Vi har på senaste tiden stött på en tendens i våra gemensamma utrymmen, i våra aktiviteter och bland kamrater. Vi har valt att förankra denna tendens i det kontroversiella begreppet identitetspolitik. Vi anser att det finns en gemensam grund i dessa politiskt problematiska beteenden och ställningstaganden som bottnar i en fetischering av identitet, något vi hoppas ska bli tydligt genom denna text.
Det finns många exempel på detta, där det som ligger närmst till hands just nu är den mycket infekterade konflikten på Smålands Nation i Lund. Utan att gå in i den i detalj, då det skulle kräva allt för mycket utrymme, används identitetspolitiska argument friskt i debatterna där. Exempelvis menar en grupp identitetspolitiskt orienterade personer att deras uppfattning av politiska frågor såsom sexköpsfrågan måste accepteras då deras positionalitet som trans- och rasifierade ger dem tolkningsföreträde och att inte hålla med dem per definition är transfobt och rasistiskt.
Det finns redan en uppsjö kritiker av vad man brett kan kalla identitetspolitik, där de flesta är reaktionära. Utöver kritiken från diverse liberala eller konservativa håll finns det även en kritik från en reaktionär “vänster”. I de värsta fallen så har dessa, som i fallet med Örebropartiet och splittringar ur Kommunistiska Partiet, urartat in i att helt lämna vänstern och bli en del av den växande högerpopulismen. Genomgående för dessa är en desperat sökan efter det perfekta klass-subjektet, ur-arbetaren. Dessa högljudda kritiker av s.k. identitetspolitik är därmed själva några av de största bovarna i dramat, då deras kritik och politik går ut på att propagera en (nidbild av en) enda subjektsposition, det de kallar “arbetarklassen” men som endast är en del av den totala arbetarklassen och som snarare kan förstås som en förvanskning av den vita manliga arbetarklassen.
Det vi presenterar här är istället en kritik genom feminismen, en radikal kritik med ambition att ta oss djupare i kampen. Vår kritik är inte mot postkolonial eller feministisk teori som tidigare nämnda reaktionära kritiker av identitetspolitik ger uttryck för. Vad vi söker är ett radikaliserande av de positioner som en feministisk, queer, marxistisk och postkolonial analys lägger grunden till. Vi vill inte låta oss stanna vid dessa perspektivs fixering vid positioner utan konstant utveckla dessa, deras inneboende motsättningar och på så sätt bryta oss fria från dem.
För att skingra oklarheter och för tydlighetens skull så vill vi påpeka att vi inte är intresserade av individer och deras enskilda beteenden utan snarare av hur de rörelser vi är aktiva i beter sig. Det vi vill göra är att lyfta en strukturell kritik av det som kan verka radikalt eller vänster till sitt utseende, men som när det misstolkas och manipuleras tenderar att kollapsa in i essentialism och bli reaktionärt. För att göra detta så har vi behövt skriva en avancerad text där vi går igenom den historiska grunden för identitetspolitik särskilt i relation till frågor om det som ibland kallas för “positionalitet” som används utbrett och slarvigt av identitetspolitiker. För att göra texten mer tillgänglig så har vi en ordlista i slutet samt en lista på relevant litteratur. Läsarna är även varmt välkomna att bjuda in oss för att presentera den.
Ofta blir diskussioner kring detta ämne otroligt infekterade. Vi menar därför att det är viktigt att ta ett steg tillbaka och fundera på vad vi faktiskt säger och menar. Vi ser redan nu det svar och den kritik som kan komma att möta denna text; att den är skriven av vita män och därför felaktig, illegitim och potentiellt rasistisk. Vi ställer frågan direkt till dig som läser: gör det någon skillnad om den här texten är skriven av en grupp vita cismän, av queers eller av rasifierade personer? Ifall det gör skillnad, på vilket/vilka sätt gör det skillnad? Ändras innehållet, dess innebörd, poänger eller relevans? Det är en öppen och ärlig fråga som vi uppmuntrar läsaren att ha med sig genom texten och som vi själva försöker lägga fram vår syn på i slutsatsen.
