För det klasslösa samhället

Det har varit en mörk helg för kvinnor och HBTQ-personer.

I USA har den högsta domstolen annulerat Roe vs. Wade som i 5 decennier har garanterat en hårt tillkämpad rättighet: rätten till abort, dvs rätten att bestämma över sin egen kropp.

Detta möjliggjordes av ett alltmer aggressivt uppträdande republikansk parti där kristna-evangelikala fundamentalister och andra kvinnohatare har fått ett överväldigande inflytande de senaste decennierna.

Den högsta domstolen är en institution med stor makt i USA och som förfogar över en solid reaktionär majoritet tack vare Republikanernas iver att packa domstolen med extremt konservativa domare. Rätten till abort är en grundläggande del i vår autonomi och självkontroll gentemot stat och patriarkat, två strukturer som går hand i hand.

I Oslo började Pride-helgen med en blodig attack: En islamistisk homofob mördade två människor som befann sig på en gaybar och skadade många fler. Den här attacken visade på ett blodigt sätt att queera personers rättigheter som vi har kämpat så hårt för fortfarande inte kan tas för givet. Militanta islamister som mördar homosexuella är dock bara toppen på isberget: om vi tittar på hur flera konservativa religiösa företrädare uttalar sig om HBTQ-personer runt om i världen så kan vi konstatera att homofobi är en grundpelare av nästan all religiös ideologi.

I Polen har det reaktionära katolska PIS-partiet deklarerat ”HBTQ-fria områden” och i länder som Iran och Saudi-Arabien blir HBTQ-personer avrättade för sin sexuella läggning eller transidentitet. Oslo-mördaren är alltså tyvärr inte ensam utan har många vänner i till synes olika skepnader. Sveriges regering har sagt sig stötta de drabbade i Oslo. Samtidigt ser vi hur de fjäskar för Turkiet i och med Natoansökan och fullständigt ignorerar att även årets Prideparad i Istanbul stoppades våldsamt av polisen. Deras ord är inget att lita på.

Vi kan inte lita på stater, partier och snutar. Vi måste skapa en radikal feministisk rörelse som bekämpar alla reaktionärer och patriarkala strömningar. För en revolutionär feminism!

Autonom Organisering

Vi deltog idag på en anti-NATO manifestation på Mårtenstorget i Lund tillsammans med ca 50 andra. Manifestationen organiserades och bestod till stor del av den gamla anti-imperialistiska fredsrörelsen. Tal hölls och flygblad delades ut till de som passerade förbi och vi upplevde det som ett positivt gensvar och överlag bra tal. Vi deltog med ett par banderoller för att föra in kurdfrågan tydligt på agendan.

Varför då motsätta sig NATO? NATO är en i grunden anti-revolutionär organisation och en organisation för imperialistiska krig. Vi motsätter oss dock inte endast kapitalismens krig, utan även dess (så kallade) fred. Vi är antinationalister, förenade i en global kamp för ett klass- och statslöst samhälle mot och bortom gränser, nationer och stater.

Den kurdiska frihetsrörelsen är kanske en av de mest imponerande uttrycken för just denna kamp. När nu Sverige och Finland försöker ingå i NATO så har kurdfrågan blivit den viktigaste stöttestenen. Redan idag försöker Socialdemokratin, som arbetat hårt för att göra sig av med all koppling till någon form av progressiv politik, kohandla med Erdoganregimen för att bli medlemmar i NATO.

Varför sker detta? Socialdemokratin har sålt strejkrätten och arbetsrätten. Nu lämnar de neutraliteten och fredspolitiken. Socialdemokraterna gör allt för att vinna val, inklusive att slänga bort alla ideal de hävdat sig ha. De är arbetarklassens direkta fiender och måste ses och behandlas på det sättet. Socialdemokratin har gång på gång de senaste åren varit den allvarligaste motståndaren till arbetarklassens självständiga kamp och uppträder inte endast som ett reformistiskt parti, utan ett helt igenom borgerligt sådant.

Kampen är fortfarande het. Vi kan fortfarande vinna. Vi uppmanar därför alla att agera mot NATO-anslutningen. Idag är vi alla PKK.

Varje dag kämpar vi för det klasslösa samhället, för slut på rasismen och sexismen, kriget och fascismen, för social befrielse. De senaste två åren har vi levt under pandemi, det har varit omskakande och förödande. Vi har sett hur överklassen och teknokrater skyller på vad de kallar objektiv vetenskap för att legitimera hur de vill att samhället ska svara på pandemin.

