“Nej, “människan kan lika lite vara på samma gång slav och fri som hon samtidigt kan vara sjuk och frisk” som Paul Blumberg säger. Ändå är det just det som dagligen krävs av henne! Vara slav på dagarna och fri på kvällarna. Att åtminstone försöka spela denna dubbelroll! Men slaven har ett fruktansvärt övertag. Slaven sitter ofta uppe hela kvällarna och hindrar den fria människan från att födas. Desto snabbare dör den fria människan när arbetet ringer in på månadsmorgonen. Redan vid grinden står Securitas och blänger.” – Bokslut från LM
Dessa ord beskriver väl de arbetsplatsreportage som vi har sammanställt till en utställning på 50-års jubiléet av 68-upproret och 40-årsjubileet av asbestkatastrofen i Lomma. 1968 och det årtionde som följde var ett årtionde av intensiv kamp där de vilda strejkerna spred sig över landet, från några om året till över 200 stycken tidigt 70-tal. Det var inte bara en kamp för högre löner och bättre arbetsförhållanden utan, som vi kommer visa, en kamp för människovärde och för en annan värld. Vi har tillsammans läst ett antal böcker och funnit en bortglömd skatt, en historia om kamp som födde vårt samhälle och som fortfarande idag är relevant för oss som socialister.
De här reportagen lägger också till någonting nytt i vår förståelse av den autonoma traditionen. Tidigare i den autonoma rörelsen har arbetsplatsreportage framförallt setts som någonting som kommer ur det italienska 70-talet och självundersökningen (se exempelvis Kämpa Tillsammans – Gemenskap och klasskamp på samhällsfabrikens golv). Med vår utställning visar vi att det finns en livskraft inhemsk tradition som vi kan anknyta till och inspireras av.
De böcker som ingår i utställningen är: Göran Palms Bokslut från LM och Ett år på LM, Sara Lidmans Gruva, Mary Anderssons Asbestarbetarna berättar och Helena Henschens, Gunnar Orlanders samt Ove Tjernbergs N.J.A.
Göran Palms böcker handlar om när han, 1970-71, tog anställning på LM Ericsson i Stockholm. Ett år på LM är en reportagebok med intervjuer från olika arbetare, en konkret undersökning av vad arbetarklassen i Sverige egentligen är och gör. Den andra boken, Bokslut från LM, är ett svar till olika kritiker, från såväl borgerligt håll som vänstern, gentemot Ett år på LM. Den utvecklar även en hel del resonemang och upplevelser. Sara Lidmans Gruva handlar om gruvarbetarna i Norrland och deras liv och leverne, det var kort efter hennes bok släpptes som den berömda vilda strejken i Malmfälten 1969 utvecklade sig. Lidman blev anklagad för att ha orsakat detta, men hennes bok visar tydligt att det var klassmotsättningar som existerade långt innan hon var där som låg till grunden för strejken.
N.J.A handlar om arbetarna vid Norrbottens Järnverk i Luleå och skrevs 1969. Den undersöker hur ett statligt ägt företag drivs efter kapitalistiska principer, hur arbetarna blir uppsplittrade från varandra, om Norrlands avfolkning och fattigdom. Slutligen så har vi läst Mary Anderssons Asbestarbetarna berättar, vilken handlar om eternitfabriken i Lomma. Att arbetare jobbade mer eller mindre oskyddat med asbest på fabriken ledde till att uppskattningsvis 200 personer dog. Alla dessa böcker innehåller, förutom intervjuer med arbetare, intervjuer med företagsledningar, läkare, experter, fackliga företrädare, m.fl, ritningar på arbetsplatser och maskiner, officiella styrdokument, mm. Vi har gjort våld på texterna och skurit bort mycket vilket varit en svår process, men vårt mål är inte att bara återge en historia utan snarare att försöka fånga några delar som vi tycker är viktiga att uppmärksamma. Vi har brutit ner texterna till ett antal teman som återges nedan.
Böckerna går att återfinna på India Däck bokcafés referensbibliotek.