En grund för vår politiska förståelse och analys är ståndpunktsteori, ett analytiskt verktyg som tyvärr felaktigt även används av de vi i denna text vänder oss emot. Ståndpunktsteori kommer ursprungligen från Marx och utvecklades av den ungerske kommunisten Lukács. Ett centralt begrepp för Lukács är just proletariatets ståndpunkt. I korthet så menar Lukács att arbetarklassens position i relation till produktionen, historien och andra klasser ger denna ett unikt perspektiv från vilket samhället kan förstås. Det är bara genom denna ståndpunkt – arbetarklassens perspektiv – som samhället kan förstås på riktigt. Det är en så kallad priviligierad epistemisk position, med potential till kunskap som inte är tillgänglig för borgerliga teoretiker eller borgarklassen som helhet. Läs gärna vår text “En gnistrande väv – arbetsplatsreportage från det kämpande 60/70-talet i Sverige” där vi använder oss av denna metod.
Denna grund har sedan utvecklats genom en feministisk kritik av objektivitetsnormer inom vetenskap av tänkare såsom Donna Haraway, Sandra Harding och Patricia Hill Collins. Dessa pekade på hur vetenskaplighet, objektivitet och rationalitet använts som maktmedel för att dominera och exploatera samt att legitimera dessa praktiker. Detta var en intervention i och med emfas på epistemologi, dvs hur vi får kunskap. Det var ett svar och en reaktion på separationen mellan verklighet och vetande inom filosofin, en dualistisk tanke som ligger till grunden för modern vetenskap och som dessutom separerar både varande och vetande från politik och etik; ett resultat av vetenskap som utformats av män, mer specifikt borgerliga män.
Kritiken byggdes i grunden på samma herre-slavdialektik som Hegel, och sedan Marx, använde för att peka på den unika kunskapsposition som den icke-dominanta har tillgång till. Här menar man att det undertryckta perspektivet, i detta fallet kvinnors, som en följd av sin position erbjuder en mer fullständig bild och förståelse av verkligheten i kontrast till det dominerande, i detta fall manliga, perspektivet. Från denna grund i feministisk kritik av det manliga perspektivet har ståndpunktsteori utvecklats för att inkludera andra så kallade subalterna perspektiv, med den genomgående grundförutsättningen att alla enskilda perspektiv är ofullständiga.
Detta omfamnande av ofullständighet står i motsats till sökandet efter de fetischiserings-projekt som bland annat kan ses i vänsterns renhetspolitik och längtan efter det perfekta förtryckta subjektet. Detta tar sig uttryck i sökandet efter den “riktiga arbetaren” som i fallet med reduktionistiska marxister eller den rasifierade kvinnan från Globala Syd hos identitetspolitiker.
Som följd av denna förståelse av kunskap sökte man en typ av vetande som inte transformerar subjekt till objekt, och därmed delar upp vetandet mellan subjekt och objekt, men som bevarar det studerande subjektets agens; en vetenskap grundad i levd verklighet. Vi har försökt oss på detta i vår text “En sjuk vård.” Feministiska tänkare sökte en reflexiv vetenskap, en vetenskap som är kapabel att förstå sig själv, som “ser den som ser”, som förstår vad som format perspektivet för att på så sätt bättre “förstå förståelsen”. Detta var ett försök att se hur själva kunskapssystemen hade en viss könad karaktär. Feminister som Haraway lyckades framgångsrikt visa att när gängse vetenskap hölls upp mot en feministisk analys så kunde man tydligt se hur socialt formad vetenskapen är. Från detta perspektiv framhöll man kunskap som aktivitet, och framförallt som socialt, att den kunskap vi skapar, skapar vi relationellt dvs. socialt med andra.
Vad som skiljer, och skyddar, ståndpunktsteorin från att bli postmodern relativism är för det första dess hängivenhet till ett explicit politiskt och emancipatoriskt projekt. För det andra så förespråkar ståndpunktsteori till skillnad från det postmoderna perspektivet partiell, lokaliserbar och förkroppsligad kunskap som också kan överskrida sina egna begränsningar.
