Detta är ett råutkast till en grundcirkel som Autonom Organisering arbetar med att skriva. Syftet är att ge en generell världsåskådning för de som undrar vad de autonoma “egentligen tycker”. Vi har under skrivandet av texten brottats med frågan om vi har skrivit fel typ av text, om det istället bör vara en text som antingen ger en mer historisk översikt eller en text som förklarar den sortens frågor som nya aktivister frågar såsom varför vissa kallar sig för kommunister och andra för anarkister. Vi har inte heller vidrört de olika politiska strömningarna som existerar inom vår rörelse och deras särskilda positioner utan försökt undvika att ta en särskild sida. Vi driver dock vissa linjer som vi menar måste omfamnas av alla som är autonoma och som därigenom kanske är kontroversiella.
Vi har försökt skriva texten med så enkel svenska som möjligt och så kortfattat som möjligt. Vi har diskuterat upplägget med de olika rubrikerna och blivit minst missnöjda med hur det ser ut nu.
Vi vill gärna ha feedback av er så att vi kan göra en så bra introduktionstext som möjligt. Kanske berör din feedback hela upplägget, kanske berör det frågorna till något kapitel, kanske berör det bara något språkligt. Allt är värdefullt för oss!
/Autonom Organisering
Grundcirkel i autonom teori
Filosofi
Alla människor bär på olika världsåskådningar, filosofier, som är mer eller mindre uppenbara för dem själva. Dessa filosofier påverkar hur vi ser på politisk handling. De som tror att alla människor är onda och egoistiska kommer att ha svårare att motiveras till politisk organisering än andra, de som tror att biologi bestämmer allt kommer inte att vara lika mottagliga för feminism som de som inte tror på det.
En klar och tydlig filosofisk grund är viktig för att kunna navigera i världen och i politiken. Den filosofiska riktning som påverkat den radikala vänsterna starkast är materialismen. Materialism används i vardagligt tal som “var inte så materialistisk!” och betyder då att en person inte ska bry sig så mycket om värdsliga ting. När vi använder det i filosofiska termer så betyder det dock något annat.
För att förstå vad materialismen är så sätter vi den i motsats till idealism. Idealism är den filosofiska uppfattningen att idéer av olika slag styr verkligheten och därmed också bestämmer vad som sker i samhället. Idealism finns i olika skepnader men ett exempel på en idealistisk uppfattning är den tidigare nämnda uppfattningen att alla människor är onda av naturen. Ett annat sådant uttrycks i citatet “Det enda som krävs för att ondskan ska segra är att goda människor inte gör någonting”. Det som båda dessa uttryck har gemensamt är att de utgår från att människan och samhället, och kanske även hela världen, styrs av idéer och uppfattningar och att det är dessa som också få förändrar världen, samhället, och människan.
Materialister tänker i princip tvärtom. Idéer och uppfattningar och viktiga, men de idéer som vi bär på är produkter av det samhälle vi lever i – produkter av det materiella. Samhället är uppbyggt av vardagliga materiella relationer. Alltså, hur vi arbetar, hur och var vi bor, vad vi lever av, hur vi får barn och vilka sätt vi tar hand om dem osv. Ett samhälle med telegrafter skapar ett slags samhälle, ett samhälle med internet skapar ett annat, ett samhälle som baseras på industriproduktion är annorlunda än ett med modern tjänsteproduktion. Varför är det så? Jo, för att det förändrar den vardagliga organiseringen av livet och ur detta kommer olika sätt att se på världen.
Materialismen ska dock inte förstås som att en viss slags mat automatiskt ger en viss slags person eller dylikt. Sådana uppfattningar kallar vi för mekanisk materialism. Den materialism vi menar är dock inte mekanisk, snarare är den alltid sammanvävd med det sociala sammanhanget. En atombomb är meningslös utan den sociala organisation och kunskapen om hur den används. Detta kan även variera mellan olika samhällen. Krutet, till exempel, uppfanns i Asien långt tidigare än i Europa men används där inte till krig. Materialism är alltså alltid sammanvävt med mänsklig praktik. Denna mänskliga praktik inbegriper alltid allt tänkande, alla idéer, diskussioner, uppfattningar, mm. som människor uför. Vi återkopplar alltid tillbaka till den materialla grunden i varje specifikt sammanhang som vi försöker förstå.