Samtidigt ser vi hur när exploateringen ökar i gig-ekonomin, sjukvården kollapsar, klassamhället väljer vem som ska dö, snutar skjuter vilt mot ungdomar och att våra gemenskaper förbjuds. Trots den enorma press detta sätter på oss bryter vi inte ihop, nu bryter vi ut i en aldrig tidigare skådad ilska. Två år av pandemi, 500 år av kapitalism, vi vet att det inte är över än. Under våren har vi varit tillbaka på gatorna, träffat kamrater, demonstrerat, återigen fått vittring på ett liv efter pandemin, efter kapitalismen. Vi har varit uttråkade, deprimerade, hungriga och trötta. Nu är vi tillbaka – argare och mer övertygade än någonsin.

I år är det valår i Sverige och politikerna har börjat sprida valfläsk. Vi gör inte våra val vart fjärde år, för att få några extra smulor. Vi vet att de småpengar politkerna kastar runt omkring sig är för att rädda sitt eget skinn. Var finns dessa extra resurser när sjukvården behöver dem? Varför görs inget åt klimatkatastrofen? Varför finns det helt plötsligt obegränsade resureser till att rusta upp militären? Vi vet att politikerna aldrig kommer finnas där för att lösa de problem som vi står inför. Sossarna säger sig vilja “vända på varenda sten för att bli av med samhällsproblemen”. Vi är villiga att vända på varenda gatsten för att bli av med sossarna.

Vi minns att de senaste åren har politikerna snarare skapat än löst problem, gett pandemistöd till kapitalägarna och fossilindustrin, fortsatt försämra arbetsrätten och LAS, gett tillstånd till ökad gruvbrytning och kolonialism i Sapmi och hetsat på att skjuta fler människor i förorter. Listan kan göras lång.

Staten finns där för att upprätthålla klassamhället. För att skapa ett socialistiskt samhälle måste vi krossa staten, inte välja färg på smulorna vart fjärde år. Vi vägrar äta oss mätta på smulor, eller ens hela kakan – vi vill ha hela bageriet. Vi vill ha en total omfördelning av världens makt och resurser. Vi behöver en revolution nu.

Uttalande om kravallerna – mot den här världen av snutar

Tre dagar av militans har skakat det borgerliga samhället i grunden. Från den yttersta högern till grupper som kallar sig “vänster” så samlas alla bakom polisen: en poliskår som skjuter ungdomar, som kör på människor, som är redo att döda. En poliskår som hittar de “hänsynslösa personerna” bland de som demonstrerar men finner inga ord för de som provocerar och spyr ut islamofobi och rasism. En poliskår som hotar och “hittar” kopplingar till kriminella gäng, men som inte har några problem med att skydda fascister. Det enda kriminella gänget är poliskåren och dess politiska chef.

Snuten är en ockupationsmakt i förorterna. De försöker dominera territoriet. REVA, Rimfrost, Norrsken mm är några av de namn som polisen använder sig av för att legitimera sina trakasserier mot de som lever under statens och kapitalets förtryck. Som alla vet så har upploppen slutat handla om en banal rasist som Paludan och börjat handla om större saker. Till och med för snuten så är det tydligt att deras rasism och brutalitet är det som orsakat upproret. Polisen är statens långa arm. Snutar har inget med arbetaklassen att göra, de är systemets och det borgerliga samhällets trogna vakthundar.

För staten och överklassen, uttryckt i ledarsidor, på Twitter, på presskonferenser och i nyheterna, så handlar det om våldsmonopolet. Det är det som gör att de fruktar upproret. Om polisen förlorar kontrollen så faller den borgerliga ordningen, den nationella normaliteten, en ordning och normalitet som upprätthåller rasism, sexism och inte minst klassamhället. Snuten är nödvändig för att beskydda borgarnas privilegier, för att se till att alla håller sig på sin plats – inte minst människor med annan hudfärg. De borgerliga medierna är andra sidan av samma mynt. Där snutens batong och vapen inte når, når medias propaganda. De media som gärna reproducerar statens smutskatsning av det kämpande subjekt som störde den svenska normaliteten under påskdagarna.

Det är just detta som allt handlar om för staten och som det började handla om direkt, en politisk utmaning mot hela deras samhälle, mot den kapitalistiska ordningen i sig. Ett par hundra personers kravaller har på några dagar skakat hela det borgerliga samhället. Det finns mycket att lära sig av det. Den politiska utmaningen är att bygga något av detta, att komma vidare. Det finns potential att skapa nya politiska subjekt, att vända sig rakt mot denna värld av snutar i såväl praktik som teori.

