Autonom 101: Del två

Share on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someonePrint this pageShare on Google+Digg thisShare on LinkedInPin on PinterestFlattr the authorShare on TumblrShare on VKBuffer this page
Detta är del två i vårt utkast till studiecirkel, Autonom 101. Läs del 1 här.

Genussystemet

Olika genussystem har genom människans historia varierat enormt. Under andra tider och på andra platser så har betydelsen av “manlighet” och kvinnlighet”, samt människor som inte definierat sig som det ena eller andra eller som kunnat byra mellan dem, varierat enormt. Vi kallar “manlighet” och “kvinnlighet” för maskulinitet och feminitet för att framhålla att de är historiska och sociala konstruktioner snarare än biologiska sanningar som är på samma sätt för alltid och överallt.
Genussystemet händer grundläggande ihop med idéer om essentialism. Essentialism är idén att det finns inneboende egenskaper som utgår från vilka kategorier en grupp och gruppens individuella medlemmar har. Alltså, t ex att kvinnor är av naturen mer empatiska eller att män av naturen är sexuellt aggressiva. Att fokusera på essentialismen snarare än på “fördomar” som då skulle gått att utbilda bort gör att vi kan förstå saker som varför kvinnor dras till exempelvis vårdyrken och även försöka förstå varför vårdyrken ses som mindre viktiga och har lägre lön än exempelvis maskulint kodade yrken som bankchefer eller murare.
Genus skapas och återskapas hela tiden i vardagliga handlingar, från vilka kläder man väljer, till sexuella praktiker, till kroppshållning. Det gör att det också finns subversiva – queera – handlingar som bryter upp essenser och idéer om maskuliniteter och femininiteter. Dessa handlingar varierar i radikalitet beroende på kontext, att vara kortklippt och ha byxor på sig är en subversiv handling för flera decennier sedan men idag har den förlorat sin radikala betydelse på grund av de framgångar som den feministiska kampen skördat.
Även om genussystemet är kontextuellt och kan påverka såväl män som kvinnor så är det generellt i hela samhället att kvinnor och det som är feminint är underordnat män och det maskulina. Det innefattar alltifrån lönenivåer till utsatthet i offentliga rum, våld i nära relationer, möjlighet att få lämplig vård, självbild och så vidare. Denna makt som män har över kvinnor kallas för patriarkatet. 
Patriarkala strukturer gör också våld på andra som på olika sätt avviker från den patriarkala makten, homosexuella, transpersoner, asexuella, queera individer, m.fl. Alla dessa har sin egen specifika problematik men är alltjämt också lidande av genusordningen. 
Genussystemet går inte att förstå utan att förstå dels kapitalismen och dels rasifiering och vice versa. Vi har tidigare beskrivit en del utav de många sätt som dessa interagerar på under arbetet och i staten. Maskuliniteter och femininiteter är märkta av klass och etnicitet. Vi kan t.ex. prata om en slags femininitet hos vårdarbetare, eller försöka förstå rollen som klass har för unga män i bruksorter. Det finns alltså inte bara en maskulinitet och femininitet utan flera. Människor är dock aldrig bara sina kön, sin etnicitet eller sin klass utan är mer eller mindre unika individer. Dock måste alla människor förhålla sig till dessa strukturer även om de gör motstånd mot dem. 
Den autonoma rörelsen är också ojämlik. Generellt så är den autonoma rörelsen till övervägande grad bestående av män. Den är också väldigt vit. Inuti våra organisationer och i hela rörelsen är det ofta så att grupper av män bistår varandra och bildar informella strukturer där information fördelas inom mansgruppen vilket utesluter kvinnor ur beslut. Vidare så har aktiviteter som klassificeras som maskulina en högre status. Alltså t.ex. våld mot fascister och en machokultur där att vara hård och oberörd av våld och stress ses som bättre än att vara rädd och orolig. 
Frågor:
Diskutera hur ni gör för att försöka skapa jämlikhet i er egen grupp. Finns det typiska drag i vem som gör vad som går att härleda till patriarkala strukturer? 
Diskutera en social grupp som ni berör på grund av att ni är en del av den, arbetar politiskt med den eller liknande. Det kan vara skolungdomar på en specifik skola eller i allmänhet, det kan vara vårdarbetare eller migranter. Diskutera hur genus, klass och etnicitet hänger ihop med er politiska praktik och analys av dem.