För hur gör vi när två ur samma position inte håller med varandra? Eller när rent reaktionär politik uttrycks av vissa subjekt, vilket görs varje dag och hela tiden? När vi talar om erfarenhet och position så menar vi inte att vi har en direkt tillgång till sanningen som automatiskt följer vår positionalitet. Det är absurt att detta ignoreras, som om alla rasifierade personer håller med varandra och inte har en egen politik. Det blir för identitetspolitiker omöjligt att på ett enhetligt sätt förklara oliktänkande inom en grupp då det underminerar deras legitimitet som representanter. Här tas ofta starkare gränsdragningar till som verktyg, att man med mer esoteriska och obskyra förklaringar försöker påvisa varför de som inom den grupp man säger sig representera på något sätt inte på riktigt hör till den gruppen.
Det är därför alltid av intresse, om vi söker en sannare bild av verkligheten, att vi expanderar vår förståelse genom att se fler perspektiv samt förstå hur de interagerar med varandra. Som den postkoloniala filosofen Gayatri Spivak förklarar: om vi ger upp kampen om kunskapen genom att tänka att vi har direkt tillgång till sanning genom vår subjektivitet så naturaliserar vi maktrelationer. Alltså, positionalitet i sig är inte tillräckligt, och verktygen för att tillgängliggöra det underordnade perspektivet är de ideologiska, kritiska och politiska praktiker de utvecklas i relation till.
Snarare är sökande och skapande av kunskap något som har en politisk dimension, en handling. Detta knyter också teori till praktik, något som för oss är grundläggande. Dessa två, teori och praktik, verkar konstant på varandra i ett dialektiskt förhållande. Ståndpunktsteori är således en viktig teori. Men som vi ska se så blir den i övergången från en strukturell till en individuell kritik en moralisk, individualistisk kritik som tappar sin politiska, radikala potential.
Grunden för identitetspolitken är ju såklart identitet, dvs. tillhörighet till en viss grupp eller kategori. Den politik som förs i dessa identiteters namn bygger oftast på verkliga, djupa strukturella förtryck. Skillnaden för oss ligger i hur vi förstår dessa förtryck, t.ex. ras, klass, sexualitet, kön. Vi menar att identitetspolitiken inte förstår identitetskategorier som historiskt specifika för en viss historisk kontext utan istället som transcendenta, utanför tid, applicerbara som kategorier i sig själva.
Detta synsätt reducerar människor till observerbara sociala attribut och praktiker vilka definieras som om deras existens var inneboende och faktisk, snarare än resultatet av makt. Vad är slutpunkten i detta sätt att förstå identitet? Jo, in absurdum så slutar ju denna avgränsande och essentialiserande logik i rasbiologi; att man vaktar gränser för identiteter och deras uttryck, att man tillskriver egenskaper och rättigheter till förutbestämda medfödda egenskaper. Detta har vi sett exempelvis i fallet av “dreadsdiskussionen” i Köpenhamnsmiljön där vita människor som har dreads förbjudits från att komma in på den legaliserade ockupationen Bumzen då detta setts som “kulturell appropriering”, och där en ung person som kan uppfattas som vit men som har en rasifierad förälder föreslogs bevisa sitt genetiska arv för att få komma in.
Vi förstår snarare dessa sociala positioner som saker vi gör eller som andra gör oss till, inte saker vi är. Vi menar att identitetspolitik i motsats behandlar sociala kategorier, vilket är vad identiteter egentligen är, som statiska enheter. Detta tjänar bara till att ytterligare cementera, återskapa och förstärka dessa kategorier. Detta gör identiteter och deras jämlikhet med andra “priviligerade” grupper till både start- och slutpunkt för politisk aktivitet snarare än strävandet efter att befria oss själva från identiteter som sådant.