Nu behöver vi agera, bygga relationer, utveckla rörelser. Vi måste finna tillbaka till spontanitet, aktivitet, att bygga upp vängruppskulturen igen för att kunna koordinera och strukturera för att kunna generalisera upproret. Vi måste sprida solidaritet bland kämpande subjekt. Vi måste vägra statens och kapitalets distinktioner. I en värld av chefer och professionella politiker är vi alla främlingar. I en av värld dominerad av rasism, exploitering, profit, sexism, förtryck och islamofobi måste vi alla bli kriminella gäng som ifrågasätter deras normalitet, deras makt och deras auktoritet.

I slutändan handlar kampen mot snuten och staten om kampen för att skapa en annan värld. Vi måste avväpna snuten och avskaffa den. Detta är praktiskt arbete. Vi måste beväpna våra drömmar med solidaritet, rättvissa, och självorganisering.

ACAB! För en värld utan snutar, utan stat och kapital!

– Autonom Organisering & Södra Klubben

Sedan 2014 har den fascistiska rörelsen i Finland mobiliserat årligen för att fira Finlands självständighetsdag den 6e december. Det har varje år varit två olika demonstrationer under dagen, först en mer öppet nazistisk manifestation som varit mindre sedan den större 612 demonstrationen som samlat fascister och alla olika typer av nationalister. Sedan 2015 har det parallellt med detta även organiserats antifascistiska motdemonstrationer samma dag.

När pandemin nu har gått in en ny fas där det återigen är möjligt att resa har vi valt att prioritera den internationella kampen och stärkandet av banden till kamrater och grupper utanför Sveriges gränser. Våra finska kamrater har varit väldigt bra på att mobilisera och delta i de aktioner som varit i Sverige, men vi i Sverige har varit desto sämre på att delta i deras. Något som vi kände det var hög tid att ändra på!

Motdemonstrationen har sedan 2016 annordnats med en tydlig linje om att vara en populär och bred antifascistisk aktion, där tröskeln för deltagande ska vara låg. Därför har militansen även hållits låg. Detta motiveras bland annat med den brutala repression som den första motdemonstrationen, 2015, möttes av samt av att trycka på att antifascism inte är något som endast tillhör aktivister utan är något som de allra flesta i samhället kan skriva under på. Detta har varit med stor framgång då motdemonstrationen växt varje år, och i flera år varit minst dubbelt så stor som fascisternas marsch. Man ansåg dock i år att den antifascistiska mobiliseringen nu blivit så pass stark och etablerad att tiden kommit då det är möjligt att trappa upp motståndet. Därför organiserades detta år en blockad mot 612, där motdemonstrationen istället för att som tidigare år gå hela rutten och sedan avsluta i en park invid där fascisterna sedan brukat gå. Istället så stannade vi just innan parken, på en av de största gatorna i Helsingfors och demonstrationen övergick i en blockad för att se till att 612 demonstrationen inte skulle kunna gå sin planerade väg.

Valet att blockera var mycket lyckat, de absolut flesta motdemonstranterna stannade kvar när det väl tillkännagavs att aktionens karaktär nu skiftat från ett symboliskt demonstrationståg till en aktiv blockad för att tvinga bort facisterna från gatorna. Trots en kyla på mer än -10 grader var stämmningen god den drygt en och en halv timme som vi höll den breda gatan. Det blev lite av en gatufest då det var musik, tal och artister som uppträdde från ljudbilen under hela tiden. Den finska polisen klarade inte av att hantera den plötsliga och oförväntade situationen vi försatte dem i och de lät oss stå kvar utan att ens försöka närma sig oss. Under stort jubel meddelades det sen att facisterna var de som blev tvungna att anpassa sig efter oss och blev omdirigerade till att gå en annan rutt, på en mycket mindre och mer avsides gata. Även de bekräftar vår vinst genom att själva beskriva situationen med att det “står 1500 kommunister och blockerar våran väg”.

Förutom att den antifascistiska demonstrationen var den som fick sätta agendan för dagen utan vare sig motstånd från polisen eller fascisterna så visar också siffrorna på hur gatufascismen i norden tappar mark. Tidigare år har 612 demonstrationen mobiliserat runt 1500 personer, med ditresta från både Estland och Sverige. I år var de mellan 200-300 stycken. De har förlorat över 1000 deltagare sedan 2019 då den senaste demon ägde rum!