ALIENATION/KUNSKAP/MAKT
“Experterna säger att buller inte är farligt om man är harmonisk och avspänd. Om man inte tänker på det. Men hur ska man kunna låta bli! Jag har tom. hört kompisar säga att inte ska man använda hörselkåpor inte. Då hör man ju inte om det inträffar nåt… Och jag har växt ett par tum varje gång jag har hört det – av fasa. Jag är rädd för framtiden. Jag vill inte tappa kontakten med andra människor som jag vet att jag är beroende av. Jag vill kunna höra syrsorna och alla andra små fina läten som är i skogen en sommardag. Jag vet såna som bara är några år äldre än jag och som redan har förlorat syrsorna.” – Gruva, s. 74
Detta citat visar, på ett högst konkret sätt, hur vi genom arbetet blir avskilda från andra människor och världen omkring oss. Antikapitalistisk kamp handlar inte bara om en strid för höjda löner och bättre arbetsvillkor utan i hög grad om just detta: vem av oss vill förlora syrsorna? Det visar också på hur kapitalister tvingar arbetare in i situationer där de måste välja mellan skyddsutrustning för att inte skada sig i det långa loppet och att sakta bli skadade över tid. Detta är fortfarande aktuellt på många arbetsplatser idag. En finlandssvensk arbetare som blir intervjuad av Göran Palm för ett liknande resonemang:
“Men det är värre ändå med händerna, tycker jag… att dom blir 
som under foten, hårda. Dom tål ju mera förstås, kan röra sig kvick och bestämd utan att sår kommer… händerna, efter några år du ser… det är ju bra för joppet att dom vet vad ska göra utan att liksom tänka varje gång. Men inte är det bra hemma! Jag tar så mjuk, så mjuuk, tycker jag, men då säger min fru att… sandpapper. Och barnen, det gör ibland ont på dem när jag smeker. “Du får inte bada mig pappa”, så där säger dom. Jag vill gråta nästan. När jag ser sådan som dig, eller tjänsteman – där går en som kan älska med händerna, tänker jag. Jag tänker så. Händer som kan känna, det är ju rätt så viktik! Dom där gammal metallgubbar… jopparhänder säger dem, nästan som stolt, riktiga jopparhänder. Men jopparfötter, nog räcker det, tycker jag. Man har inte tänk på den där saken, jag tror inte, vad som växer fram på jopparen i den hårda intustrijobb, handsulor.” – Bokslut från LM, s. 115
Arbetaren blir avskiljd från sin egen familj rent fysiskt. Kapitalismen är här något som är kroppsligt. Det bryter in, genom de teknologier och de sätt som vi arbetar med dessa, och omvandlar hela vårt liv. Dessa ord komplicerar också arbetarromantiken som frodas i vänstern. När denne finlandssvenske arbetare tittar på Göran Palms händer så är det med förakt utan något han själv begär. Arbetarromantiken missar just detta faktum. Viljan att sluta vara arbetarklass är, om den uttrycks kollektivt, i grund och botten en revolutionär vilja. Vi vill inte leva våra liv som stympade fysiskt och själsligt och socialt. Vi vill något helt annat.
“Vi lever i ett samhälle där produktionslivet är så till den grad uppspaltat och muromgärdat att stora grupper av arbetsförsäljare sällan råkas.
På fritiden skymtar de varandra, på parkeringsplatser och systembolag, men få känner någon annan arbetsplats än sin egen. Om ens den! Industrierna, statsverken, fackskolorna, regementena, kontorspalatsen, universiteten, förråden, alla är de slutna världar. Tillbommade arbetsvärldar.
Obehöriga äga ej tillträde.” – Ett år på LM, s. 80
Arbetsplatsreportagen är alla otroligt träffande när det kommer till att ta upp sådant som är så vardagligt att vi inte ens tänker på det. När vi går nerför gatan så omges vi av slutna världar. Vi är uppsplittrade från varandra och från vår klass igenom hur hela samhället fungerar, genom dess geografi och genom kapitalismens struktur. Vi vet ingenting om de kamper som varje dag försiggår på caféerna i stan, på Hemköp, på fabrikerna eller i universitetssalarna. Ibland vet vi inte ens någonting om sådant som händer på en annan avdelning på vårt eget jobb. Livet blir absurt i kapitalismen genom den sorteringsmekanism som nästan slumpmässigt skickar oss till ett eller annat ställe, öppnar en eller annan dörr och stänger andra. Det är inte konstigt att vi blir alienerade och att kampen tenderar till att bli avskild från andra delar av samhället.
