktes överallt och hela tiden. Därmed fick vi bevittna och delta i en fantastisk spontanitet och initiativtagande där Malmöbor vägrade acceptera den de facto polisockupation som staten påtvingat dem.

Det klaraste exempel på denna ockupation är Folkets park. Vanliga människor (“folket”) förvägrades inträde av en massiv polisarmé med taggtråd, barrikader och automatvapen. De som ville in, även i högst fredligt syfte, blev visiterade, nekade, i vissa fall omhändertagna, bortförda och överlag förnedrade. Vanliga människor fick stå åt sidan för staten och stadens ekonomiska intressen och ideologiska objektiv.

Vad gäller polisen så såg vi hur denna militariserades och i sin tur militariserade Malmö. Poliser bar automatvapen och maskering, krypskyttar satt på taken, drönare surrade i luften och nya övervakningsteknologier prövades – listan kan göras lång men tendensen är inte ny. Denna tendens bygger på tidigare utökning av polismakten omkring staden med ett fokus på rasifierade områden. Detta hänger ihop – den auktoritära, reaktionära och rasistiska regeringen riktar sin kontrollapparat mot alla som de ser som fiender – oavsett om detta är i Rosengård eller Ramallah – mot internationell solidaritet, miljökamp och arbetarklassens självständiga kamp. Staten är därmed utomordentligt bra på att få dessa kamper att hänga ihop, det måste också vi revolutionärer vara.

Utöver den faktiska polisen så var dess förlängda arm extremt närvarande under veckan. De arrangörer, demovakter eller meddemonstranter som alltid försöker lugna, tysta och de-eskalera. De som föser in folk på den bestämda demorutten, som inte tillåter en millimeters avvikelse från den av polisen sanktionerade planen. De som försöker pressa folk att inte maskera sig. De som ber alla att låta polisen göra sitt jobb för “de är bara här för att underlätta för oss” eller som tar på sig självutnämnda ledarroller för att skrika att polisen är våra vänner efter att de just pepparsprejat kamrater. Vi menar att detta är viktigt att adressera. Polisen lyckades redan från början med att vända protesterna till att bli självpolisande. Detta är polisens första strategi, en mjuk makt för att förleda rörelser att ge upp sina kampmöjligheter utan strid. Det är när den inte fungerar som de tar till våld. Men vems ärenden går de som faller in i detta och försöker förhindra direkt aktion? De blir en direkt förlängning av den svenska statens intressen av att stötta Israel.

På gatan kunde vi se hur vi inte är de enda som tycker såhär. Även om det var gott om småpoliser, så fanns bland massorna på gatorna en ännu större förståelse och intuition om att polisen inte är på vår sida. Mycket av vårt arbete på gatan dessa dagar blev därför att försöka organisera och stärka sådana tendenser och avvärja självpolisande, men det är också en svår situation när vi är organiserade i mindre vängrupper och inte har t.ex starka kollektiva block på gatan eller uttalade gemensamma politiska linjer som offentligt kan ta en politisk kamp mot självpolisandet. De här reflektionerna ska förstås lika mycket som en självkritik som ett konstaterande av vad som bör göras i framtiden. Det är i den kollektivt organiserade masskampen och massaktionen som de strategiska möjligheterna finns. I mindre, decentraliserade aktioner lyckas vi sällan att organisera effektiva interventioner. Detta borde vara den främsta lärdomen från dessa dagar i Malmö, som av såväl kamrater som media och polisen förutspåddes bli den mest militanta händelsen på åratal.

Självklart är att organisera stora demonstrationer bra och viktigt. På detta sätt var Eurovision-protesterna onekligen en stor framgång. Men när vi står mitt i kampen, särskilt för oerfarna kamrater som inte deltagit i masskamper innan, så måste vi komma ihåg våra tidigare erfarenheter och lärdomar, såsom från protesterna mot Irakkriget för 20 år sedan eller miljökampen som den var precis innan Covid. Dessa protester var också enorma men eftersom makten vägrade lyssna på de som protesterade, oavsett hur respektabelt dessa försökte framstå och uttrycka sina argument, så misslyckades de. Irak invaderades. Miljöförstöringen fortsätter. Vi måste se till att det inte går att bara ignorera rörelsen.