Vi anser att identiteter är reifierade sociala kategorier ur vilka vi bör brytas upp, inte inom vilka vi bör hållas kvar. Med detta menar vi att identitetspolitikens statiska syn på sociala kategorier är densamma som den process genom vilken sociala handlingar, skapelser, egenskaper och strukturer uppfattas och behandlas som ting och vice versa hur döda saker förstås och behandlas som om de vore oberoende av mänsklig aktivitet och agens. I varuformen tar detta sig uttryck i t.ex. alienation och varufetischism, där de sociala relationerna bakom produktionen osynliggörs. I och med att varuformen är den dominerande form genom vilken mellanmänskliga relationer regleras under kapitalismen så struktureras även sociala relationer enligt denna form. I fallet med identietspolitiken så blir effekten att identitetskategorierna fås att framstå som ovan- eller utommänskliga och av människor oformbara, så att vi människor måste lyda under dem. På så sätt blir vi till objekt som endast följer naturlagar. Här menar vi att det sanna förhållandet såklart är motsatt; dvs att identiteter är sociala, plastiska och att de därmed går att förändra. Vi menar att detta synsätt låter oss se bakom och bortom identitetsskapande strukturer och följaktligen nedmontera och gå bortom dem.
I och med att identitetspolitik fokuserar på olikhet och dess formuleringar är uppdelningarna potentiellt oändliga. Detta sträcker sig nödvändigtvis till skillnader inte bara mellan grupper utan också mellan individer. Ens förmåga att uppvisa och signalera vissa bestämda attribut blir ett krav inom identitetspolitiken; identitetspolitik kräver identifikation. Det praktiska resultatet av identitetspolitiken är en evig formulering av olikhet, vilket vi menar leder till fragmentering och stagnation av politisk aktivitet. Detta ger även upphov till vad vi menar är den intellektuella impotens som är förhärskande inom identitetspolitken. Så snart man riktar kritik mot identitetspolitiken höjs svaret att det är kritikerns identitet som ligger bakom denna kritik, som om identitet i sig självt förklarar själva argumentets innehåll och vad som orsaker den. När detta faktum väl är etablerat, dvs att avsändarens identitet och inget annat är den faktiska orsaksfaktorn för ett uttalande, tappar allt innehåll sin betydelse.
I denna typ av cirkulära försvar så är allt, och vi menar allt, avhängigt och förståeligt enbart läst genom talarens – av andra uppfattade och tillskrivna – identitet. På så sätt stängs all möjlighet till kritiskt tänkande ner. Det fråntar människor utanför en bestämd identitetsgrupp legitimiteten att över huvud taget yttra sig om saker som berör den identiteten oavsett hur absurt eller reaktionärt det som sägs är. Inte bara det, även de som anser sig och anses tillhöra sagda grupp kan förnekas legitimiteten bakom sina åsikter om dessa inte följer den etablerade – inom gruppen hegemoniska – linjen, såsom på Smålands Nation där identitetspolitiker bemött transpersoner och rasifierade människors opposition mot deras linje med argumentet att de är “assimilerade.” Detta skapar en samtalskultur där man målar i svart och vitt; där den som inte helt håller med identitetspolitikerna direkt blir paria; dvs. där det inte finns utrymme för intellektuell debatt och förståelse, där perspektiv inte kan vädras och utvärderas kritiskt, utan där det är sälla sig i ledet eller bli utesluten som är de enda alternativen. Detta bryter inte upp maktstrukturer, det skapar bara nya. Vilket då också kan förklara motivationen till varför även s.k. radikaler driver dessa linjer: för att öka sin egen makt inom vissa sociala rum.
Två tendenser vi ser som följd av den föregående synen på identitet är rekuperation och representation. Dessa existerar både som potential och som logisk fortsättning på denna typ av identitetsförståelse men även som faktiska existerande praktiker.