Imperialism och krig

Alla stater är inbegripna i relationer mellan varandra. Dessa relationer är alltid präglade av makt, vissa stater är mäktigare än andra vilket gör att dessa kanske kan få bättre handelsvillkor gentemot andra eller till och med att de kan erövra dessa. Många sådana relationer går tillbaka historiskt till den period som kallas för kolonialismen och senare till imperialism där framför allt europeiska stater erövrat icke-europeiska sådana och lagt beslag på billig arbetskraft (i vissa fall även slavar) och naturresurser. Idag fortsätter samma system även om de flesta nationer i teorin är självständiga. Detta system är det som ligger till grunden för den rasistiska uppdelningen av världen som delat upp människor i rasifierade, undertryckta grupper och icke-rasifierade som härskar över de andra. Denna ordning hänger också ihop med genus och klassystemet vi lever i. 
Idag befinner vi oss i en situation där imperialismen tar sig mjukare former. Få politiker vågar öppet stå för angreppskrig. Snarare sker väpnade konflikter genom upprätthållande av “mänskliga rättigheter” eller för att “motverka terrorism” såsom fallen med Irak och Afghanistan. Det sker också indirekt genom stöd till inhemska grupper vilket många olika av de stater som är inblandade i Syrien gör. Det sker genom ekonomiskt stöd till vissa länders regimer, utbildning, träning och även regelrätt trupp genom såväl FN som det egna landet. Målen att upprätthålla politiskt dominans för att säkra naturresurser, bekämpa potentiellt fientliga stater, skapa internt stöd genom att skapa en extern fiende och så vidare är dock samma som alltid funnits i kapitalismen, bara med något nyare former och ordval idag.
Nationell befrielse har länge varit en stöttesten för stora delar av den svenska vänstern. Detta har dock i många fall lett till en “fiendens fiende” mentalitet. Även konservativa eller pseudo-fascistiska grupperingar har stötts eftersom de bekämpat framför allt USA. Dock så måste vi alltid komma ihåg att stater och alla borgarklasser är vår fiende. Många liknande anti-imperialistiska grupper har blivit en del av den kapitalistiska världsekonomin, blivit korrupta eller agerat auktoritärt och anti-socialistiskt under sin framväxt. Vårt mål är avskaffandet av nationalstaten, inte upprättandet av en ny.
Frågor:
Läs en artikel eller uttalande från en anti-imperialistisk grupp ur den parlamentariska vänstern. Vilka är subjekten i deras text, är det arbetarklassen i olika länder elller är det stater eller något annat?
Diskutera hur Sverige är en del av imperialistiska relationer. Ni kan t.ex. söka efter svensk vapenindustri eller svensk trupp i Afghanistan. 
Studera den kurdiska rörelsen och dess syn på nationen, revolution och självstyre. Vad tycker ni om detta möjliga alternativ till den klassiska statsfokuserade nationella självständighetsrörelsen?