Oavsett hur dagen hade gått så är vi dock otroligt glada över att vi åkte till Helsingfors och fick ta del av den här dagen och knyta kontakter och ta lärdom av hur andra rörelser fungerar och arberar. Det är essentiellt för oss att ha ett internationellt perspektiv i vår politik och i vårt politiska arbete och den här resan är en av många viktiga delar i att skapa en starkare rörelse, inte bara i Lund, Skåne eller Sverige men även i Norden.

Vårt deltagande i Helsingfors förra helgen var ingen engångsföreteelse utan vi ser på detta som ett led i ett långsiktigt och stabilt samarbete över nationsgränserna. För likväl som det är en solidarisk handling att delta i andras kamper ger det oss nya synsätt och öppnar för både självkritik och utveckling.

Trots att vi eventuellt lyckades pricka in Helsingfors kallaste dagar så minns vi denna resa och demonstration med värme.

Helsinki ilman natseja!

Autonom Organisering

Bild från XR:s klimataktion i Malmö.

Vi deltog på Friday’s For Future i Lund fredagen den 23:e tillsammans med ett par hundra andra deltagare. Vi deltog på en tidigare Friday’s For Future där vi hade ett par synpunkter. Vi är glada över att rapportera över att situationen förbättrats markant. En stor del av demonstrationen gick ut på gatan flera gånger, trots att Friday’s For Future-demokvakter försökte få dessa att gå tillbaka upp på trottoaren. Till de kamrater som tog initiativet, bra jobbat! Lundapolisen var märkbart frustrerade och kallade in förstärkningar, inklusive en helikopter (?!), men var oförmögna till att göra någonting åt situationen. Glöm inte, vi är många, de är få. Det är när vi binder oss till deras spelregler och försöker kontrollera oss själva som vi blir oförmögna till att just “uproot the system.”

Att gå på gatan är ju såklart inget större radikalt inslag utan något som är skyddat även i den borgerliga grundlagen och som görs under varenda demonstration i Sverige, märkligt nog med undantag för vissa av de här miljödemonstrationerna. Det är dock en pedagogisk poäng, hur liten den än är, att visa att vi har makt att förändra om vi har självförtroende och är många.

Demonstrationen hade också ett klart socialistiskt inslag med deltagande från flera vänstergrupper. Detta orsakade någon mindre konflikt i demonstrationen med en deltagare som försökte ropa till vårt block att det inte är en antikapitalistisk demonstration. Det är dock omöjligt att förstå hur klimatkrisen inte handlar om kapitalism även nu när enorma oljebolag gör allt för att försöka “sponsra” det senaste Cop-mötet, ett möte som återigen kommer misslyckas att rädda vår planet på grund av dess grundläggande marknadsliberala approach. Den som vill tala om miljön får inte vara tyst om kapitalismen.

Vi deltog även på XR:s klimataktion och blockad av Bergsgatan i Malmö under lördagen den 24:e. Det var gott om folk och fint väder och god stämning på plats. Blockaden hölls i nästan 40 minuter och avslutades när polisen bar bort demonstranter från gatan.

En del av vår grupp deltog på Lunds Fridays for Future: Uproot the System, en del av en global strejk mot skogsskövling. Miljökampen är en av de viktigaste och största moderna kamperna, en kamp för att få mänskligheten och planeten att överleva, medan kapitalismen driver den mot förstörelse. Därför uppmanar vi också fler kamrater att bli aktiva i miljöfrågan.

Strejker och FFF

Totalt deltog ca 3-400 i en protest som började med en manifestation på Stortorget där tal hölls i ca 1.5 timmar. Vi tycker det kanske är lite väl långt, och en del deltagare lämnade efter ett tag.

Fridays for Future har hållit i gång i Lund i flera år nu. Det är en intressant rörelse som tar plats i rummet, och som försöker utveckla strejkbegreppet. Vi har tidigare påpekat hur vi ser allt fler strejker kallade av grupper utanför fackförbund, såsom elevstrejker, strejker i solidaritet med migranter, Strike Back, mm. Dessa är dock oftast strejker bara i namnet som det är nu, de flesta skolkar kanske bara från skolan (under denna dag så var majoriteten skolelever och studenter från universitetet) eller sjukar sig. Det betyder dock inte att det inte finns en potential och en strategisk öppning i strejken som utomfacklig kampform. Det är värt för oss alla att analysera och praktisera olika former av strejker.