Med rekuperation menar vi den neutraliserande handling som söker behålla den radikala framtoningen i ett budskap eller en rörelse men som urholkar och tömmer det faktiska innehållet i densamma. Detta är något vi kan se historiskt t ex i den liberala HBTQ-rörelsen, särskilt bland homosexuella cismän som länge åtnjutit en hegemonisk ställning i den rörelsen. Genom att appellera till idén om “lika rättigheter” formulerar man som den högsta önskan och slutmålet för sin politik att få uppnå samma nivå eller status som det för samhället i sin helhet. Det yttersta målet för dessa rörelser är att uppnå normalitet, att bli inlemmade och accepterade på samma villkor som vita mellanskikts-cismän. Vad detta gör är att tillåta det subversiva att avväpnas, tillåta det farliga att bli tamt och i förlängningen inordnas i, och till och med stärka den rådande ordningen. Att frivilligt låta sig inlemmas i, propagera för och förstärka identiteter så som de sanktioneras uppifrån – av staten, av kapitalet, av patriarkatet – är ju att tillåta sig själv att bli förbestämd, enkelt kategoriserad och därmed pacificerad.
För att tydliggöra vad vi menar vill vi peka på queerhet som exempel på anti-identitet; dvs att gå över och igenom, spränga fasta identiteter och vara konstant flytande. Queerhet så som vi förstår det är inte en identitet; det är en praktik, ett sätt att röra sig i och relatera till världen. Detta håller den revolutionära potentialen som finns i queerhet levande då man inte tillåter sig bli ännu en oskadliggjord identitet utan istället förblir ett okategoriserbart subjekt vars konstanta överskridande utgör ett hot mot den disciplinära, kategoriserande och normativa ordningen.
Den andra tendensen är representationspolitiken, dvs tanken att individer kan representera grupper, i detta fall specifika identitetsgrupper. Ett av problemen med identitetspolitik är att aktivister och “ledare” alltför ofta blir den “autentiska rösten” för sina grupper i form av “jag talar för alla X”, vilket innebär återskapandet av maktrelationer. Istället för att bryta ner de förhärskande logikerna så deltar man bara i sin egen underkastelse genom att acceptera – och till och med jaga – representation inom det rådande systemet.
Vår ambition är att lyssna på, undersöka eller vara i diskussion med personer med olika sociala positioner, detta är en av hörnstenarna för att förstå världen – så som vi beskriver ovan i avsnittet om ståndpunktsteori. Det vi vänder oss mot är att upphöja enskilda individer till representanter, vilket är reformismens och parlamentarismens logik. När vi pratar om grupper – engelskans “communities” – på detta sätt så ser vi dessa som om de kan representeras, dvs att en enskild person kan manifestera viljan hos heterogena samlingar människor.
Inte bara det, denna enskilda person förstås inte längre som en individ med sin egen politik, historia, klass och kön utan som en genuin direktkanal till en kollektiv vilja. När vi också blir glada över att det kommer “någon” från en annan position så är det samma absurda grej; vi gör dem till representanter för en grupp och tänker att de alla tänker likadant. Självklart så är sammansättningen av en politisk grupp relevant. Vad vi kritiserar är inte detta, utan tendensen till att essentialisera individer som representanter för en social grupp. Detta är essentialism och är alltid en återvändsgränd.
Vi menar att ressentiment är ett bra verktyg för att förstå varifrån mycket av identitetspolikten kommer och vad som driver den. Begreppet kommer ursprungligen från Nietzsche och vi har inspirerats av Wendy Browns användning av Nietzsche i relation till identitetspolitik. Detta skiljer sig alltså från engelskans “resentment” som är en känsla. I korthet menar Nietzsche och Brown att de maktförhållanden som råder i samhället kan skapa en specifik typ av reaktionsmönster hos det underordnade subjektet, dvs hos grupper och individer med mindre makt. Impotens är en grundläggande och drivande faktor bakom ressentiment, alltså en oförmåga eller upplevelsen av oförmåga att påverka; kort sagt brist på makt. Detta är något som är särskilt närvarande och förhärskande i det moderna kapitalistiska subjektet där individer drabbas och kontrolleras av enorma krafter bortom sin kontroll, exempelvis patriarkat, imperialism och miljöförstörelse. Samtidigt är det moderna subjektet otroligt individualiserat, naket och fråntaget sociala band och sammanhang. Detta är ett utmärkande drag för vår tid: individens totala och fullkomliga ansvar för sig själv och sin lycka kombinerat med den mest maktlösa av positioner.