De idéer som uppstår ur olika samhällen verkar för människorna i dem som naturliga och eviga sanningar, men det är egentligen inte fallet. Vi är alla produkter av de samhällen vi lever i. Tänk på människorna på medeltiden, de skulle överhuvudtaget inte kunna förstå vårat samhälle eller ännu mindre gissa att framtiden skulle vara som den är nu. På samma sätt så är inte vi kapabla till att förstå kommande samhällen förutom när vi tänker att vissa saker som existerar på grund av hur vårt samhälle ser ut idag, som exempelvis arbetslöshet, inte kommer att finnas på samma sätt i ett post-kapitalistisk samhälle.
Ett materialistiskt förhållningssätt innebär att vi tänker att människor är föränderliga beroende på deras position i samhället. Det gör att vi kan försöka förstå varför olika grupper i samhället tycker eller gör på vissa sätt. Materialismen är alltså någonting som vi kan använda på ett praktiskt sätt när vi är politiskt aktiva. Vi kan genom materialistiska analyser försöka förstås varför t.ex. revolutionära rörelser oftare består av unga människor snarare än äldre. En idealistisk förklaring till detta skäl skulle kunna vara att säta saker som att “ungdomar är radikala”, som att ungdomar av sig själva är mer radikala än äldre personer oberoende av samhället runt dem, eller “de äldre aktivisterna har blivit lata” eller liknande. En materialistisk analys skulle vara att fokusera på vilken mängd tid unga människor har att lägga ner på politik jämfört med äldre, hur våra organisationsformer påverkar möjligheten för människor med heltidsarbeten och småbarn att vara med, riskerna som politisk organisering kan innebära för hela ens livsplan eller liknande.
Vissa idealistiska åsikter utvecklas till vad vi kallar för “ideologier”, med det menar vi inte ideologier som begreppet används vanligtvis. Det är inte fråga om socialism eller konservatism. Snarare menar vi system av åsikter som bygger på idealism. Ni kommer träffa på fler exempel på detta längre fram i texten.
Materialismen är a-moralisk. Detta är i motsats till andra politiska grupperingar som baserar sina övertygelser på att de t.ex. “ogillar rasism” och “tror på alla människors lika värde” eller “älskar frihet”. Men vad är detta värde? Är det någonting som finns i världen? Nej, mänskliga rättigheter och värden är uppfinna av människor i specifika historiska sammanhang. De finns inte på samma sätt som ett bord eller en människa finns. När vi analyserar världen och funderar på politisk strategi och taktik utgår vi inte från moraliska eller idealistiska utsagor. Idealism leder oss alltid till felaktiga politiska strategier eftersom den inte förstår grunden för mänskligt handlande och hur vi överkommer fenomen som rasism eller fascism. I exemplet om rasism så är liberala antirasister, som alltid är idealister, sådana som tänker att rasism går att utbilda bort. Rasism utgår, i deras filosofi, från att människor är outbildade och inte uppskattar det “fina” (notera att de alltid använder liknande idealistiska uttryck) saker som invandrare ger oss, såsom exotisk mat och billig arbetskraft. Detta “oss” de använder är i sin tur alltid ett annat idealistiskt koncept som smiter in, “Sverige” och “svenskar” är inget som existerar i en objektiv materiell verklighet utan är ett idealistiskt koncept. Alla som råkar bo inom nationalstaten Sverige “tjänar” ju inte på “billig” arbetskraft utan det är vissa människor, överklassen, som gör det. Just att utbilda bort rasism innebär alltid ett fokus på arbetarklassen som rasisterna och med det en elitistisk attityd gentemot arbetarklassen.
Materialister tror snarare att gemensamma kamperfarenheter bekämpar rasismen. Att när människor går samman mot en gemensam fiende och får gemensamma materiella intressen, som exempelvis att få högre lön på en arbetsplats, så finns möjligheten att i grunden bekämpa rasismen eftersom människor då förenats gentemot sina sanna fiender och därigenom börjat förändra sin världssyn.
