“Dessa strejker är ibland bara förpostfäktningar, ibland också mer betydande strider. De avgör inget, men de är det säkraste beviset för, att det avgörande slaget mellan proletariatet och borgarklassen närmar sig. De är arbetarnas krigsskola, där de förbereder sig för den stora kampen, som inte längre kan undvikas.” FREDRICH ENGELS – Den arbetande klassens läge i England
Jag har varit fackligt aktiv och förtroendevald i Kommunal i ett par år nu. Jag och en annan arbetskamrat blev valda till arbetsplatsombud efter ett par års konflikter på jobbet, där vi ville bli valda för att ha ett arbetsrättsligt skydd när vi höll på och bråkade med chefen. Sedan dess har jag fått viss insyn i Kommunals verksamhet och tänkt mycket kring hur facket fungerar, på svensk arbetsmarknad och på strejker. Jag är också kommunist och har varit aktiv i det som kallas den autonoma vänstern i runt 15 år. Jag var med och grundade Autonom Organisering. Man kan tro att de har världarna är långt borta ifrån varandra, och då tror man rätt. Fackligt aktiva och förtroendevalda i Kommunal är i väldigt hög grad socialdemokrater, från socialdemokratiska familjer där föräldrarna själva varit fackligt aktiva. I den autonoma vänstern kommer man ofta från radikala familjer, där föräldrarna har varit punkare eller proggare. En sak är dock gemensam för både kommunalare och autonoma: hur många man än frågar så är det i stort sätt omöjligt att hitta någon som har strejkat. Det senaste decenniet (2006-2016) kan nog sägas ha varit ett decennium i klassfredens tecken och har historiskt få förlorade arbetsdagar till följd av arbetsmarknadskonflikter. Jag har aldrig strejkat, de flesta av Kommunals förtroendevalda har aldrig burit en varselväst och inte ens de tuffaste kravallturisterna har agerat strejkvakt. Det ser inte bra ut.
Det är nog svårt att bygga en precis förståelse för hur det här påverkar den svenska arbetarklassens politiska medvetande, men några saker går att räkna ut utan mycket möda. Det är väldigt ovanligt för svenska arbetare – i synnerhet unga sådana – att ha deltagit i den mest klassiska konflikten man kan ha med en kapitalist. Man går till jobbet dag in och dag ut, hatar sitt liv och är i stort sätt helt och hållet i arbetsköparens våld. Motståndet man kan göra som individ är begränsat och oftast individuell. Man snor lite grejer, skiter i några arbetsuppgifter, går hem för tidigt eller kommer sent till jobbet (om man vågar). Man förstår så klart sin situation, men den byråkratiserade klassfreden omöjligör det pedagogiska exempel strejken utgör. Man är bara en individ i ett ofördelaktig kontrakt, i ett ofördelaktigt samhälle- aldrig en del av historiens viktigaste politiska subjekt – arbetarklassen – och aldrig klass för sig. Det är svårt att bli klassmedveten när man aldrig får “göra klass.”
Svenskt Näringsliv och LO hand i hand.
Detta märks tydligt när man går Kommunals fortbildningar. Jag blev först positivt överraskad när jag såg på schemat för det första kurstillfället att man skulle resonera kring Kommunals värdegrund. Men, min initialt positiva inställning blev snart fientlig. Man pratade om jämlikhet och frihet, om Fair Trade, miljö och om samhällsansvar. Man pratade om “medlemmarnas värde” och om hur samhället borde värdera vårt arbete mer och hur vår “status borde höjas”. Man snuddar knappt vid det som är fackets kärnverksamhet (eller i alla fall borde vara): att “göra klass”. Det jag beskriver ovan har visat sig vara typiskt för all Kommunals verksamhet. Man är en meningslös blobb av småborgerlig välfärdsideologi i kontakten med medlemmar, lägre stående förtroendevalda så som jag själv och allmänheten. Internt, och framförallt ett par steg upp ifrån sektionsnivån, är man en parasitär, byråkratisk och korrupt cancersvulst som mest gottar sig på medlemsavgifter och ser till så att ingen längre ner i organisationen gör nåt som inte passar.
Det värsta med Kommunals varande som meningslös sosseblobb är att de själva verkar tro på sitt skitsnack. Man jobbar till exempel för att alla som jobbar i vården (i Kommunals avtalsområde) ska vara undersköterkor och att alla inom barnomsorgen ska vara utbildade barnskötare. Man tänker sig att ökad kompetens på något sätt ska öka medlemmarnas “status” och det ska ge utbetalning i form av högre löner och bättre arbetsvillkor. Hur de kom fram till detta är för mig något av en gåta. En fackförenings samhällsuppgift är att garantera att medlemmarna inte strejkar, och i utbyte mot det, fixa fram bättre löner och arbetsvillkor till de. Hur man ska göra det genom att öka medlemmarnas kompetens är väldigt oklart. Man borde snarare försöka se till att medlemmarna är svinjobbiga jävlar att ha att göra med så att man har ett fortsatt existensberättigande. Men för all del Kommunal, sluta existera om ni nu så himla gärna vill det. Det verkar så ibland. Ni kan trösta er med er nya grafiska profil på historiens skrothög.
Av någon anledning, och till LO:ledningens förskräckelse verkar Byggnads och resten av facken i 6F gå mot strömmen här. Man pratar klass. Man pratar direktörslöner, stulna skattepengar som har försvunnit utomlands, solidaritet, jämställdhet mellan könen och antirasism. Man utmanar arbetsköparen och går i konflikt. Man struntar i det heliga industrimärket. Man skramlar inte bara med vapnen, man går faktiskt ut i strejk och det verkar kunna bli en riktig rysare sedan svenska byggnadsindustriers besked om att lockouta runt 12000 byggnadsarbetare. Jag och resten av Autonom Organisering vill självklart uttrycka vår fulla stöd. Det verkar på kommentatorsfälten och i övrig media som om byggarna har allmänhetens stöd. Jag har en känsla av att svenska folket just nu är riktigt peppade på strejker. Kolla till exempel tågstrejken på öresundstågen: det drabbade tredje part rätt hårt och ändå hade man ett väldigt utbrett folkligt stöd. Kommunal kunde ju lärt sig ett och annat här.
Med detta sagt så ska man förbereda sig på kniven i ryggen. Redan innan strejken bröt ut gick LO:s förbundsordförande ut tillsammans med Svenskt Näringsliv i ett uttalande till skydd för den svenska modellen och industrimärket. D.v.s att socialdemokratin som vanligt gör gemensam sak med högern för att skydda svenskt exportindustri och arbetsfreden. Hur länge kommer byggnads hålla ut mot ett sånt tryck? Det återstår att se. Det beror antagligen på – förutom objektiva faktorer som strejkassornas storlek med mera – hur lyckosam arbetsplatsmilitanterna i Byggnads är i sin agitation. De måste utgöra ett större tryck på sin ledning än vad den samlade socialdemokratin tillsammans med den svenska borgarklassen lyckas uppbåda. I detta önskar vi er lycka till och erbjuder vårt praktiska stöd.
/Levis, medlem i Autonom Organisering