Kamp och Revolution

Det finns kamper i såväl liten som stor skala. Kamp finns inneboende i alla olika delar av det kapitalistiska systemet, i såväl hemmet som på arbetsplatsen, i skolorna likväl som på gatan. Kamp uppstår för att systemet har, som vi beskrivit i de tidigare delarna av cirkeln, inneboende motsättningar. Kamp behöver inte alltid vara något de som är inbegripna i kampen nödvändigtvis förstår socialistisk, feministisk eller antirasistisk kamp, eller ens som en kamp överhuvudtaget. Nedskärningar på ett jobb och det missnöje som detta skapar hos arbetarna kan komma oavsett om de identifierar sig som vänster eller inte.
All kamp är samtidigt märkt av klass, etnicitet och genus. Det finns inga rena kamper som inte har någon tidigare historia eller specifik kontext. Klasskampen i dess mest typiska form, en grupp arbetare på en fabrik som strejkar är alltid arbetare som också är en viss etnicitet och ett visst kön (ofta en blandning) och detta påverkar alltid kampen. 
Dessa identiteter kan vara överskridas genom konkret kamp. Det går inte att bara ignorera de specifika bakgrunder som en viss grupp har och att säga till exempel “vi är alla arbetare” eller “vi är alla kvinnor”. Arbetarna på en viss fabrik kanske är uppdelade mellan de som är svenskar och de som är rasifierade. Att överkomma sådana splittringar går bara att göra på konkreta sätt vilket varierar mellan olika kontexter: ibland krävs en diskussion med ledarfigurer, ibland är det själva kampmomentet som enar, ibland är det något annat. 
Utöver splittringar på grund av kön eller etnicitet kan arbetarklassen vara splittrade i olika klassammansättningar, alltså olika grupper av arbetarklassen som har olika materiell vardag. På en skola kanske det kan finnas dels de som utbildar sig i fordonslinjer och som ska bli industriarbetare och de som kommer arbeta akademiskt. Dessa två grupper kanske inte omedelbart kan samarbeta eftersom att de har olika kultur organisationsformer och förutsättningar. 
Det är viktigt att förstå att vi försöker representera hela arbetarklassens intressen. LO, exempelvis, representerar bara vissa arbetargruppers intressen – dels de icke-akademiskt utbildade arbetarna men i hög grad manliga svenska industriarbetare över kommunalarbetande kvinnor. En strejk kan eventuellt bara representera en viss fabrik. Dessa kan göra att vissa arbetargrupper offras på grund av andra. Kvinnliga arbetare har historiskt sett ofta blivit tillsagda att deras feministiska kamp “får vänta till sen.”
Makthavare försöker alltid dela upp grupper och ställa dem mot varandra. De erbjuder en grupp lite högre lön än en annan. De sätter invandrares behov mot svenskars. Vi försöker alltid utveckla varje kamp och få den att expandera till att handla om mer generella saker. En kamp på en viss avdelning på ett sjukhus kan utvecklas till att handla om patienterna på avdelningen eller till att handla om fler avdelningar. Sedan kan det börja handla om hela vården i Sverige. Sedan om makten över det offentliga. Sedan att arbetarklassen borde äga hela samhället och krossa överklassen. 

Direkt aktion

Radikala utomparlamentariska rörelser använder sig ofta av direkt aktion. Ett exempel på direkt aktion är att planka för att åka gratis i kollektivtrafiken, istället för att bara bedriva en opinionsbildande kampanj för att nå samma mål. Ett annat exempel är att ockupera hus för att lösa bostadslösheten hos en given grupp personer. 
Direkt aktion innebär inte nödvändigtvis att göra något olagligt. Att planka är exempelvis inte olagligt utan ett kontraktsbrott mot ett företag. Det finns dock tillfällen då direkt aktion innebär att göra något olagligt. Det innebär dels vissa risker men det finns också fördelar med det hela. En fördel är dramatiken som finns kring lagbrott, det gör det lätt att nå igenom medialt. En annan fördel kan vara att de som deltar i direkt aktion kan genomgå en snabb förändring i sitt medvetande och tydligt se konflikterna i samhället. Dock så innebär direkt aktion också risker för repression från staten eller privata företag. 
För att motverka negativa konsekvenser så är solidaritet mycket viktigt. Solidaritet innebär att vi hjälper varandra socialt, mentalt, ekonomiskt och politiskt i vår rörelse och i hela arbetarklassen. Solidaritet innebär att förstå att ett angrepp på en person är ett angrepp på alla. Grundbulten i all form av radikal handling är solidaritet, vilket också innebär att inse att vi alla kämpar på olika sätt i rörelsen. Vissa grupper är öppnare och andra är stängdare, vissa kamrater har inte samma fysiska förutsättningar som andra och vissa vågar inte lika mycket. Våra motståndare försöker alltid splittra oss, detta är väldigt tydligt i de debatter om “onda och goda demonstranter” som spelas upp inför varje större militant demonstration. Vi måste istället hålla ihop och förstå att konflikterna i samhället är kollektiva och att vi har gemensamma fiender. 