Materialister är anti-essentialister. Essentialism är en uppfattning som hänger intimt samman med idealism. Det är idén att vissa grupper av människor har inneboende egenskaper. Ett exempel är “alla invandrare är lata” där lathet är en egenskap som förmodas besittas av alla invandrare. Ett annat är “kvinnor tycker om barn”. Essentialismen är grunden för all rasism och sexism. Tillskrivandet av sådana egenskaper hänger alltid samman med vissa sätt som vi materiellt organiserar samhället på. Kvinnor, exempelvis, har tvingats in i hemmet och utför där större delen av hemarbetet rent historiskt sätt. Då följer också sådana idealistiska föreställningar om vad de är bra eller dåliga på. Materialismen ser snarare människor som mer eller mindre oskrivna blad som är skapade av just materiella kontexter. Det finns alltså inga essenser för var människan är i materialistiska uppfattningar om världne utan människan är kapabel till att förändras beroende på kontexten.
Frågor:
Vad är ett typiskt idealistiskt förhållningssätt i en kamp ni är involverade i? Vad säger människor som företräder sådana åsikter?
Tänk en grupp som befinner sig nära er, som ni kanske även är en del av, och betänk vissa av dess åsikter i relation till andra grupper, såsom sjuksköterskor vs. läkare. Varför tycker de som de gör om den andra gruppen och om deras gemensamma situation? Går det att härleda till deras materialla situation?
Arbete
Arbetet är grunden för hela samhället vi lever i. Det specifika sätt vi arbetar på idag är kapitalistiskt. Kapitalismen är ett system som bygger på exploateringen av en grupps arbete av en annan grupp. Exploatering betyder utsugning, att ta från någon annan. Gruppen som blir utsugen kallas för arbetarklassen och gruppen som utsuger kallas för borgarklassen. Arbetarklassen definieras som de som måste sälja sitt arbete för att överleva. Borgarklassen definieras som de som köper arbetarklassens arbete. Märk väl här att arbetarklassen inte definieras genom t.ex. kulturell grund (“de som inte gillar opera“), de definieras inte av utbildning (“alla högskoleutbildade slutar vara arbetarklass”), de definieras inte heller av deras yrke (“de yrkesutbildade arbetarna är lägre medelklass”) eller lön (“en snickare kan tjäna 30 000 i månaden, hur är han arbetarklass?”). Alla dessa saker kan dock vara relevanta för att göra analyser av hur arbetarklassens klassammansättning, alltså hur arbetarklassens på ett konkret sätt är uppdelad i olika grupper med olika politiska och ekonomiska förutsättningar och traditioner.
Så varför använder vi inte dessa definitioner? Jo, för att de andra definitionerna är dels mycket vaga och dels missar de det som är mest relevant för sammanhanget: utsugningen av arbetarklassen. Oavsett om en arbetare tjänar 30 000 så tillfaller värdet som arbetaren arbetat ihop kapitalisten som hen arbetar för. I konkreta termer innebär detta att kapitalisten tjänar pengar på arbetaren. När vi förstår denna relation så innebär det att vi kan förstå att det finns en grundläggande politiskt konflikt mella klasserna som är inbyggd i systemet. Arbetaren vill ha högre lön och kapitalisten vill ha högre profit. Dessa två intressen är materiella, inbyggda i det kapitalistiska systemet, och kan inte överbryggas av höga löner, bra utbildning eller ens tillfälligt materiellt välmående.
Utsugning
För att backa bandet lite så fungerar kapitalismen i korthet genom att arbetaren säljer sitt arbete till kapitalisten. Denne kapitalist kan vara en svensk kommun eller ett multinationellt företag, det kan vara ett kooperativ drivet av välvilliga vänstermänniskor eller en sweatshop i Bangladesh. Det kvittar. Det relevanta är dock att arbetaren är “fri”, i benämningen att hen är fri att välje en annan arbetsköpare som kan utsuga henom, eller arbetslöshet och svält istället för att arbete. Detta skiljer arbetaren från slaven.