Politik och miljökamp

Det finns dock såklart även problem. XR:s banderoll är typiskt för deras (och tyvärr många andras) inställning att miljöfrågan inte är politisk. Inget kunde vara mer fel, eller farligare. Miljöfrågan är en fråga om makt. Det är inte en fråga om att makthavare ska “vakna”, att kapitalister ska förstå vad de gör så de plötsligt ska sluta. De vet mycket väl vad de gör. Problemet är i det kapitalistiska systemet självt som tvingar fram behovet av konstant profit, av att konkurrera med andra länder, av att upprätthålla jobb för att få statsbudgeten att gå ihop. Det är storföretag som står för miljöförstörelsen. Det är politiker som tjänar det systemet och prioriterar vinster över vår planets överlevnad. Det är upp till oss att stoppa det, och då måste vi förstå vad som händer.

Demonstrationen

Slutligen så måste vi nämna ett par ord om att demonstrationen, när den väl började gå, endast gick på trottoarerna. Detta då arrangörerna endast hade sökt tillstånd för detta.

För det första så är det en grundlagsskyddad rättighet i Sverige att demonstrera. Varför ska vi be om att få demonstrera? Vi är såklart inte legalister, miljöförstörelse är i hög grad helt lagligt medan försök att stoppa det på ett effektivt sätt är olagligt. Men om nu tillstånd även sökts, varför inte söka ett tillstånd för att gå på gatan? Det fanns inte heller ens några poliser som hade kunnat stoppa oss ens om de ville.

En rörelse som vill försöka stoppa något så massivt, så farligt, som miljöförstörelsen måste kunna vara i vägen (precis som varje annan demonstration i Lund är!). Vi kan inte ha demovakter som försöker agera poliser för att stoppa att människor går på gatorna i en stad de lever i, för en sak som är viktigare än kanske något annat nu. Vi tror inte detta görs av elakhet, utan på grund utav oerfarenhet och den inbodda ängsligheten som finns hos många i Sverige av att göra något som verkar bryta regler (inte för att demonstrera gör det). Om vi ska strejka för klimatet så är det en motståndshandling, och sådana är effektiva när de är i vägen för klimatförstörelsen, bokstavligen och bildligen.

I slutet av juli for vi – ett gäng från Autonom Organisering & Framåt kamrater – gemensamt ner till Brunsbüttel i nordvästra Tyskland, för att delta i Ende Geländes massaktion.

Ende Geländes taktik är att storma och blockera transport- eller produktionsnoder med så mycket människor att polisen inte har något annat val än att låta folk gå dit de vill. Samtidigt låter man sig inte hindras av att polisen ställer sig ivägen, utan jobbar aktivt för att ta sig igenom och förbi polisblockader. Tillsammans med hundratals andra människor använde vårt finger sig av denna teknik för att i över 20 timmar blockera det enda tågspår som leder in till det lokala oljeraffinaderiet.

I vanlig ordning inspirerar Ende Gelände genom sin skala, organisation och tillgänglighet. Att låta tusentals människor – många utan tidigare erfarenheter – delta i en så militant storskalig aktion är det inte många andra som lyckas med. Den känsla av kollektiv makt och självbestämmande man som deltagare går iväg med är en viktig upplevelse man bär med sig länge, och även in i andra kamper.

Vad vi såg på EG var ett möte mellan en bredare miljörörelse och den radikala vänstern, där de två sidorna lyckas mötas och agera mot en gemensam fiende och med gemensamma medel. Här i sverige finns det fortfarande ett stort gap mellan dessa rörelser. Vår förhoppning och ambition är att, inspirerade av EG, förmå dessa rörelser att närma sig varandra. Vi måste våga samarbeta, vi måste hålla egna aktioner, delta i andras aktioner och visa den bredare miljörörelsen att det går (och krävs!) att pusha gränserna mot stat och kapital för att tvinga fram förändring! Detta är också vårat stora hopp om vi vill se den massaktionsform som finns i Tyskland förverkligas som kampmetod även här på hemmaplan.

I Sverige och hela Europa byggs och expanderas just nu infrastruktur för fossilgas. Att det är i detta tidigare stadie gör det svårt att hitta lika slående mål som de enorma kolgruvor som finns i västra Tyskland, men det gör det också lättare att påverka, och se till att vi aldrig kommer till det stadie att vi har sådan storskalig fossil energiproduktion. Utan dessa slående mål är det inte lika tydligt hur man faktiskt påverkar produktionen, något som märktes tydligt då vi blockerade ett tågspår utan att veta hur ofta tågen hade gått och hur mycket vi faktiskt blockerade. Att överkomma detta och kunna visualisera även fossilgas som det konkreta hot det är, är viktigt för att kunna hålla lika inspirerande aktioner mot fossilgas som de mot kol.