Ett minimalt exempel på detta kan man se om man jämför de “officiella” demonstrationerna på eftermiddagarna på torsdagen och lördagen med de mer spontana som följde. De spontana demonstrationerna valde att rikta in sig på mer påtagliga mål i form av “Eurovision Village” i Folkets Park på torsdagen och Malmö Arena på lördagen. Dessa protester var de enda som faktiskt hade potential att direkt påverka något, och på grund av detta möttes de av betydligt hårdare repression.

There is only one solution – Intifada, Revolution

Det pågår många viktiga och inspirerande försök med andra kampformer (t.ex. universitetsockupationerna som just nu breder ut sig såväl i Sverige som internationellt). I dessa finns den strategiska öppningen. Vårt mål som kommunister är att bygga på dessa, att utveckla de politiska tendenserna till en klarare socialistisk fråga – något som Palestinafrågan tidigare varit men vilket ofta tonas ner, glöms bort och fördunklas. Ibland sker detta av okunskap, ibland av felaktiga politiska linjer och ibland av reaktionärer. Låt oss därför fördjupa oss något i våra politiska ställningstaganden.

Kampen för att befria Palestina är en kamp som direkt berör ett större imperialistiskt system som bygger på koloniala strukturer. Israel är en del av ett maktblock som domineras av USA men som också inbegriper EU och Sverige. Israel är inte bara beroende militärt, politiskt, teknologiskt och ekonomiskt av dessa, utan är också en viktig exportör och innovatör av nya övervakningssystem och exporterar också sin egen inhemska reaktionära politik. Ett exempel på det senare är högerradikala och fascistiska rörelsers och partiers förkärlek till Israel inte för att de gillar detta land – eftersom de alla är grundmurat och djupt antisemitiska – utan för att stöd till Israel kan användas som ett slagträ i inhemska debatter om hotet från Islam och muslimer.

När vi säger befria Palestina så menar vi alltså inte att upprättandet av någon ny statsform är det slutgiltiga målet. Snarare är poängen kampen mot stat, kapital och imperialism. Vårt mål är ett samhälle där alla människor, oavsett trosbekännelse, sexuell läggning, kön, funktionsvariation eller bakgrund lever ett liv där “envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.” Vi väljer att kalla detta stats- och klasslösa samhälle för kommunismen.

Det är dessa politiska perspektiv vi måste hålla i huvudet när vi går på gatan, ockuperar universiteten, blockerar, agerar och när vi bemöter alla dessa småsnutar som tror att se respektabel ut kommer övertyga Ulf Kristersson eller Joe Biden att vara för den palestinska kampen. Anledningen till att dessa reaktionärer inte är pro-Palestina är inte på grund av att de inte har hört tillräckligt starka argument utan för att de är representanter för en kapitalistisk och imperialistisk maktordning. Att vara respektabel är därmed att avväpna sig själv. Låt oss jämföra med Oslo-avtalen där den palestinska ledningen i PLO avsade sig i princip all makt genom att avstå från den direkta kamp de fört mot den israeliska ockupationsmakten. Detta avtal ledde till situationen vi är i idag. Alternativet till denna respektabilitetspolitik är upproret, revolutionen, intifadan. Det är att inte vädja till makten att lyssna på en, utan att ta makten själva.

Vi vill tacka alla kämpande kamrater som gjort sitt bästa under och inför såväl dagarna i Malmö som i masskampen kring Palestinafrågan i stort. Vi hoppas på en större strategisk reflektion och debatt, och vi hoppas på att bygga relationer med de som delar våra perspektiv. Om ni är intresserade av att utveckla en sådan diskussion och rörelse, kontakta oss på autonomorganisering@riseup.net

Leve den globala intifadan – för kommunismen!

Autonom Organisering.