“Den som arbetar på en fabrik eller i en gruva behöver kort sagt inte läsa om klassamhället för att veta hur det fungerar i stort. Han känner monopolkapitalismen mot huden eftersom han ständigt möter dess viktigaste uttryck (…)
Den insikt som villkoren kan ge måste givetvis formuleras och preciseras, inte bara för att kunna upplevas som verklig av den enskilda arbetaren utan också för att leda till något mer än till personliga missnöjesyttringar. Härtill behövs “den där jeppen som gått den där kursen”. Härtill behövs stimulans till egna studier. Härtill behövs de intellektuella.” – Ett år på LM, s. 170-171
Göran Palms diskussioner om den kunskap om kapitalismen som erhålls genom att vara arbetarklass och därigenom känna kapitalets våld “mot huden” känns högaktuell idag då debatten om medvetandets sociala betingelser rasar. Idag är vänstern fullt upptagen med frågor om kunskap, identitet och tolkningsföreträde. Den nödvändiga insikten att alla människors förmåga att uppfatta världen formas av deras sociala position kan lätt leda till en reduktionistisk och stel identitetspolitik. Vi instämmer fullt med Göran Palm som menar att den som drabbas av ett förtryck knappast behöver läsa om det för att förstå det men att den kunskapen som fås genom den levda erfarenheten måste preciseras, utvecklas och systematiseras för att leda till något annat än personliga missnöjesyttringar. Det är också det som Palm menar är de intellektuellas funktion i vänstern. Palm gör också en intervention i förståelsen av vem som är intellektuell som tål att upprepas för dagens vänster. Det är en brokig skara fritt och kritiskt tänkande människor från alla bakgrunder han syftar på, inte en samling akademiker. I alla böckerna får vi möta arbetare som analyserar hur arbetets organisering, klassens sammansättning och de traditionella vänsterorganisationernas beskaffenhet begränsar klasskampen. Detta är att vara intellektuell, inte att ha högskolepoäng eller ej.
FACKET/PASSIVITET/INDIVIDUALISM/SPLITTRING
“Vilka fonder av mänsklig produktivkraft, av samma slag eller av
helt annat slag, är tills vidare bundna och dolda, utom möjligen någon enstaka gång på fritiden? Detta brukar bli allmänt känt först när det händer något på själva arbetsplatsen, en frigörelse, en dörr som slås upp. Som en dörr slogs upp i malmfälten 1969 och som en dörr i fjol slogs upp (och stängdes igen) på klockfabriken LIP i Frankrike. Men även när dörren bara öppnas på glänt – som när en grupp på tio arbetare lyckas få igenom en annan inbördes arbetsordning, när en namnlista skickas runt på fabriken eller när en avdelning börjar löneförhandla kollektivt direkt med ledningen – kan oanade fonder av handlingskraft och kamratskap plötsligt befrias. Många tycks som Jaakko vara fackligt passiva i brist och i väntan på sådana öppningar.” – Bokslut från LM, s. 143
Palms diskussion om kunskap fortsätter här och bekräfter våra egna upplevelser. Det som i ena stunden verkar segt, passivt, konservativt förändras plötsligt i stunder av kamp och kollektivitet. Idag finns dock få av dessa strejkexempel, idag är kampen på gatorna och i massaktioner istället den plats där “dörren kan slås upp.”
Vi får aldrig hänfalla till pessimism när inget händer och när “alla” verkar ointresserade av politik: sådana tillfällen kommer alltid förändras genom samhällsutvecklingen. Arbetarklassen i Sverige är inte “köpt” men den har en historia, såsom detta projekt visar, och historien av förändrad klassammansättning men också reformisters försök att hålla nere arbetarklassens gemensamma kamp är det som skapat apati och lager på lager av avpolitisering. Vi läser det i dessa reportage när fackföreningsrörelsen fortfarande hade något livskraftigt och självständigt inom sig. Vi lever dock idag ett land där LO m.fl. centralstyr allt och undergräver arbetarklassens gemensamma erfarenheter. Att de gjort detta har lett oss fram till vår nuvarande situation genom årtionden av byråkratisering som i sin tur genererar mer byråkratisering och förborgerligande av människor.
“I samhället utanför stängslet finns det fastslagna former för hur en människa ska åtalas och bestraffas. På verket finns det inga såna former. Man kan inte skaffa advokat. Man kan knappast begära att vittnen ska höras då det oftast är arbetsledaren eller ett befäl som ensam är vittne och polis och åklagare.