Utsugning sker genom att kapitalisten köper arbetarens arbete. Denne använder då dels verktyg och dels sitt eget arbete för att skapa nya produkter. Dessa erhåller hen lön för. Dock finns det ju en skillnad mellan lönen och kostnaden (mätt för enkelhetens skull i antalet varor som produceras på en timme för att kunna jämföra timlön med varor per timme). Denna skillnad är vad kapitalisten gör i profit. Detta kallas för utsugningsgraden. Hela samhället bygger på arbetarnas förmåga att skapa detta värde för kapitalisterna då kapitalisterna själva inte kan skapa detta värde.
Så hur fungerar då arbete som inte skapar en produkt? Detta arbete kalls för improduktivt arbete och behandlar då arbete som vårdarbete, tjänsteproduktion, och dylikt. Det finns en stor diskussion ifall improduktivt arbete verkligen finns; vissa marxister menar att improduktivt arbete också skapar värde. Vi ska inte gå in på den diskussionen här. I vårt samhälle är det nog att tänka att värde kan överföras på olika sätt. T.ex. genom skatter inuti landet där utsuget arbete betalas till staten som sedan omdirigerar det. Det kan också vara så att arbetarklassen i låglöneländer, som t.ex. Kina eller Bangladesh, blir utsugna i högre grad (de kan ha lägre lön än i Sverige medan produkterna de skapar säljs till fullpris i västvärlden vilket skapar en högre utsugningsgrad) och att detta värde delvis förflyttas till de rika länderna. Detta värde, oavsett var det kommer ifrån, betalar sedan löner för statsanställda av olika slag. Löner från produktivt arbete används för att köpa olika saker, mobiltelefoner, mat, datorspel, osv. och detta skapar improduktiva tjänstearbeten (som expediten på ICA). Idag är denna typ av arbete mycket vanligt eftersom kapitalismen minskat mängden mänskligt arbete genom automatiseringen och outsourcing vilket minskat storleken på den västerländska industriella arbetarklassen.
Det finns alltså en grundläggande motsättning mellan arbete och kapital, alltså mellan arbetarklassen och borgarklassen, som utgår från deras diametralt motsatta intressen. Om kapitalisterna ska kunna göra mer profit så krävs det att de får ut mer värde ut arbetarna. Om en kapitalist inte gör detta så kommer en annan kapitalist som denne är i konkurrens med lyckas göra samma sak och då göra mer profitsom kan användas till nyare maskiner, att anställa fler för att göra fler produkter eller sänka priset på varorna. Då kommer den första kapitalisten till slut att bli utkonkurrerad. Därför kvittar det om kapitalisten är godhjärtad och vill det bästa för sina arbetare, oavsett vad denne tycker och tänker så måste kapitalisten försöka utsuga sin arbetare i så hög grad som möjligt.
För att öka utsugningen kan borgaren försöka öka produktionstakten, alltså hur snabbt en vara produceras. Detta sker genom att tempot höjs på olika sätt. Kanske tvingas arbetaren att arbeta snabbare genom mer sträng kontroll. I vissa fabriker så finns det idag högteknologiska verktyg för detta som mäter hur mycket som produceras under en viss tid. Om det produceras för lite så blir arbetaren tillsagd och till slut kanske sparkad. Ett annat sätt är genom att ta in bättre maskiner eller att på andra sätt förändra arbetsprocessen för att göra den smidigare. Detta görs ofta för att minska antalet arbetare som krävs för att göra en viss syssla. Om en maskin kan ersätta en arbetare så blir produktionskostaderna mindre. Dock så är detta bara en kortsiktig lösning, ju färre arbetare desto lägre grad av utsugning och desto mindre skapande av reellt värde. När det reella värdet faller så kan också priserna falla men det driver också kapitalismen mot en kris. Detta fenomen kallas för profitkvotens fallande tendens. Kapitalismen är alltså ett instabilt system som i sig självt driver fram kriser och konflikter inom sig på grund av sitt behov av att hela tiden göra mer profit.
Frågor:
– Berätta om din arbetsplats eller om en arbetsplats du känner till. Vad jobbar de med där? Är arbetet produktivt eller improduktivt?