Kombinationen av dessa utgör en potent grogrund för ressentiment. Här träder identitet in som både produkt av och reaktion på detta tillstånd. Poängen här är att identitet är en reaktion på någonting. Ressentimentets “skapande gärning”, det enda sättet för detta strukturellt impotenta subjekt att lindra sin smärta är att omarbeta denna smärta till en hämnd. Hämnd är i denna form ett substitut för faktisk handling och uppnås genom att påtvinga lidande på andra.
Det som karakteriserar den underordnade är att ständigt behöva bekräfta det som definierar henne, dvs. smärtan hon lider av. När denna drivkraft vänds utåt, i en politisk kontext, tar det sig formen av att frossa i politisk impotens istället för att söka sin självbekräftande befrielse genom aktiv handling och uppställandet av positiva visioner av framtiden. När man drivs av skadan som ressentiment är så måste man slita i såret gång på gång för att bli ett subjekt. Hämnd som en reaktion producerar identitet som både bunden till historien som producerade den och som en förebråelse till det nu som förkroppsligar den historien. Dvs, genom en sådan praktik, en hämndpraktik som i sig själv bygger på återkopplingen till orättvisan i underordningen, så binds ens politiska praktik till att konstant återupprepa och därmed förstärka den smärta, det sår, som denna orättvisa innebär. Detta är tyvärr alldeles för vanligt i feministiska och antirasistiska utrymmen och odlas som en överordnad politisk identitet.
Genomgående för identitespolitiken är upprättande av identiteter som reiferade ting, vaktandet av identiteter och konstant gränsdragning för att skydda sin identitet; att definiera vi-och-dem både utåt mot de onda andra men även att inåt föra en renhetspolitk mot den egna gruppen. Detta är skrämmande likt det reglerande, disciplinära samhället i dess formande av disciplinära subjekt. Vi menar att detta både är en produkt av, men också potentiellt återskapar disciplinsamhället som oavbrutet delar, klassificerar och specialiserar. Det blir en spegelbild av det moderna samhället som fungerar genom övervakning, registrering, bedömning och gränsdragning.
Utöver det disciplinära så genomsyras identitetespolitiken av en annan maktdynamik, nämligen moralism. Den instrumentaliserade offerrollen – dvs uttryck så som det formuleras inom ramen för detta tankesätt, inte de faktiska strukturella förtryck som är genomgående i vårat samhälle – ger inom ramen för denna politik en moraliskt hög position, dvs. makt, om än bara inom vissa sociala sfärer. Här återkommer den individualism som är genomgående och den totala avsaknaden av maktanalys lyser igenom. Man vägrar se hur denna typ av logik och retorik ger makt; hur man vänder uppochner på maktordningen men inte för att utplåna den rådande ordningen utan bara för att sätta sig själv på tronen. I slutändan blir allt detta ett väldigt tacksamt sätt att dölja detta paradigms grundläggande motsägelsefulla och omöjliga premisser, samt en gynnsam miljö för de som söker höja sin egna sociala position.
I början av texten så frågade vi läsaren “gör det någon skillnad om den här texten är skriven av en grupp vita cismän, av queers eller av rasifierade personer? Ändras innehållet, dess innebörd, poänger eller relevans?”.
Det har varit ett viktigt beslut för oss att när vi uttrycker oss som Autonom Organisering gör vi det ur ett perspektiv som försöker överkomma de individuella och olika positioner som vi lever i. Detta är inget som sker automatiskt som ett slag av ett trollspö. Vi är inte en del av den tendens som säger att vi bara kan tänka bort våra sociala bakgrunder och förenas i att tillhöra en klass eller rörelse, men vi är inte heller kvar i identitetspolitikens fetischering av identitet. Vi menar att kollektiva processer med fler perspektiv tar oss närmare sanningen och därmed ger oss bättre förståelse och politiska verktyg.