Man kan inte överklaga.
Möjligen kan man gå till facket men facket kan bara spela en medlande roll och har ingen legal möjlighet att påverka beslut om en bestraffning, inte så länge man har kvar gamla paragraf 23 som säger att arbetsgivaren ensam äger rätt att leda och fritt fördela arbetet samt antaga och avskeda arbetare.” – NJA, s 75-76
Varje arbetsplats är en diktatur. I citatet ser vi hur det som verkar normalt, som en naturlag, egentligen är något djupt politiskt. Vi måste alltid försöka komma ihåg detta. Yttrandefriheten och rättsprocesser finns inte på jobbet. Vi finner också facket som redan då var vingklippt och i och med att LO accepterar paragraf 23 så kommer det inte heller gå att agera utanför de fackliga ramarna. När vi läser detta så ser vi också hur en konkret paragraf påverkar klasskampens vardag. Att kräva avskaffandet av faktorer som direkt påverkar vår makt som klass verkar för oss vara någonting som är bortom den simpla reformismen som alltid kan ledas in i olika kommittéer eller i någon utredning. Här handlar det om en konkret maktfråga vars avskaffande skulle, i denna konkreta situation, bygga klassmakt. Detta är kanske något bortom reformism å ena sidan och insurrektionell vägran av alla krav å andra sidan.
”Kamratskapen blir ju som trängt uut av den där illa morotsdjävul som sitter där på matjinen och manar på. Den där osynlik morotsdjävul, på och på, på! Bara gör nu tio bitar till i timman på den där jopp så räcker det att reparera bilen, eller en rum för barnen, annars får barnen ingen egen rum. Så där maanar han ju på. Det blir nästan som min feel, om barnen får inte den där rum! Mitt feel. Har jag då en ganska kärv jopp och en annan har fått en bra jobb, jag vill ju ha hans bra jopp! Det blir som en gift, ett gift. Ingen vill hjälpa liksom, bara ha dem där bra jobb, alla ju…
– Och då försvinner sammanhållningen mellan arbetarna?
– Jo, ja. På flykblad, där är den ju kvar, den där dina arbetarklassen, een för alla.. på flykblad är den ju synlig. Men på verkstaan, var är den där? Man hinner inte titta ens, om den finns kvaar, för den där morotsdjävul… Jag står och klipper och klipper som en kalning, den där plååt, och plötslik – visst fan, barnen har nu ju den där rum, tänker jag. Dom har ju! Jag behöver inte tjynda, men då är jag svettig redan. Man får den där morotsdjävul i kroppen liksom.
– Som en binnikemask, var det någon som sa, som äter sig större oich större, medan arbetaren bara blir mindre och mindre.
– Ja, det är ju klart att jopparen för liksom mindre ruum, när både baasar och den där morotsdjävul ska sitta där liksom på honom. LM kan köpa en egen stol åt den där morotsdjävul tycker jag.” – Bokslut från LM, s 127
Arbetaren förklarar här hetsen och stressen efter materiellt välstånd som underminerar arbetarnas kollektivitet. Människor internaliserar jobbet och börjar identifiera sig med det. Vi måste döda morotsdjävulen inom oss än idag när postfordismen har inneburit att vi inte bara ska producera saker utan även känslor, att vår kreativitet och identitet ska bli en del av kapitalismen själv. Arbetarklassen, som något kollektivt, känns för många som än mer svårfångad idag då klassen har blivit en multitud, en än brokigare sammansättning än vad den var på 70-talet. Det är ur denna multitud vi måste skapa en universell kommunistisk rörelse utan att för den delen förlora det partikulära i klassens olika delar. Politisk kamp handlar i hög grad om att artikulera detta på praktiska sätt, inte bara på ett flygblad på verkstan utan i det konkreta.