Revolution

För att slutligen överkomma kapitalismen krävs det en revolution. Borgarklassen kommer aldrig släppa ifrån sig makten självmant. Se på statens våldshandlingar mot vår rörelse redan idag: hur skulle inte det se ut i ett mycket mer uppskruvat läge? Att försöka reformera kapitalismen såsom svensk socialdemokrati har försökt göra har ju visat sig vara ett totalt misslyckande, mer än 100 år har gått av reformism och vi är inte direkt i närheten av socialismen. 
Med revolution menar vi alltså en social revolution, en förändring bland alla samhälleliga relationer. Det är inte bara ett maktövertagande genom en statskupp alltså. Revolutioner är processer där medvetandet hos massorna förändras mycket snabbt tillsammans med handlingar som angriper och omkullkastar stat och kapital. Detta inbegriper genusrelationer, klassförtryck och rasism. 
Om en liten grupp skulle försöka ta makten skulle inte det heller förändra arbetarnas grundläggande position i kapitalismen. På sin höjd har detta istället byggts statssocialistiska länder såsom Kuba, länder där det finns samma sexism och rasism, där staten är om möjligt än starkare än innan och där arbetet fortsätter i oförändrad form. Vi är alltså motståndare till statssocialism. Även om ingen kan sia i om hur ett postkapitalistiskt samhälle exakt kommer se ut (jämför med bönderna på medeltiden som vi pratade om i delen om materialism och om hur omöjligt det var för dem att förstå vårt samhälle idag) så är drag av självorganisering underifrån utan stat och kapital ett viktigt sätt för oss att se en framtida värld. 
Revolutioner innebär alltså att en massrörelse baserad på arbetarklassens självaktivitet utvecklar sig. Denna är av nödvändighet internationell och internationalistiskt eftersom att kapitalismen är internationell. Att stanna inom en nationsgräns är alltså dödsdömt. 
För att skapa ett klasslöst samhälle krävs det ett överflöd av varor för att utplåna hunger och materiell nöd och tillgodogöra alla människor nog med saker för att undanröja konkurrens. Idag finns det redan tillräckligt med materiella tillgångar för att alla människor ska kunna leva ett sådant liv. De är dock inte fördelade och producerade för att det ska gå. 
Revolutioner innebär kamp och våld men är inte nödvändigtvis rent militära handlingar. Arméer som har besegrats (tillfälligt) i olika revolutioner har ofta besegrats genom av politiskt tryck kombinerat med ekonomiska påtryckningar av strejker och blockader. Idén om att bilda en Röd Armé är kanske alltså inte en nödvändighet. 
En lyckad revolution leder till kommunismen: ett samhälle utan stater och klasser. Kommunismen som begrepp har en dålig klang men har omhuldats av anarkister och andra frihetliga grupper sedan begreppet myntades. Att skapa kommunismen är alltså att skapa ett postrevolutionärt samhälle där vi inte bygger en ny stat utan snarare upplöser alla de relationer vi har beskrivit i den här texten: patriarkatet, kapitalismen, rasism och staten. 
Frågor:
Hitta ett exempel på en masskamp, såsom ryska revolutionen eller arabiska våren, och diskutera vad som går att lära sig av den situationen idag. 
Diskutera en kamp som intresserar er, kanske en ni är involverad i eller som väckt ert intresse i största allmänhet, och fundera på vilka som försöker splittra kampen och hur ni kan försöka förena personer i den istället. 
Fundera på hur ni kan använda er av direkt aktion för att uppnå en social rörelses mål. Hade ni exempelvis kunnat ockupera ett hus för att motverka bostadsbristen eller hade ni som feminister kunnat agera mot utsatthet i offentliga rum?  
This entry was posted in Aktuellt. Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.