Nu när pandemin är mer under kontroll är det dags för oss att återinta gatorna! Det finns inga ursäkter; trots ett stort deltagarantal, särskilt om det skulle sättas i en svensk kontext, så gick det utmärkt att bo i lägret och genomföra aktionen – pandemin till trots – tack vare ordentlig förberedelse, tydlig information och hygiendisciplin.

Coronapandemin var inte den räddning för miljön som en del trodde den skulle vara, och nu när ekonomin på allvar kommer igång igen ser vi hur allt för stor mängd bidragspengar går till flygföretag och annan klimatvidrig verksamhet. Kapitalet har ingen som helst avsikt att sluta förstöra vår planet så länge som det finns pengar att tjäna, det är upp till oss att se till att det finns en jord kvar till framtida generationer. Tiden för denna kamp är nu. Vi ses på gatorna; i gruvorna; på tågrälsarna.

För andra året i rad så gjorde vi ett decentraliserat 1 maj firande med fokus på propagandaspridning. 1 maj är en fortsatt viktig dag att uppmärksamma, en dag då vi kan sätta agendan.

Solidaritetsbanderoll med skogsockupationen i norr. Antikapitalism och miljökamp går hand i hand.

Vi har satt upp massvis av affischer, banderoller och klistermärken under dagen. Lund förblir en av de städer i Sverige med tätast avtryck från den autonoma rörelsen i gatubilden genom hårt, långsiktigt arbete.

Många andra vänstergrupper markerade också dagen. Här ser vi kamrater från Chile.

Det här är ett flygblad vi har skrivit och börjat dela ut.

Det börjar ljusa i coronamörkret. Flera vaccin som bygger på nya avancerade tekniker har utvecklats i rekordfart och vaccineringen är redan i full gång. Trots det kommer världen inte bli av med pandemin. När livsviktiga läkemedel och vaccin utvecklas under kapitalistiska produktionsförhållanden är det marknaden som styr, inte människors behov. Detta gör att vaccin dels blir ytterligare ett privilegium för rika länder, och dels en effektiv produktion och distribution av vaccinet förhindras vilket kommer göra att det tar allt längre tid att utrota Covid-19.

Redan innan vaccineringen påbörjades hade EU slutit avtal med alla stora läkemedelsbolag. EU hade säkrat leverans av över 300 miljoner vaccindoser, den motsvarande siffran i USA var 200 miljoner doser, främst av de vacciner som anses vara mest effektiva. Hur ska andra länder få tillgång till vaccin om EU och USA köper upp i princip alla doser som väntas kunna produceras fram till mitten av 2021? Samtidigt får kinesiska Sinovac kritik för att sälja sitt mindre effektiva vaccin till fattigare länder som antingen inte kan betala för de dyrare europeiska produkterna eller som inte får tillgång till dessa.

Vi ser tre orsaker till dessa problem:

1) Konkurrens mellan nationalstater förhindrar en rimlig distribution av vaccinet. I ett rationell globalt samhälle hade distributionen av vaccinet organiserats globalt. Riskgrupper och medicinsk personal i alla regioner i världen hade prioriterats. Främst hade hårdast drabbade regioner prioriterats, inte de som kan betala bäst.

2) Patentlagen är det största hindret för en snabb upptrappning av vaccinproduktionen. Det är inget nytt problem. Hade billigare läkemedel kunnat tillverkas hade vi globalt inte haft så stora problem med till exempel HIV eller tuberkolos. Men läkemedelsföretagen vill inte dela med sig av information och jobbar hårt för att bevara patentlagen, på bekostnad av människoliv.

3) Marknadsekonomin förhindrar en effektiv produktion och stödjer distribution av sämre produkter. Om produktionen av vaccin hade drivits utan privata ekonomiska intressen hade vi kunnat forska fram olika alternativ för att sedan endast massproducera det vaccin som är säkrast och mest effektivt. I dagsläget säljer läkemdelsföretagen även ineffektiva vaccin för att inte förlora pengar på den forskning de gjort.

För att säkerställa en jämlik vård världen över, för att ta krafttag mot corona-pandemin kräver vi:

– Inget land ska få företräde till Covid-vaccin!

– Avskaffa patentlagen!

– Expropriera alla läkemdelsbolag!