EXISTENTIALISM/MÄNSKLIGHET/FRIHET:
“Men varför ska människorna förslavas? Ju bättre vi skulle få det… jag tycker inte att jag kan betrakta mig som lyckligare efter all den välfärd som står att få… Vi arbetare är gastkramade… Vi skapar resurser… men åt vem? Själva stressas vi så att vi känner oss jagade till och med i sömnen. Jag kan stiga upp mitt i natten och gå till bussen och stå där och vänta och så ser jag på klockan att den bara är tre, jag hade sett fel… Det är den där spänningen att man aldrig vågar slappna av. Är detta nödvändigt?! Ska det fortsätta på det här viset… bara för att vi ska leva… bara för att få mat och kläder. Och ingenting annat… Vi ska väl ha nånting trevligt också?!” – Gruva, s. 144
Här finner vi något av det viktigaste vi har funnit i texterna. I denna sorgliga berättelse om internaliserad stress så lurar något existentiellt, som arbetaren här själv säger: vi ska väl ha nånting trevligt också?! Detta tema blir än tydligare i detta citat:
“För de flesta tycks det vara så självklart att arbetsdagen är till för att fördrivas att de sällan ens kommer att tänka på att det skulle kunna vara annorlunda. Det klagas ständigt på LM:s verkstad, men sällan just på detta. Sällan just på att någonting är fel med själva jobbet. Det är nästan som om det inte skulle finnas någon att skylla på här. Det är nästan som om en naturlag härskade.
– Jobb är ju jobb.
– En fabrik är en fabrik.
– Det är ju så.
(…)
Varje dag klockan 16.06 skyndar alla som en man fram till Lågkroppens stämpelklockor, och varje dag klockan 16.18 skyndar alla som en man fram till Högkroppens stämpelklockor. Var och en tycks så snabbt som möjligt vilja skudda LM:s stoft av sina fötter, och ingen försöker någonsin hejda strömmen genom att ropa: vi har ju bara deta liv! vad är det för vanvett att slå ihjäl tiden istället för att fylla den med innehåll! Vi får ju inte leva om en enda dag!” – Bokslut från LM, s. 159-160
Dessa uttryck skiljer sig från hur vänstern brukar uttrycka sig och är, med brist på andra ord, snarare existensiella. Trots detta är det detta som är kärnan i att vara revolutionär. Att vilja ha ett helt annat samhälle. Att leva ett liv med mening, något som är omöjligt i kapitalismen.
Att människor tänker och tror att kapitalismen är naturlig är det som leder till att politik handlar om de ruttna ämnen som det gör idag: hur många miljoner ska gå till snuten, hur mycket “får invandringen kosta”, hur mycket kan vi lägga på vården? De är inte meningslösa saker såklart, men de är förvridna eftersom våra perspektiv borde vara just om det existentiella: Vi får ju inte leva om en enda dag!
“- Tänk så många år av mitt liv dom har stulit. Båda mina föräldrar blev över 80 år. Man har så gott om tid att tänka, det kan dom inte ta ifrån en. Hade jag kommit ifrån fabriken då, 1962, hade jag kanske levt i dag, kanske inte varit riktigt frisk men i alla fall, jag hade levt på samma villkor som alla andra… jag kan inte hjälpa det, men… detta är mord… jag kan inte se det som något annat… jag är dömd… jag är dömd… det är så grymt att veta om det… att man ska dö… alla ska dö… men jag ska dö för att jag har varit eternitarbetare…
Detta är mord.” – Asbestarbetarna berättar, s. 99
För vissa gör kapitalismen alltså livet alienerat, tråkigt och låter det sakta rinna bort. För andra är kapitalismen en bödel. Kontexten till citatet är en arbetare på eternitfabriken i Lomma vars vittnesmål tas upp av Mary Andersson. Det är Sveriges värsta miljökatastrof och att bli direkt förgiftad på detta sätt är sällsynt. Men klass inverkar fortfarande på livslängden. Arbetarklassen får fler arbetsskador, slits ut och dör tidigare. År och åter år slits ifrån oss. Den antikapitalistiska kampen är kampen inte bara för livet utan också mot döden.
Ett viktigt skäl till att vi ville skriva om detta var för att vi också ville skriva en historik för att vi inte bara ska minnas Olof Palme, Gustav Vasa eller andra härskare. Även arbetare förtjänar att minnas.