– Hur försöker cheferna på dessa tidigare nämnda arbeten öka utsugningen på dessa arbetsplatser? Hur bekämpar arbetarna detta?
– Gå till scb.se eller liknande källor och leta efter statistik över det svenska klassamhället. Hur stora är inkomstkillnaderna? Vilka arbetar i vilka yrken i Sverige? Bryt ner detta till ålder, kön, geografi, utlandsfödda, mm. Vilka slutsatser går det att dra?
Stat
Staten är ett komplext system som är till för att garantera borgarklassens diktatur. Med detta menas dess förmåga till att upprätthålla privategendomen genom lagar, regler, och i slutändan även mer eller mindre legalt våld. Staten karakteriseras av sina repressionsorgan, framför allt av polis och militär, vilka innehar våldsmonopol och använder detta gentemot de som bryter mot lagarna. Dels är detta kriminella, och dels är det revolutionärer av olika slag. Eftersom att vi försöker avskaffa kapitalismen så kommer vi i konflikt med staten gång på gång på gång.
Staten är i grunden uppbyggd för att garantera abstrakta rättigheter. Det skiljer staten från hur exv. kungeriken fungerade på medeltiden där det inte fanns opersonliga rättigheter som garanterade människor vissa privilegier gentemot makten. Olika stater kan vara olika, såsom diktaturer som Nordkorea, eller demokratier som Sverige. Dock fungerar de i grunden på liknande sätt. Sverige är en borgerlig demokrati där politiska val hålls till riksdag som sedan väljer en regering. Vi får lära oss från barnsben att politisk förändring sker genom att dessa instanser lägger fram och sedan röstar om lagar. Dock är det inte riktigt så lätt.
I såväl konkreta lagar som i den mer abstrakta funktionen hos kapitalismen finns försvaret av privategendomen och försvaret av staten. De partier som representeras i olika organ kan bara välja att administrera kapitalet på olika sätt. Som vi har sett i delen om arbete så kan en arbetsköpare lika gärna vara en kommun som en privatkapitalist. Nationaliseringen av en viss industri eller av en viss arbetsplats förändrar alltså inte om det är kapitalism eller ej. Det finns inte heller ett parti som hade kunnat avskaffa polismakten eller upphäva statens grundläggande funktioner. Att sitta i ett parlament är som att spela brädspelet Monopol, det finns vissa givna regler och även om det går att förändra vissa saker så är grunden fortfarande densamma.
Staten fungerar som en slags strateg för att få den allmäna borgarklassen i landet att fungera så bra som möjligt. I delen om arbete så är kapitalismens kaotiska natur tydlig. Staten är dock det organ som försöker sammanföra de olika kapitalisternas vilja och stabilisera kapitalet. I Sverige finns arbetsmarknadsdomstolen som är till för att avgöra dispyter på arbetsmarknaden, riksbanken som försöker stabilsera kapitalismens och samtidigt höja graden av utsugning, det finns en mängd samarbetsorgan mellan fackföreningar och Svenskt Näringsliv, det finns statliga satsningar på infrastruktur för att göra så att varor och arbetare kan förflyttas bara några minuter snabbare längs vissa sträckor, etc. Alltså: hela staten och alla dess organ går ut på att administrera kapitalet!
Staten gör också vissa saker som kan ses som bra och som ofta ses som vänsterprojekt. Detta inbegriper “gratis” sjukvård, fri skolgång, och en massa mer. Även om dessa kan vara bra på sätt och vis så är de också en del av kapitalismen. Om arbetare skulle dö i massor eller förstöra sina kroppar så de inte längre kan arbeta så skulle detta vara dåligt för kapitalet i dess nuvarande form. Det är också viktigt i dagens kapitalism att ha en välutbildad arbetarklass samtidigt som skolorna tjänar, på ett mycket konkret sätt, för att lära ut den härskande klassens ideologi såsom att vi lever i en demokrati vilket är den bästa av alla världar. Många av dessa saker har tillkommit på grund av arbetarklassens kamp men det är relevant att förstå att staten inte bara är en våldsapparat utan även suger upp och avväpnar sociala rörelser. Socialdemokratin är kanske en av de tydligaste utvecklingarna. Från att ha varit ett revolutionärt parti som ville omkullkasta samhället och införa socialismen blev socialdemokraterna till ett borgerligt parti som sedan hundra år gör allt för att hjälpa kapitalismen i Sverige. Att ställa krav mot staten kan alltså vara farligt för att det kan slå tillbaka och inlemma rörelserna in i staten självt.