Posted in Aktuellt | Comments closed

Strejken på Tesla – en uppdatering från solidaritetsarbetet

Strejken på Tesla i Sverige är inne på sin andra månad. Det är en strejk som nu dragit in stora delar av de fackliga organisationerna och som spritt sig över de nordiska gränserna, och en strejk som väckt internationell uppmärksamhet. Samtidigt har vänstern i hög grad varit frånvarande. Det här är en uppdatering om vad som hänt sedan vi skrev ett upprop om strejken vid dess start. Vår förhoppning är att orientera kamrater att förstå ungefär var vi är och för att underlätta ert deltagande i kampen.
Först några meningar om vad som skett mellan fackförbunden och Tesla. Ryktet säger att Elon Musk gett order till företaget att de inte får skriva under avtal oavsett vad. Det innebär att Tesla har försökt runda alla stridsåtgärder. De har tagit in strejkbrytare från framförallt Norge och Danmark. De har ansökt om “audiens” hos regeringen för att diskutera strejken, något som nekades till på grundval av att det skulle hota den svenska modellen men som också vittnar om hur lite Tesla förstår (eller vill vara en del av) den svenska samförståndspolitiken. IF Metall meddelade tidigt att de hade nog med pengar i strejkkassan för att strejka i hundratals år. Dock så är det endast kanske 50% av de anställda mekanikerna som strejkar, och flera riskerar uteslutning då de är fackligt anslutna men inte deltar. IF Metall har också höjt strejkersättningen till över lönenivån för att försöka få fler att ansluta sig, men vår upplevelse är att det inte finns en stark förankring på golvet. Det är såklart också ett resultat såväl av repression från Tesla, men det är också ett led i hur toppstyrt svensk fackföreningsrörelse är.
Nu till solidaritetsarbetet. Vi har besökt strejkvakter i Malmö 3-4 gånger. Nu senast skickade vi en något större delegation till Teslaverkstaden ute på Jägersro. Först och främst: stort tack till de som deltog! Vi har alltid fått ett varmt välkomnande av de lokala strejkvakterna. Även om IF Metall nationellt har, och är, ett av de mest liberala förbunden som exempelvis var en av våra huvudfiender i strejkrättskampen, så är gräsrötterna välvilliga och glada över solidariteten. När vi var där senast så hade de också besökts två gånger tidigare under dagen, först av en Hotell- och restaurangaktiv som gett kaffe på morgonen, och därefter av en privatperson som gett dem korv. Med andra ord, det finns en hel del bra stöd. 
Däremot så är vårt intryck att den lokala vänstern i Malmö/Skåne är något frånvarande från detta. Vi hoppas det ska förändras. Strejkvakterna är på plats under vardagar utanför Teslas verkstad på Boplatsgatan 2. Åk dit och uppvakta strejkvakterna. Gör aktioner. Visa solidaritet. Elon Musks Teslaföretag är en symbol för den moderna, högteknologiska kapitalismen, styrt av en allt mer fascistoid galning som försöker öka exploateringen av arbetarklassen världen över. Tesla är en del av den gröna kapitalismen som hävdar sig vara ren men bygger på exploatering av Lithium i t.ex. Bolivia  och därmed också kräver imperialistisk kontroll över denna resurs (något som fick Musk att skriva att “we’ll coup whoever we want!” på Twitter när USA:s inblandning i att störta regeringar i Bolivia uppmärksammades). Denna kamp drar också in nationella frågor, Almega, den värsta av arbetsköparföreningarna, har föreslagit att det är tvunget att förstöra strejkrätten än mer på grund av denna strejk. 
Det är värt att notera att vi är motståndare till samförståndspolitiken. Vi tillhör inte de som fetisherar LO, eller menar att kamper ägs av de som gjort sig till representanter för kamperna i fråga. Arbetarklassens gemensamma kamp hämmas av fackförbunden och socialdemokratins hegemoni. Men Teslastrejken öppnar dörren lite för att utvidga kampen, precis som Almega försöker göra från sitt håll. Strejken öppnar för att visa den makt som arbetare har: att de kan få hamnarna att stanna, verkstädernas maskiner att tystna och bilarna att sluta rulla. Det är där vi som revolutionärer måste verka. Bygga relationer, skapa motmakt och agera på de platser där facken inte vill eller kan agera för att försöka radikalisera, bryta upp samförståndet och angripa klassfienden. Därmed uppmanar vi alla kamrater att solidarisera sig med de strejkande arbetarna och delta i kampen. Är du osäker på hur du eller ditt sammanhang kan göra det eller vill göra det ih