INTERNATIONALISM/FRIGÖRELSE/KUNSKAP
“Efter filmen bjöd kvinnorna på kaffe för att stärka oss inför 
debatten. Men en man som arbetade i Kiruna och bodde i en by utanför Svappavaara måste gå före mötet slut och tog avsked vid dörrposten. Han sa – ordagrant så vitt jag kommer ihåg: Jag har mitt jobb underjord. Det är besvärligt med gruvluften ibland. Vissa dagar är man less. Men jag behöver aldrig oroa mig för att kåken min ska vara bombad eller att morsan och ungarna ska vara uppbrända när jag kommer opp efter skiftet. Men hur är det för dom som går under jorden i Vietnam? Vad får dom se när dom går i dagen? Vi är många som skulle vilja fara dit och hjälpa dom, fast man int är ung längre. (Han tog upp två tior och gav mig i handen.). Om du känner nån FNL-grabb i Vietnam så kan du väl skicka han dom här tjugu kronorna från mig och hälsa.” – Gruva, s. 60
Denna betraktelse kommer från Sara Lidman när hon var i Svappavaara för att hålla ett möte om Vietnam. Senare i boken får hon en liknande utsaga från en annan gruvarbetare:
“Kampen för våra rättigheter” blir en kamp om femöringar, och “arbetarna vill bara ha och ha” heter det. Men vietnameserna… dom offrar! År efter år avstår dom från allt – för att vinna allt. Dom hoppas ju att vinna hela landet, alltsammans. Dom skapar ju ett människovärde…. det som vi gett upp hoppet om. De flesta svenska arbetare är för blyga för att säga det… jag menar… man kan inte ena minuten klaga på gruvmaten, den andra på att bilverkstan har fuskat med lamellerna – och den tredje säga: Jag skulle vilja vara viet cong! Vem som helst kunde ju svara hur ska du med din mage komma ner i dom där gångarna… Så man säger inget. Men i hemlighet skulle vi också…” – Gruva, s. 83
I dessa två citat finner vi inte bara komik utan också tragedi. Samtidigt som dessa arbetare kände skam så längtade de till en annan plats och situation där kampen inte bara handlar om “femöringar” utan om att “skapa ett människovärde.” Det fantastiska i dessa citat är hur klar och tydlig identifikationen är med människor på andra sidan jorden, hur omedelbar den är och vilken längtan som finns i denna identifikation. Idag kan vi känna samma sak för kampen i Rojava. Att se sig själv i andra, bortom kategorier såsom kön och etnicitet, och inse att man är en del av något gemensamt med gemensamma intressen är grunden för den internationella solidariteten.
Dessa citat går bortom klichéerna om solidaritetsarbetet med Vietnam på 60/70-tal. I vanliga fall så är en stor del av vår förståelse av denna period en historia skriven av borgerliga journalister och tvehågsna förborgerligade “socialister.” Vi måste återerövra vår egen historia. Idag finns det lager på lager av ideologiska föreställningar som alla osynliggör vittnesmål som de ovan och som tjänar till att demobilisera människor, den officiella berättelsen om 60-70-talet är ett exempel på detta.
AVSLUTNING
Det finns egentligen mycket mer vi hade velat ha med från böckerna, exempelvis intervjuerna med företagsägare, ritningarna på fabriker och annat som fördjupar arbetsplatsreportagens metod. Vi har dock valt att hålla detta så nära som möjligt de teman vi har valt ut ovan eftersom dessa gett oss någonting nytt i synen på klass och på tidsperioden som beskrivs i reportagen.
Dessa texter visar såklart framförallt på behovet av att omkullkasta kapitalismen. Även om mycket har förändrats sedan fordismens högtidsdagar och kapitalismen idag har förfinat sin dominans över människan så kan vi finna mycket inspiration i dessa texter. Framförallt kanske det är möjligt att utveckla vårt politiska språk och söka efter ett sätt att artikulera det som så vackert artikuleras i citaten: att livet ska ha en mening som vi skapar, men som hela tiden förstörs av kapitalismen. Detta kanske kan vara en väg framåt och ett sätt att sätta fingret på vad det är vi verkligen vill ha, inte bara femöringar utan att vi vill “ha det något trevligt också.” Den politiska rörelse som artikulerat sådana känslor allra bäst har varit feminismen snarare än arbetarrörelsen i sig.
Arbetarrörelsen har ju generellt varit en rörelse om materiella reformer snarare än förändringar av hela människans existens. Idag, när maskiner tar över mer och mer mänskligt arbete, verkar detta än mer dåraktigt än tidigare. Vi behöver maskiner som befriar människan snarare än förslavar henne och igenom det ett liv som har mening och betydelse. Det tycker vi är värt att ta med sig från det vi har läst.
Autonom Organisering, 50 år efter maj 1968.