I Sverige har vi en till synes stor stat som griper in i vardagen för många människor genom att dessa passerar genom skolor och sjukvård, arbetar i en statlig instans, eller får ut pengar genom försäkringskassor. Genom detta så är staten en del av att skapa vårt samhälles könade och rasifierade strukturer, alltså att skapa oss som män och kvinnor, eller som invandrare och svenskar.
Migrationsprocessen är en sådan process där bara vissa släpps in och får medborgarskap. Människor testas och kontrolleras beroende på deras ursprung och situation. De som är medborgare i våra grannländer har inte alls samma migrationsprocess som de som kommer från mellanöstern. Dessa processer är sammanbundna med svensk utrikespolitik och svensk kapitalism: på 70-talet importerades arbetskraft medan kapitalismen idag inte behöver fler arbetare till industrierna. På detta sätt skapar olika samhällsinstanser migrationspolitiken som just skapar invandrare gentemot svenskar.
Staten är dock inte alltid en enda sak utan kan bestå av flera olika instanser och olika delar av borgarklassen kan ha olika strategier för att försöka stabilisera kapitalismen och öka profiten. I fallet om migration så finns det borgare som verkar för en högre invandring, bland dessa Miljöpartiet och Socialdemokraterna, och åter andra som försöker begränsa den. Det finns skolor som hemlighåller papperslösa gentemot polismakten som vill utvisa dem. Sådana strider pågår hea tiden och är en del av att leva i en demokrati där det finns en del svängrum för olika schatteringar och fraktioner att påverka samhället. Att skapa detta utrymme skapar legitimitet åt staten, samtidigt som det också är ett resultat av arbetarrörelsens framgångsrika kamp för demokrati. Att vinna kamper gentemot staten innbebär alltså alltid att också på uppsugen i den och indragen i statens funktion.
Omkring staten finns det en uppsjö av semi-statliga organisationer som är inväxta i den och upprätthåller den. Fackföreningarna i LO är ett sådant exempel. Andra exempel är frivilligorganisationer och NGO:er (som ofta finaniseras av staten). Dessa är organiserade för att värna sina medlemmars intressen gentemot staten och andra aktörer i samhället. De är dock precis som politiker, de är bara kapabla att agera inom systemet.
Staten hänger slutligen ihop med nationalstaten och nationen. Staten skapar aktivt ideologi genom institutioner som muséer eller läroplaner i skolan och en sådan ideologi den skapar är nationen vilket är idén att alla i en viss nation har något gemensamt. Andra viktiga ideologier som staten skapar är att vi lever i ett rättvist samhälle där polisen och domstolar sköter saker väl eller att hårt arbete är det som gör någon rik.
Frågor:
Läs uttalandena från Gudrun Schyman, Göran Persson och andra politiker efter Göteborgskravallerna. Diskutera hur politiker skulle agera om liknande situationer skulle ske idag.
Diskutera hur polismakten agerat kring demonstrationer ni varit på eller sett på Youtube. När har de försökt använda mjuka påtryckningar och när har de använt våld? Varför? Diskutera detta i relation till statens roll i samhället.
Läs lagparagraferna om uppror och statsfientlighet i den svenska grundlagen. Vad säger dessa?
Diskutera ett socialt uppror i historien och utveckla hur staten försökt bekämpa detta på olika sätt. Hur har andra stater agerat? Hur har tidigare revolutionära krafter använt sig av stater de erövrat eller skapat för att bekämpa dissidenter? Sovjetunionens tidiga historia med Kronstadt är ett bra exempel men även Sveriges historia.
Läs nyheter om sociala konflikter, vare sig det är förortsupplopp eller strejker, hur försöker staten använda mjuka taktiker för att hantera konflikterna?