Vår politik är att röra sig från det partikulära till det universella, att förena olika delar av arbetarklassen såväl i vår egen organisation som i samhället i stort. Det är en konstant kamp, ett försök att inte glömma bort alla de maktrelationer som vi lever i, men inte heller att finna oss i att vara uppdelade av dem. I denna text har vi argumenterat för att identitetspolitiken cementerar dessa uppdelningar. Det är kommunisters uppgift att överkomma dessa i teori och praktik, där vi inte blundar för maktrelationer inom klassen utan lyfter subalterna perspektiv, grupper och individer.
Vår strävan att uppnå detta innebär att vi kommer att misslyckas och göra fel. Det är naturligt i ett samhälle som är genomsyrat av rasism, sexism, queerfobi och klassförtryck. Att göra misstag, både som grupp, rörelse och individ, kommer alltid att ske i relation till dessa samhällsstrukturer. Det innebär att vi praktiserar kritik och självkritik, att vi försöker vara “mjuka mot varandra för att vara farliga tillsammans.”
Identitetspolitiken har ingen plats för sådant kollektivt omdanande, som kan vara nog så hårt och upprivande ibland, utan ser varje potentiellt misstag, varje felaktigt ordval som det värsta uttrycket för vilken maktform det nu kan handla om. Samtidigt som den riktar sig inåt på detta sätt och söker, ressentimentsdriven som den är, efter nästa sår att riva i, så är våra riktiga fiender där ute och angriper vilda strejker, förstör naturen, utför queerfoba hatbrott eller sprider antifeministisk propaganda.
För att möta dessa fiender krävs det att vi lyckas ta oss bortom identitetspolitiken. Vi tror inte att de som anammat identitetspolitiska perspektiv är onda eller dåliga personer. Snarare så uppstår detta i en tid när vi verkar uppdelade, alienerade och svaga. Vårt motdrag är att skapa en vision av ett annat samhälle, ett kommunistiskt samhälle, och att i såväl stora som små sammanhang strategiskt överbrygga motsättningar mellan subalterna grupper. Vi hoppas med denna text ha kommit en liten bit på vägen.
De ord som förklaras i texten har vi inte återgivit igen här. Vi rekommenderar dock läsaren att söka sig vidare på egen hand om den är intresserad av mer djuplodande förklaringar.
Alienation: Den process i det kapitalistiska samhället när människan blir förfrämligad från sig själv och världen och samhället omkring sig.
Epistemologi, se också epistemisk: Den filosofiska läran om vad kunskap är och hur den fås. Berör i stort alla frågor om kunskapens karaktär.
Positionalitet: Ens sociala position såsom arbetare, kvinna, rasifierad, mm.
Postmodernism: En bred tradition av filosofiskt tänkande som menar att all kunskap, och kanske verkligheten själv, är extremt uppdelad, relativ och fylld av maktrelationer.
Rasifiering: Den sociala process som gör att någon ses som etniskt annorlunda än en majoritetsgrupp.
Relativism: Den filosofiska position att verkligheten självt utgörs av människans subjektiva upplevelse av den, även ibland att se allt som relativt på ett moraliskt eller politiskt plan.
Rekuperation: Den process av att inlemma och oskadliggöra sociala rörelser som utgår ifrån stat- och kapital.
Social kategori: Maktrelationer som klass, kön och etnicitet.
Subaltern: Socialt underordnade grupper, exempelvis kvinnor, queera personer, arbetarklassen eller rasifierade grupper.
Varufetischism: Den process i kapitalismen där varor verkar som om de har en egen, självständig agens eller liv utanför människans sociala liv.
Rekommenderad läsning
* What is ‘transversal politics’? – Nira Yuval-Davis
* Situated knowledges: the science question in feminism and the privilege of partial perspective – Donna Haraway
* The science question in feminism – Sandra Harding
* Wounded attachments – Wendy Brown
* Accomplices not allies – Indigenous action
* Can the subaltern speak?– Gayatri Chakravorty Spivak
* History and class consciousness – Georg Lukács
* What’s Wrong With Identity Politics (and Intersectionality Theory)? A Response to Mark Fisher’s ” Exiting the Vampire Castle “(And Its Critics) – Michael Rectenwald